Julfilmer - Die Hard

Fjärde advent firades med en härlig gammal klassiker från den tiden då Bruce Willis fortfarande hade hår! Man kan lätt missta denna film för en ren actionrulle men den har faktiskt de viktiga elementen som julfest och julmusik med. Som alltid med action så får man inte gräva ner sig för mycket i vad som är realistiskt och vad som inte är det för det går aldrig vägen. Men en sak är säker, hamnar man i ett gisslandrama i en skyskrapa så är det John McClane man vill ha till hands - och hoppas att man slipper vara den som städar upp i eländet efteråt!

Det som verkligen utmärker den här filmen som en julfilm är förstås när eftertexterna börjar rulla och de återkommande tonerna återigen ljuder: "Let it snow, let it snow, let it snow"

Fast i Kalifornien snöar det mest papper från sprängda skyskrapor förstås..

Serier från förr!

Två TV-serier gjorde stort intryck på mig under främst mellanstadiet (sedan gick de trevligt nog i repris många många gånger om). Det bästa med dessa två serier var att jag och mina syskon gillade de och därmed undveks onödiga TV-bråk (när jag var liten hade de flesta familjer bara En TV).

Den ena var The Young Riders (gick i Sverige under namnet Ponnyexpressen) och ja, en av anledningen till att jag följde serien hade förstås mycket att göra med de söta pojkarna. Under tiden som jag växte upp så skiftade målet för mina drömmar från den snälle rare till den mer rebelliska. Jag var givetvis helt förkrossad efter avsnittet när Ike dog! Hur kan man bara göra så??

När så slutligen första säsongen släpptes på DVD i England så beställde jag snabbt hem den och plöjde drömskt hela säsongen i ett svep (med stenkoll på det läskiga avsnittet när Buck går igenom sina indianska ritualer och ska ta sig förbi alla ormarna).

Jag är alltjämt förbannad att de andra två säsongerna inte blivit släppta, när det handlar om serier som har några år på nacken, varför inte släppa allt på en gång? Det handlar ju ändå bara om tre säsonger totalt!

Det andra objektet jag såg varje avsnitt av var förstås Tour of Duty (Pluton B i Vietnam), den här serien hade ju bara allt! Killarna, dramatiken, musiken, allt! Femman har flitigt repriserat den och de sista åren jag bodde hemma så häckade jag och brorsan uppe på vinden och den andra TV:n där vi borta från mammas kritiska ögon kunde se vår favoritserie ifred.

Den här kom faktiskt ut på DVD redan för många år sedan, men fansen gick i taket! TV-bolaget hade inte velat betala för att få ha med originalmusiken i DVD-utgåvan! Flera gjorde väl upptäckten att serien kanske inte var så bra som man trott utan musiken..

Men så surfade jag runt nu precis innan jul efter något att spendera min namnsdagsrabattkod på och där var den, och bilden antydde att det var rätt musik den här gången. Misstänksam som jag är så gav jag mig genast ut på Amazon för att kolla fansens dom och jojomen, det här ska vara den äkta vara.

Idag på denna ljuva, kalla lördag hade brevbäraren våldat ner inte bara två paket utan också en bunt julkort i vår brevlåda (han måste varit stressad i kylan för annars så brukar de faktiskt ringa på när det handlar om paket som bara nästan går ner. Så min fina julklapp till mig själv är här!

Lite kuriosa, en av mina favoriter från The Young Riders har faktiskt gästskådespelat i ett avsnitt av Tour of Duty.

Julfilmer - Tomten är far till alla barnen

Då våra fikagäster avvek så pass tidigt på kvällen så gick vi vidare med att klämma ännu en julfilmsklassiker. När den här filmen gick upp på de svenska biograferna lurade jag med mitt ex på bio. Även om det inte direkt gjorde under för en infekterad relation så uppskattade vi båda filmen. Hans favoritscen var förstås den med groggen - vilken även Johan gillar så det kanske är en killgrej.

För mig betydde filmen vid första intrycket att mina gamla familjejular kanske inte var så farliga när allt kom omkring. Den har sedan blivit en mysig tradition, fast totalt orealistisk förstås! Jag menar, vem firar sån där jättejul egentligen? Svaret visade sig nästan 10 år senare vara Johans släkt - med den stora skillnaden att folk var glada och avslappnade då förstås.

Men det här en äkta härlig svensk julfilm, fylld med rapp dialog och bra skådespelare. För att komma ihåg att varva ner i julstöket, varför inte se en komedi om en äkta mardrömsjulafton?

Luciatåg med Aurora LTU 13 december 2012

Ingen rast, ingen ro. Efter alldeles för få timmar sömn så klev jag upp lagom sent för att bli tvungen att i det närmaste springa till universitetet för studentkören Auroras sedvanliga luciatåg. För Johan hade ju väldigt generöst låtit sig dras med att bistå kören i luckorna på herrstämmorna. Så jag som trodde att man när man var barnlös slapp stressa vid Lucia ja tji fick jag. Har man en man som är med och sjunger lite varstans så står det både konserter och lussetåg på schemat.

Universitetet bjöd i vanlig ordning på glögg och pepparkakor och centrumrestaurangen var precis som alla andra år fullsatt, men trots min sena ankomst så hann jag både förse mig med lussefrukost och hitta mig en plats relativt nära scenen.

Aurora stod som vanligt för ett finstämt klassiskt Luciatåg med de vanligaste sångerna. Här har man inte överhuvudtaget försökt tona ner Kristendomen utan här var det gott om gamla klassiker. Johan och de andra pojkarna hade förstås gemensamt Staffan-solo och min man gjorde bra ifrån sig.

Det är så här man ska inleda Lucia-dagen.

Psst.. jag förstår att Aurora bad om förstärkning, förutom Tobias så har ju de där grabbarna riktigt många kör-år bakom sig, den manliga återväxten verkar inte riktigt ha fungerat.

Julkonsert med Snapsakademien och Kvinnokören Embla 12 december 2012

Så var det i vanlig ordning dags för Snapsakademiens årliga julkonsert och nu hade de bestämt sig för att samarbeta med den nystartade kvinnokören Embla.

Joakim Wennergren hade fått äran att vara konferencier och gjorde en mycket underhållande parodi av SVT:s julaftons-TV och allas vår Arne Weise. Lite synd bara att det var just Joacim som stod för det mest studentikosa av denna afton. Sångprogrammet var väldigt vackert och välrepeterat men det var mer jul än humor över det - vilket inte riktigt är så vi är vana att höra Snapsakademien. Embla visade sig vara tämligen traditionell damkör - mycket skönsång men inte så studentikost. Nu ska jag då erkänna att det här var första gången jag hörde och såg ett framträdande med Embla så jag vet inte hur deras ordinarie repertoar är.

Kvällens sånger var:

1. Carol of the bells (Snaps + Embla)
2. Deck the halls (Snaps + Embla)
3. Stilla natt (Snaps)
4. Midsjtnatzkin rådznjeff (Snaps)
5. Stad i ljus (Snaps)
6. Tärnans visa (Embla)
7. The Christmas song (Embla)
8. Pepparkaksgubbar (Embla)
9. Nature boy (Embla)
10. O come all ye faithful (Embla)
11. Far over the misty mountains cold (Snaps)
12. Bara jul (Snaps)
13. O helga natt (Snaps)

Extranummer:

1. Jul, jul, strålande jul (Snaps + Embla)
2. Staffanvisan (Snaps)

På det hela taget så tyckte jag inte riktigt lika mycket om årets konsert som jag uppskattade förra årets, visst gick man därifrån fylld av en härlig julkänsla men samtidigt lite snopen över de begränsade "underhållande" inslagen.

Vidare känner jag mig tvingad att nämna att biljettpriset var lite väl tilltaget för bara en akt och just avsaknad av pausfika gjorde också att konserten tappade lite i julstämning för nu uteblev ju helt det roliga och ständigt uppskattade pausminglet med Snapsakademien. Till min stora förvåning så blev jag också först stoppad från att plocka på mig ett programblad för tjejen i som stod och sålde biljetter skulle höra sig för om programbladen kostade något eller var gratis. Sedan när tar en studentförening betalt för programblad som är ihopvikta A4? Nu var de förstås gratis som vanligt men att ens ha tanken att de skulle kosta kändes bara girigt.

Så mycket som Johan varit borta och repat och extrarepat på sistone så hade jag väntat mig mer av konserten men visst fanns det flera tillfällen för skratt. Otur bara att stora delar av publiken saknar hyfs och dirigentkunskap och började applådera innan en låt tog slut. Man måste ju vänta tills dirigenten sänker ner armarna! Det känner väl ändå alla till!

The Twilight Saga

Jag förstod aldrig riktigt hetsen och uppmärksamheten när den första filmen dök upp, jag hade inte läst böckerna, jag hade inte ens hört talas om dem. Så då vi sällan går på bio så ignorerade jag bara hela grejen.

Men så för några månader sedan visade SVT första filmen (Twilight) och jag tänkte att jag kan väl se den i alla fall och se om jag förstår vad alltihopa handlar om. Jag upplevde den första filmen mest som en ganska så tafatt tonårsfilm med rätt intetsägande dialog. Måttligt imponerad med andra ord.

Så poppade nästa film (The Twilight Saga: New Moon) upp i TV-tablån och Johan och jag tänkte att vi ser väl även denna film för att se om det klarnar. Nu blev det lite roligare, vargarna gjorde sitt intåg på allvar och triangeldramat blev lite mer intressant - även om jag fortfarande tyckte att tonårsdialogen var lite väl stel och oinspirerande.

Lagom till den sista filmens bio-premiär körde kanal 5 så en Twilight-vecka med tidigare filmer vilket öppnade för att se tredje filmen (The Twilight Saga: Eclipse). Jag fortsatte egentligen att inte riktigt förstå drivkraften bakom filmerna, men det kanske är i det svåra för mig att se en 18-åring som så självklart vill ge upp en stor del av sig själv och sitt liv för en killes skull. Karaktären Rosalie var egentligen den mest begripliga för mig för hon var den enda som visade lite äkta vett.

Så i helgen när vi var och hälsade på Johans mamma så hade hon planer på att se sista filmen på bio och ville gärna ha sällskap och efter att ha diskuterat saken med Johan så stod det ju klart att vi bara saknade en film och hon råkade just ha alla dvd:erna hemma i lån just för stunden. Så på lördag eftermiddag såg vi The Twilight Saga: Breaking Dawn - Part 1. Det här var egentligen den första filmen där Bella visade lite vett genom att välja att skjuta upp sin omvandling - även om konsekvenserna av det beslutet inte blev riktigt som hon tänkt sig. Här dyker också ett klassiskt inslag i Fantasy/Science Fiction upp - besvärliga halvblods-graviditeter där fostret själv aktivt motarbetar att låta omgivningen lägga sig i. Jag tänkte själv närmast på V när jag såg det. Mer och mer drama smög sig också in i och med den nya situationen och vargarnas inställning. Även om slutet av filmen gav minst sagt lite obehagskänslor med prägling av nyfödd bäbis.

Efter middag så gav vi så oss av till Västervik för att gå på bio och se den avslutande delen The Twilight Saga: Breaking Dawn - Part 2. Denna lördag några veckor efter premiären visade det sig att den stora salong 1 på Biostaden endast skulle vara fylld med sju biobesökare men en riktigt härliga biograf var det med sköna stolar och gott om benutrymme. Äntligen fick man se lite fart och fläkt och riktigt starka känslor från Bella där hon inledningsvis bokstavligt talat sparkar skiten ur Jacob! Det här var utan tvekan den bästa filmen av de alla, den komplexa handlingen och en dramatisk upplösning som utspelar sig delvis på riktigt och dels i Alices visioner lurar effektivt biobesökaren i vad som sker och vad som inte sker. Samtidigt kändes filmen emellanåt väldigt tillrättalagd och förklarande, nästan som en historiebok som med stora pekpinnen talar om för publiken exakt hur saker och ting ligger till. Det är ett tydligt avslut, något annat kan man inte säga om filmen.

På det stora hela så kan jag förstå hur Twilight-fenomenet har blivit så stort som det är men det är inte riktigt för mig. För mycket tafatt tonårsdrama över alltihopa - vilket förstås förklarar varför jag gillar de sista filmerna bättre då karaktärerna har fått mogna lite mer och växa upp lite grann.

Men det är vackra filmer, mycket stilistiska landskapsvyer och det finns trots allt en underliggande komplexitet över dramat - jag önskar bara man låtit bli övertydligheten som gått gå på högvarv lite väl ofta. Som att Bella inser sin graviditet på exakt 14:e dagen efter sin bröllopsdag, hur många 18-åringar har egentligen en så superexakt menstrationscykel?

Men för all del, den som vill se tonårsdrama, action och en tolkning av fantasy kommer förstås ha stor behållning av filmerna.

Helena Henschen - I skuggan av ett brott

Det här är ytterligare en bok jag hämtat från fika-rummet på jobbet. Det som lockade med den här boken är förstås att den grundar sig på en sann historia och den naturliga mänskliga nyfikenheten över verkliga öden.

Dock imponerar inte berättartekniken på mig, som läsare kastas man handlöst mellan att följa författaren i dokumentärliknande anda göra efterforskningar och fiktiva inslag som utspelar sig i historien. De dokumentära inslagen känns mer rätt än de skönlitterära delarna. Man grips med av berättelsen och analyserna som Henschen gör vilket får mig att önska att hon istället valt att skriva hela boken rent dokumentärt. Som det är nu så blir inslagen från hennes egna resor och intervjuer avbrytande inslag i den berättelse hon försöker föra fram.

Det är fortfarande en läsvärd bok och spännande bok men den hade kunnat göras bättre.

Julfilmer - Love Actually

I brist på julpyntande så inledde vi årets julfirande med att börja beta av våra favoritjulfilmer. Först ut blev Love Actually från 2003. Förutom att det är en härlig julfilm späckad med bra skådespelare och massa små subplots som vävs in i varandra så är det än tvättäkta feelgood-film. Det finns så många härliga karaktärer som möts i den här filmen men min favorit är och förblir det gulliga paret som träffas på filminspelningen där de är stand-ins. Deras scener visar prov på riktigt härligt manusskrivande.

Det här är i alla fall en julfilm jag varmt rekommenderar, en mysig romantisk komedi som får en att komma i stämning inför den stundande högtiden.

Sara Lövestam - I havet finns så många stora fiskar

På en hylla i fikarummet på jobbet har det vid en skylt uppstått en slags byteshylla för böcker. De dagar jag jobbat kväll och således har ätit min middag i fikarummet så började jag bläddra lite i de där böckerna och se om det fanns något intressant. Det var så jag fastnade för Sara Lövestams bok I havet finns så många stora fiskar. Jag skulle bara läsa lite grann och se om den var något att bry sig om, sedan blev jag fast.. och otålig! Jag trotsade trötta ögon bara för att hinna läsa ett kapitel till och få veta vad som skulle hända härnäst.

För Lövestam väver listigt in berättelsen och de olika berättarjagen om vartannat, hon presenterar ledtrådar, lurar läsaren att våga sig på en gissning om vems tankar det egentligen är man följer just för stunden för att senare inse att så var det ju inte alls. För bokens innehåll är tydligt, vi vet att 5-årige Malte är ett osett barn, vi vet att någon försöker förgripa sig på honom, men vi vet inte förrän mot slutet av boken vilka som är de hjälpsamma människorna och vilka som är fula gubbar.

Handlingen är uppdelad, i nutid kretsar mycket kring Malte, hans alkoholiserade mamma och våldsamma styvpappa och hur han försöker hantera livet på dagis. Av alla berättarröster så är det egentligen Maltes som jag har svårast för, hans resonemang låter emellanåt lite väl förståndiga och vuxna för en 5-åring. Fast man kan ha överseende med det.

En annan viktig person är Iakttagaren, den där otydliga personen som bor mitt emot dagiset och studerar det och barnen där. Här visar Lövestam prov på svenskans styrka och att ordet hen är fullständigt onödigt i det svenska språket. Genom större delen av boken får vi följa Iakttagarens tankar i nutid och i dåtid utan att kunna få grepp om dess kön. Ena stunden känns det som en man och i nästa stund är det kanske en kvinna. Först mot slutet får vi veta hur det ligger till. Det är listigt presenterat.

Praoeleven Nozat är en annan viktig karaktär som man inte heller riktigt får grepp om förrän på slutet av boken, vad är hans intresse av dagisbarnen egentligen?

Lövestam låter verkligen läsaren leva i ovisshet medan de olika parallella handlingarna nystas upp och de skilda levnadsödena till slut möts.

På måndag lägger jag tillbaka boken i fikarummet så någon annan kan få ta del av denna obehagliga men väldigt välskrivna historia som ändå slutar med stort mod och lämnar läsaren med ett visst hopp för medmänsklighet.

ACCJA Mörkrostat 8 november 2012

Förra torsdagen så var vi på höstkonsert med vokalgruppen ACCJA som trotsade den stundande julen genom att hålla fast vid både sommar och höst med sin konsert Mörkrostat på Lillan i Luleå. Vi kom ganska så precis innan starten men plockade lediga stolar från två bord och skapade oss en egen sittplats mitt emellan.

I programbladet fick vi veta vad de skulle sjunga men inte i vilken ordning, de flesta låtarna var bekanta så det var ändå inte så svårt att hänga med trots att det mesta blev utan presentation. Jag som är lite småpedantisk numrerade allt eftersom.

I första akten fick vi höra:

1. Come together
2. Benen i kors
3. Jag är det fulaste som finns
4. Kristallen den fina
5. Bumblebee
6. My baby just cares for me
7. Baba Yetu
8. Hooked on a feeling

I pausen bjöds det på kaffe, te eller saft med olika små bakverk till. Johan lyckades till och med ladda upp med påfyllning innan föreställning fortsatte.

Andra akten bestod av:

1. Java jive
2. Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen
3. Dobbin's flowery vale
4. King of the road
5. Nine to five
6. Göta
7. Pippi-potpurri (Här kommer Pippi Långstrump, Mors lilla lathund, Sommarsången, Sjörövar-Fabbe, Lira Lara Loppan).

Johan blev lite småputt när jag kramade hans hand menande under Mors lilla lathund men den är ju bara så himla bra! Och stämmer rätt så bra in på Johan som är så väldigt duktig på att planera hur han ska hinna ha roligt och sen gör man det där tråkiga med tiden som eventuellt blir över. Pojkarnas lidande i Lira Lara Loppan var också helt underbart.

Givetvis gav sig inte publiken utan insisterade på ett extranummer men det kom jag tyvärr inte på vad det var..

ACCJA levererade helt klart en mycket trevlig musikkväll, låtarna framfördes med stor säkerhet och det märktes att de tränat på koreografin och även några små gyckel här och var. Lillan var en perfekt plats för en sådan här konsert, det kändes mycket som en trivsam hemmakväll - fast bättre!

Min absoluta favorit för kvällen blev ändå Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen men där är jag väldigt partisk, jag verkligen älskade den sången när jag var liten, jag kommer ihåg exakt hur bilderna såg ut i sångboken och hur mina lekisfröknar dummade sig när vi sjöng den. På vägen hem i bilen fortsatte musikupplevelsen när Johan och jag testade våra sångminnen och sjöng den på nytt. Johan sökte även runt efter Luhrarnes gamla arr för jo, den har vi faktiskt spelat och jag älskade det med!

Tack ACCJA för en underbar höstkväll och jag hoppas det blir fler chanser att se och höra er framträda!

Min litterära Bucket list!

Ni vet filmen Bucket List (2007) där sjuka gamla gubbar bestämmer sig för att inte låta sig hindras ifrån att göra det de alltid drömt om. En bucket list är just det, listan över saker man vill ha gjort innan man dör.

Jag har aldrig riktigt satt mig ner och verkligen skrivit en bucket list, visst har jag drömmar och idéer men jag har inte konkretiserat de på en lista.

Däremot har jag en litterär bucket list! Den är egentligen inte överdrivet avancerad men dock ständigt växande. Jag vill nämligen läsa minst en bok skriven av varje Nobelpristagare i Litteratur. Att jag har haft bristande läslust det senaste decenniet har gjort att listan tyvärr stannat upp en del. Jag läster turligt nog en del i skolan men än finns det många böcker kvar att avverka. Men det är min litterära bucket list!

Vid en genomgång av listan har jag kunnat konstatera att jag har att göra. De i fet stil är avverkade författare och de i kursiv stil är författare jag är osäker på om jag har läst eller ej. Det är inte omöjligt att jag har missat fler, det uppdagas nog när jag börjar beta av listan på allvar.

Kom gärna med tips om vilka av deras böcker jag borde välja.

Genom en julklappsdeal med Johan så hoppas jag kunna ha den växande delen av listan under kontroll, en stående julklapp för resten av våra liv är nämligen att jag ska få en bok skriven av det årets Nobelpristagare.

1901) Sully Prudhomme, Frankrike

1902) Theodor Mommsen, Tyskland

1903) Bjørnstjerne Bjørnson, Norge

1904) Frédéric Mistral, Frankrike / José Echegaray y Eizaguirre, Spanien

1905) Henryk Sienkiwicz, Polen

1906) Giosue Carducci, Italien

1907) Rudyard Kipling, Storbritannien

1908) Rudolf Eucken, Tyskland

1909) Selma Lagerlöf, Sverige

1910) Paul Heyse, Tyskland

1911) Maurice Maeterlinck, Belgien

1912) Gerhart Hauptmann, Tyskland

1913) Rabindranath Tagore, Indien

1914) -

1915) Romain Rolland, Frankrike

1916) Verner von Heidenstam, Sverige

1917) Karl Gjellerup, Danmark / Henrik Pontoppidan, Danmark

1918) -

1919) Carl Spitteler, Schweiz

1920) Knut Hamsun, Norge

1921) Anatole France, Frankrike

1922) Jacinto Benavente, Spanien

1923) William Butler Yeats, Irland

1924) Wladyslaw Reymont, Polen

1925) George Bernard Shaw, Storbritannien

1926) Grazia Deledda, Italien

1927) Henri Bergson, Frankrike

1928) Sigrid Undset, Norge

1929) Thomas Mann, Tyskland

1930) Sinclair Lewis, USA

1931) Erik Axel Karlfeldt, Sverige

1932) John Galsworthy, Storbritannien

1933) Ivan Bunin, statslös (Ryssland)

1934) Luigi Pirandello, Italien

1935) -

1936) Eugene O’Neill, USA

1937) Roger Martin du Gard, Frankrike

1938) Pearl Buck, USA

1939) Frans Eemil Sillanpää, Finland

1940) -

1941) -

1942) -

1943) -

1944) Johannes V. Jensen, Danmark

1945) Gabriela Mistral, Chile

1946) Hermann Hesse, Schweiz (Tyskland)

1947) André Gide, Frankrike

1948) Thomas Stearns Eliot, Storbritannien

1949) William Faulkner, USA

1950) Bertrand Russell, Storbritannien

1951) Pär Lagerkvist, Sverige

1952) François Mauriac, Frankrike

1953) Winston Churchill, Storbritannien

1954) Ernest Hemingway, USA

1955) Halldór Kiljan Laxness, Island

1956) Juan Ramón Jiménez, Spanien

1957) Albert Camus, Frankrike

1958) Boris Pasternak, Sovjetunionen

1959) Salvatore Quasimodo, Italien

1960) Saint-John Perse, Frankrike

1961) Ivo Andric, Jugoslavien

1962) John Steinbeck, USA

1963) Giorgos Seferis, Grekland

1964) Jean-Paul Sartre, Frankrike

1965) Michail Sjolochov, Sovjetunionen

1966) Samuel Agnon, Israel / Nelly Sachs, Sverige (Tyskland)

1967) Miguel Angel Asturias, Guatemala

1968) Yasunari Kawabata, Japan

1969) Samuel Beckett, Irland

1970) Alexander Solzjenitsyn, Sovjetunionen

1971) Pablo Neruda, Chile

1972) Heinrich Böll, Tyskland

1973) Patrick White, Australien

1974) Eyvind Johnson, Sverige / Harry Martinson, Sverige

1975) Eugenio Montale, Italien

1976) Saul Bellow, USA

1977) Vicent Aleixandre, Spanien

1978) Isaac Bashevis Singer, USA (polen)

1979) Odysseus Elytis, Grekland

1980) Czeslaw Milosz, USA och Polen

1981) Elias Canetti, Storbritannien (Bulgarien)

1982) Gabriel García Márquez, Colombia

1983) William Golding, Storbritannien

1984) Jaroslav Seifert, Tjeckoslovakien

1985) Claude Simon, Frankrike

1986) Wole Soyinka, Nigeria

1987) Joseph Brodsky, USA (Sovjetunionen)

1988) Naguib Mahfouz, Egyptien

1989) Camilo José Cela, Spanien

1990) Octavio Paz, Mexiko

1991) Nadine Gordimer, Sydafrika

1992) Derek Walcott, St. Lucia

1993) Toni Morrison, USA

1994) Kenzaburo Oe, Japan

1995) Seamus Heaney, Irland

1996) Wislawa Szymborska, Polen

1997) Dario Fo, Italien

1998) José Saramogo, Portugal

1999) Günter Grass, Tyskland

2000) Gao Xingjian, Frankrike (Kina)

2001) V. S. Naipaul, Storbritannien

2002) Imre Kertész, Ungern

2003) J. M. Coetzee, Sydafrika

2004) Elfriede Jelinek, Österrike

2005) Harold Pinter, Storbritannien

2006) Orhan Pamuk, Turkiet

2007) Doris Lessing, Storbritannien

2008) Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike

2009) Herta Müller, Tyskland

2010) Mario Vargas Llosa, Peru

2011) Tomas Tranströmer, Sverige

2012) Mo Yan, Kina

Call the Midwife - Barnmorskan i East End

I somras följde jag TV-serien Barnmorskan i East End som SVT visade och jag fastnade omedelbart, det var precis en sådan serie som jag gillar, brittisk, 50-tal, djupa människoöden, drama med inslag av humor - helt enkelt bara rätt.

Så i höstas när vi var på stan fick jag syn på boken i Akademibokhandeln, jag hittade lite för Johan att den skulle jag gärna vilja ha och döm om min förvåning när jag också fick den i bröllopsdagspresent! Eller kanske inte förvåning.. Enligt Johans version så hade han faktiskt sett den på egen hand innan jag nämnde den och tänkt på att det kunde vara något för mig.

I alla fall, boken är skriven av Jennifer Worth och hon beskriver några år av sin tid som arbetande ung barnmorska i det fattiga East End under 50-talets London. Med mycket värme beskriver hon både sitt arbete men också personerna hon mötte under den här tiden. På flera ställen är boken pedagogisk och talar om hur förlossningsrutiner har ändrats sedan hennes första tid i yrket.

Jag kan inte säga att det var fel att ha sett TV-serien först, de båda skiljer sig förstås åt men är bra på sitt sett. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att köpa serien på DVD när den kommer ut i Sverige. Som språkintresserad blir jag av förklarliga skäl nyfiken på originalutgåvan på engelska, det talades mycket Cockney men dialekter är förstås alltid svåra att göra rättvisa vid översättningar.

Boken är uppbyggd av tämligen fristående kapitel där man under ett (ibland flera) kapitel får följa med på en specifik händelse som ofta löper över en längre tid. Det här är väldigt tacksamt för läsaren som inte behöver hålla reda på olika detaljer i parallella handlingar. Att kapitlen ibland bryter mot kronologin gör därmed ingenting.

Förutom en insyn i barnmorskeyrket under 50-talet så får vi också följa en ung kvinnas personliga utveckling från den första dagen hon kliver in i klostret hon ska bo och verka i. En ung kvinna utan en egen religiös övertygelse som sakta men säkert lär sig vikten av att ha en tro med sig i livet.

Boken avslutas med en ordlista över de vårdtermer som använts i berättelsen.

Den här boken tilltalar mig som historisk roman då man dels kan läsa den av ren skönlitterär njutning men också kan se den som ett historiskt dokument för mödravårdens utveckling.

Pimpad kulturblogg!

Efter att jag plockat lite med bokhyllan och ställt in nya böcker och alla skivor som plockats ut på sina platser så blev det fotografering som följdes av pillande i datorn för att få till snygg bakgrund. Jag är inte helt nöjd med hur skarven blev men det får duga för nu. Så nu när kulturbloggen har blivit lite extra personlig så är det på tiden att jag verkligen fyller den ordentligt med!

Bokmingel på Kulturens hus 21 april 2012

Idag arrangerades det Bokmingel på Kulturens hus och den här gången lyckades jag också ta mig dit. Flera av mina tidigare kurskamrater var där och presenterade sina utgivna verk. Det skapar blandade känslor, man är samtidigt glad för deras skull men samtidigt så blir man förstås lite avundsjuk för att man själv inte har någon bok ute på marknaden eller ens en bok som är på väg ut på marknaden.

De som var med läste upp lite ur sina verk, även personer som ännu inte har något utgivet utan material på gång fick chansen att läsa upp om de ville. Sedan så såldes det förstås böcker. Jag gjorde duktigt slut på alla mina kontanter (nu var de visserligen inte så många då jag glömt gå förbi en bankomat och vi beställde pizza igår kväll men ändå..) och fick med mig nya böcker hem. Nu återstår det bara att faktiskt hinna läsa också...

Dirty Dancing på Chinateatern 14 april 2012

Redan i somras såg jag att Dirty Dancing skulle sättas upp i Stockholm och bestämde att vi skulle gå, för detta besök inkluderades också Johans mamma då hon i likhet med många andra är ett inbitet fan av filmen. Johan fick uppdraget att beställa biljetter och styra upp en mysig Stockholms helg. Vi hade visserligen bra platser men det var lite absurt att vi satt på rad bakom varandra istället för bredvid.. Nästa gång kanske jag ska ta ansvar för biljettbokningen när allt kommer kring.

För första gången när jag gått på teater eller musikal så var det faktiskt ersättaren som gick på scen, ordinarie Johnny kunde inte uppträda så hans stand-in fick istället göra rollen på bruten svenska. Men han var otroligt duktig så ingen skada skedd. Delar av dialogen och självklart musiken var förstås på engelska, publiken skulle aldrig ha accepterat något annat.

Musiken dunkade igång musikalen, inledningsvis lät det som samma låt som startar filmen men det var faktiskt "This Magic Moment" istället. Annars så var självklart alla låtarna med och en hel del fler. Det var ständigt musikflöde.

Med hjälp av en roterande platta mitt på scenen och andra fiffiga tekniska lösningar och praktiskt rekvisita så flöt hela föreställningen otroligt bra med snabba scenbyten och emellanåt två scener igång samtidigt. På scenen fylldes faktiskt luckorna från filmens handling igång, det var en hel del extra som smugit sig in i manuset.

Det märktes tydligt att större delen av ensemblen var rekryterad från olika dansakademier, i stort sett all dialog fanns hos den mindre grupp som handlingen kretsade runt. Resten av ensemblen "bara" dansade. Ojoj, vilken dans, på flera ställen klart snyggare och häftigare än dansen från filmen.

Chinateatern är onekligen en väldigt bra lokal för en så pass dansande musikal, sikten stördes minimalt av de andra personerna i salongen. Enda minuset är att foajén och toalettantalet var kraftigt underdimensionerat.

När det var dags för slutscenen och den låten alla väntat på så nästan lyfte taket i salongen som följd av publikens jubel. Johan mumlade något efteråt om andelen kvinnor där inne och att männen väl mest var sällskap. Men han hade trevligt han med!

Att gå på en musikal baserat på en film jag sett om och om och om igen är med blandade känslor, men precis som när jag såg Grease på scen för många år sedan så tycker jag att Dirty Dancing alldeles utmärkt klarar av flytten över till live-scen.

Det var utan tvekan en magisk kväll!

"Nobody puts Baby in the corner!"