Hanne Kjöller - En halv sanning är också en lögn

Så kom jag slutligen över den här väldigt omskrivna och på sina håll ifrågasatta boken. Det fanns flera skäl till att jag ville läsa vad Hanne Kjöller hade att säga, dels för att jag finner hennes artiklar intressanta men också för att jag själv retat mig på de uppenbara snyftartiklarna som skrivs regelbundet och hur utelämnad fakta ändrar en hel historia.

Ibland är informationen som utelämnats extremt uppenbar, det var ett snyftfall för några år sedan i Aftonbladet som jag tyckte lät lite väl konstigt men då journalisten varit snäll nog att bistå med namn och ort på offret så fanns mer information att hämta bara några google-klickningar bort, varav det mest intressanta var hennes personliga blogg (denna blev snabbt nedstängd då jag inte var den enda läsare som hittat den och därmed ifrågasatte hennes historia). Jag tvivlar inte på att hon verkligen hade ont och försökte hålla skenet uppe och inte ville skriva om sin smärta i bloggen. Jag själv hur det är att leva med kronisk värk och att inte vilja tala om den varje dag. Men jag skulle heller aldrig komma på tanken att gråta ut som ett offer i en nationell tidning.

Kjöller bryter ner offerjournalistiken i beståndsdelar och med olika exempel från media under de senaste åren illustrerar hon tydliga luckor i berättandet. Hur journalister istället för att granska en berättelse utifrån en neutral frågeställning hjälper den som känner sig utsatt att bli ytterligare identifierad som ett offer genom att utelämna saker som skulle kunnat minska offerdelen. Många läsare köper det också rakt av och allmänna upprop startas omedelbart men samtidigt finns det som jag kritiska läsare som då blir påhoppade för att vi ifrågasätter det här stackars "offret".

Regelbundet så krävs det att folk hellre än att följa lagen ska fatta sina beslut utifrån känslor. Försäkringskassan är ond som inte godkänner en sjukskrivning trots att det är läkaren som totalt missat att förklara för försäkringskassan vad det är som motiverar en sjukskrivning och tvingar Försäkringskassan att fatta ett beslut utifrån bristande underlag.

Mest intressant var jämförelsen kring den norska sjukskrivningslagen. I Sverige är man som sagt vad dödssjuk så fort man fått en cancerdiagnos - oavsett om sjukdomen upptäcktes under en rutinkontroll och du inte känner dig det allra minsta sjukare efter läkarbesöket som du gjorde innan så har du nu fått en diagnos som naturligtvis berättigar dig till att gå hemma och grubbla över din sjukdom fram tills behandling setts in. Fastän det som sagt vad kan vara först långt senare, under behandlingen som du i själva verket är arbetsoförmögen. Kjöller använder sig även av begrepp som trygghetsnarkomanernas land. Kanske har hon läst samma bok som jag läste i somras.

Så även om det nu påtalats åtskilliga brister även i Hanne Kjöllers bok så rekommenderar jag att folk läser den. Jag ser regelbundet på Facebook det ena uppropet efter det andra där mina vänner och bekanta hakar på en folkstorm som just bygger på offerjournalistik, där stora delar av sanningen saknas, sanningar som skulle få oss att ifrågasätta "offret".

David Eberhard - I trygghetsnarkomanernas land

I somras när vi skulle flyga hem så blev vi försenade och strosade därför lite på Arlanda i väntan på att planet skulle lyfta. Efter lite bläddrande i pocketshoppen fick vi med oss den här boken hem. Tanken var att Johan skulle läsa den men det var jag som inte släppta taget om den förrän den var utläst.

Nu har förstås boken några år på nacken men det är ändå mycket som är högaktuellt och otroligt tänkvärt. I jakten på trygghet och det något absurda odödlighet så hävdar Eberhard snarare att vi skadar samhället och dess medborgare. Minsta vardagssituation som kan tänkas vara farlig ska elimineras.

Ett intressant exempel som lyfts fram är undersökningar som gjorts kring hur farliga gåstolar är och ett fall i Kanada lyfts fram specifikt då man förbjöd gåstolar helt och hållet där. Anledningen? Ett barn travade iväg med sin gåstol mot en trappa, trillade ned och bröt lårbenet och mamman konstaterade krasst: "Med facit i hand skulle vi aldrig ha skaffat en gåstol." Att problemet var att barnet obevakat kunnat ta sig till trappan och därmed antagligen trillat ner oavsett finns inte med. Men gåstolar är givetvis inte det vanligaste som barn trillar ned ifrån. Långt vanligare är vanliga stolar, sängar, trappor, soffor, människor, höga barnstolar, skötbord, barnvagnar och bord. Jag man ständig trygghet så måste givetvis allt detta också förbjudas i närheten av små barn.

Jag har inte enorm erfarenhet av att passa barn men de är små, snabba jävlar som onekligen kan göra illa sig på de mest fascinerande sätt. Systersonen fastnade under en säng, han stängde in sig själv i en pappkartong och när jag skulle lägga honom ner i sängen så blev han så sur att han kastade sig handlöst baklänges och slog huvudet i byrån bredvid.

Hur ska man egentligen kunna skydda barn från att skada sig och bör man verkligen göra det?

Jag håller helt med Eberhard om att för mycket trygghet är farligt, om inte annat för att man berövar de små från att lära sig gränser. Jag hoppas att syrrans lille vid det här laget lärt sig att slänger man sig bakåt så gör det ont, håller man fast locket över sig själv i en kartong så kommer man inte ut (hur han fastnade under sängen fattar jag fortfarande inte men förhoppningsvis har han lärt sig att inte göra om det..).

Eberhard maler visserligen på ganska fanatiskt emellanåt men han har en bra poäng. Överbeskyddade barn blir trasiga vuxna. Människor som bryter ihop vid minsta motgång, som tar med mamma eller pappa på jobbintervjun, förväntar sig att universitetsprofessorn ska förstå att den där dead-linen inte funkar utan att just den här studenten behöver en speciallösning.

Det gör ont att växa upp och det behöver göra ont, inte för att vi nödvändigtvis måste testa allt själva men en del behöver man faktiskt upptäcka själv för att förstå att det där gör jag bäst i att inte göra om.

Som ett bevis på trygghetsnarkomanin presenteras förstås den ökade mängden svenskar som mår psykiskt dåligt, för trots att vi har ett allt säkrare och tryggare samhälle så mår fler och fler dåligt. Kanske just för att vi blir allt sämre rustade för att på egen hand bemöta en motgång?

Jag som ofta är ute på långa bilresor har tydligt märkt att desto säkrare bilarna blir - desto sämre bilförare får vi! För man litar ju blint på att tekniken ska kompensera för den egna bristande uppmärksamheten.

Och det klassiska är förstås att om något verkligen vore farligt eller för den delen olämpligt att göra, då skulle det ju vara förbjudet i svensk lag. Därmed att folk fortsätter med att skriva och läsa (!) sms i bilen - för det är ju inte förbjudet!

Det sunda förnuftet är i det närmaste helt och hållet borta, ersatt med lagar och människor som inte kan tänka. Jag blir mörkrädd! Min stilla förhoppning är att det svenska samhället inte är riktigt så nattsvart som David Eberhard målar upp det.

Poppy Bell - Krya på dig

Ännu en sådan där liten gullig bilderbok för vuxna med korta fraser och supersöta bilder. Den fyller sitt syfte i alla fall..

Mamma skickade den till mig nu när jag kämpar mot min dödliga förkylning.

Kan klart rekommendera den som gåva till andra sjuklingar. Man blir lite gladare och piggare!

Lina Neidestam - Zelda vs. patriarket

Jag gillar Zelda. Så enkelt är det. Jag vet att det är supermodernt att alla ska kalla sig feminister och jag har mina skäl att inte sälla mig till den skalan.

Men jag gillar Zelda just för att hon visar kluvenheten i samhället, hon försöker så tappert vara politisk korrekt, att tycka och tänka som man ska men ibland bara går det inte.

Lina Neidestam är verkligen en otroligt duktig serietecknare och berättare och jag ser fram emot fler album i framtiden.

Så när vi var i Science Fiction-bokhandeln i fredags så såg jag till att plocka ihop lite saker så Johan kunde ge i kapp missade presenter. Det här albumet är alltså min namnsdagspresent (nej, inte Anna-dagen, riktigt så illa är det inte...).

Alice Monroe

Nej, jag hade inte läst årets Nobelpristagare heller, men jag hade i alla fall hört talas om henne. Nu ska jag bara välja vilken bok jag vill att Johan ska ge mig i julklapp. Under tiden har jag faktiskt börjat beta av min Bucket list genom att börja läsa en bok av J. M. Coetzee. Gjorde en snabb överslagsräkning på vilken lästakt jag behövde hålla för att listan faktiskt skulle börja krympa rejält och har kommit fram till att jag måste läsa mer och också läsa just nobelpristagare.

30årsfesten med Galenskaparna & After Shave på Oscarsteatern 10 oktober 2013

Vi lyckades aldrig ta oss iväg till den här föreställningen när den gick upp i Göteborg men så flyttade firandet vidare till Stockholm och en möjlighet uppenbarade sig! Snäll som jag är så frågade jag mina föräldrar om de ville gå med, vet ju att pappa är ett troget fan och mamma gillar teater. Som tack för min snällhet så betalade de för biljetterna..

Väl på plats visade det sig att jag och Johan uppenbarligen drog ner medelåldern på publiken rejält, vi såg till något barn och några till åskådare i vår ålder men annars var det mest gråa hår överallt - varav en stor del verkade tillhöra den där bussen som väntade på de efteråt.

Vi valde "Macken".

Det här var onekligen en hyllning till sin egen förträfflighet under jargongen att alla ska med. Då Kerstin Granlund inte längre står på scenen så inleddes föreställningen med ett förspel i form av videoklipp med Kerstins bästa. När akt två började fick vi ett nytt förspel med Peter Rangmars bästa då han ju tyvärr inte finns hos oss längre.

Själva föreställningen inleddes med Bara Sport för att sedan rulla på med höjdpunkter från alla åren. Tydligt för egen del blev det att jag faktiskt inte sett så mycket av Galenskaparna & After Shave de senaste åren, Inte bara glögg var det enda inslag på slutet jag med säkerhet vet att jag sett - och också druckit en egen blandning av stora julgroggen...

Men det här var ju minnenas kväll och inte blev man besviken heller, även om jag på några ställen saknade bakgrundsskådespelen till låtarna.

"Margareta den feta"

Spånez fick alla att jobba hårt i alla fall då den nyproducerade låten givetvis samtidigt hade spelats in och pressats upp och fanns till försäljning ute i foajén efter föreställningen. Där ute lurade Johan mig att spendera absolut alla mina pengar på souvenirer för inte nog med att han ville ha Spånez-singeln, dessutom behövde vi absolut DVD:n med originalnumrena - så vi kan se föreställningen en gång till så som det egentligen skulle sett ut!

Mer än så här behöver inte sägas, hösten i Stockholm är slutsåld sedan länge och det var en himla många roliga program vi fick se.

Äntligen!

Till helgens 25-manna hade jag med mig min bok och lyckades slutligen få tag i Sverker Tirén som nu skrev i min bok!

Det här är min lilla mini-hobby, om jag har möjlighet så vill jag ha en hälsning i boken från författaren. I de allra flesta fall har det också inneburit ett personligt möte med den aktuella författaren, undantaget när Bert-böckerna var som allra störst och mamma faktiskt när hon julhandlade såg till att få varsin bok dedicerad till oss syskon.

Sedan är förstås poängen att också läsa alla dessa dedicerade böcker jag har.. men för att lyckas med det så måste jag lära mig ryska...

Vem får Nobelpriset i år?

Så.. vilken författare ska jag lägga till min litterära Bucket list i år?

Några gissningar om vem som blir årets Nobelpristagare?

Sverker Tirén - Sluta med din förbannade idrott

En bok om orientering, inte så vanligt förekommande överhuvudtaget. Överlag lyser ofta orienteringen med sin frånvaro i kulturen. Jag såg för ett antal år sedan en dansk film där huvudpersonen hade orientering som hobby och vi faktiskt fick se några klipp från skogen.

Men orientering finns även i kulturen, när jag var yngre så fanns det till exempel på O-ringen de flesta år en uppsättning från IF Spexarna, ett orienteringsspex där en klassisk saga/film/berättelse fick ny tolkning om det istället skulle ha handlat om orientering.

Själv var jag som liten också med i många teaterföreställningar på orienteringstemat då norrortsklubbarnas höstavslutning alltid firades med prisutdelning samt valfritt uppträdande av de deltagande klubbarna. Min klubb satte alltid upp en pjäs. Sista året vi fick göra sådant skrev och regisserade jag pjäsen ihop med mina kompisar.

Men en skönlitterär bok om orientering? Där har det gapat tomt men så kom då Sverker Tirén och skrev den här delvis självbiografiska boken. Mamma gav den till mig i julklapp och hela våren kämpade jag med att få ihop tid för läsning på ett fungerande vis. I somras försökte jag på nytt och när jag skadade mig så blev boken min nya följeslagare (tillsammans med de eländiga kryckorna). Måste här vara tydlig med att jag läste faktiskt ut boken för två månader sedan men skrivande har i höst gått otrooooligt segt!

Jag hade dessutom hoppats få träffa Sverker och få min dedicerad men han var ju inte på plats i sportaffären på O-ringentorget på den utsatta tiden och tjejerna i kassan fick inte tag i honom när de ringde heller. Så jag gav de mitt telefonnummer och vi begav oss iväg för mat och andra ärenden och jag glömde helt bort herr Tirén - tills min telefon ringde långt senare på kvällen när vi redan var åter i Luleå. 

Så jag fick inte min bok dedicerad men dock en trevlig pratstund med Sverker. När han frågade hur tävlingarna gått och jag berättade om skada så frågade han lite oroligt "jag tänkte väl inte sluta med vår förbannade idrott?". Jag har ju min orienterande Johan nu mera så självklart ingen risk för det.

Det intressanta här var just samtalet med Sverker, vid det laget var jag ungefär halvvägs genom boken men jag kände igen väldigt mycket av berättarstilen i vårt telefonsamtal. För det är så han skriver, lättsamt och pratigt på gränsen till svammel.

I boken får vi i alla fall träffa veteranen Torne, som medicinerar sin sovande cancer och envist fortsätter med sitt orienterande samtidigt som han är nostalgisk om fornstora dagar. Berättelsen hoppar mellan nutid och dåtid och det är Tornes dagbok som är grunden. Hans yngre fru Mona tjuvläser hans anteckningar och vi får i vartannat kapitel följa hennes analyser och funderingar kring vad hennes grubblande make tar sig an.

På sina håll smyger också sonen Mikael sig in i handlingen, den lovande junioren som Torne hade stora drömmar för men som tröttnade på orienteringen. Orienteringen, den stora familjeidrotten som Torne nu ensam åker på. Redan i första kapitlet kommer den första klockrena beskrivningen av orientering som så tydligt förklara varför inte alla förstår sig på oss.

"Idag kom jag iväg till tävling, medeldistans, bara 2750 meter, 26 startande i H65, Herrar 65-69 år, och det åker man två gånger fem mil för att avverka."

Här uppe i Norrbotten är det dessutom oftast ännu längre än så vi får åka..

I nutid så utspelar sig boken över ungefär ett års tid men med återblickar får vi följa med ända tillbaka till Tornes barndom och den allra första egna kompassen. Den härliga fanatismen kring orienteringen följer med, som jakten på den perfekta sportstugan (inte sommarstuga - sportstuga) liggande i det ultimata området. Hur en fin stuga blir ratad på grund av sitt nära läge till en misslyckad 10-milainsats för många år sedan. Den enorma glädjen när sonen överaskar vid julen genom att ha köpt starter till hela familjen till sommarens O-ringen.

För oss insatta orienterare så känner man igen sig på flera ställen i de personer som passerar genom berättelsen, de original som har glidit igenom vårt idrott. Och så den stora sorgen förstås, att inse att man aldrig kommer få springa i 90-klassen (så långt vågar jag själv inte tänka än dock).

Men Sverker har inte bara skrivit en bok om orientering av en orienterare för orienterare utan det är också en berättelse om att grubbla över sin identitet och när livet inte alltid blir som man tänkt sig.

Trots de många humoristiska inslagen så tänker jag ändå vara tydlig med att det är inte en munter och lättsam bok. De mörka inslagen är många men jag rekommenderar ändå till läsning. Framför allt om man råkat ut för en partner som är fast i den där konstiga skogsidrotten orientering. För vi är ett ganska intressant och säreget släkte som måste bemötas med stort tålamod. Och jag vill påminna om att det göms en liten orienterare i de flesta av oss som bara väntar på att lockas fram. Johan är ett levande bevis som gick från frusen och blöt publik (som sökte skydd i markan och dess utbud) till inbiten orienteringsfantast och detta på kortare tid än ett år..

Så nej, inte ens när rehabträningen känns som mörkast så överväger jag att sluta med min förbannade idrott!

Mitt liv med Astérix

Redan som liten läste jag Asterix-albumen, mamma och pappa hade alla som var utgivna i Sverige samt några stycken på andra språk. De stod uppställda i bokhyllan i vardagsrummet och från tidig ålder så sorterade jag gång på gång dessa album i nummerordning (anledningen till att det ständigt behövde göras stavades lillebror.. jag var ju inte den enda som läste dessa album).

Jag har få minnen av att pappa läst annat än serier för mig som liten men jag har tydliga minnen av just Asterix, även efter att jag lärt mig läsa själv så ville jag att han skulle läsa högt för mig. När jag på senare år läst högt för syskonbarnen så förstod jag varför, det handlar inte så mycket om berättelsen utan om den gemensamma stunden.

Igår kväll såg vi spelfilmen Astérix aux jeux Olympiques som faktiskt delvis stämmer rakt över med albumet handlingen är inspirerad av. Men Johan kände inte igen det för just det albumet har han inte läst. Även Johan växte nämligen upp med Asterix men till skillnad från mig så hade han inte en pappa som samlade och en mamma som hjälpte till att komplettera samlingen allt eftersom nya album kom ut. Så en av Johans favoritsysslor när vi är hos mina föräldrar på besök är faktiskt att botanisera i hyllan efter nya album att läsa.

Man kan ju undra varför Johan inte bara läser mina album. För 1996 började jag samla på egen hand. Jag var på skolresa till Bryssel, jag hade precis gått ut första året på gymnasiet. Franska skolan vidgade mina vyer rejält och sålde för alltid in mig på francophone culture. Sedan dess har jag alltid i perioder slukat fransk film och fransk litteratur. Där köpte jag också med min några Astérix-album hem och fortsatte året därpå när jag var i Paris. Annars så har mamma stått för den mesta tillökningen av min samling under sina resor till sin väninna som bor i Marseille.

Nu har jag tyvärr tappat en del av min språkkunskap på grund av att jag sällan tränar. För första gången på många år har jag egentligen ett perfekt utgångsläge för att bli mer fransktalande igen. I över ett år har Johans väninna Marcus haft en fransktalande flickvän men de djupa samtalen har tyvärr uteblivit (en bidragande orsak kan förstås vara att pojkarna knappt kan någon franska alls..).

Men men, Johan har i alla fall gått med på att vi ska se mer fransk film och där finns det mycket att välja på. Jag hade en rätt så intensiv period några år innan Johan flyttade in när jag beställde hem massiva mängder fransk film via brittiska Amazon (att få text på åtminstone engelska är ett krav för att jag ska hitta folk att se filmerna med) men än har jag en lista över franska filmer jag bara inte lyckas få tag i.

Nåväl, nu kom jag ifrån ämnet lite. Efter filmen igår kväll så tog jag fram albumet, min franska Astérix-samlingen är inte komplett än men olympiaden har jag så vi bestämde oss för att läsa tillsammans. Men Johan kan ju inte franska så det var lite som att läsa med ett barn som följer handlingen via bilderna. Jag försökte till att börja med spontanöversätta men det var svårt! Så vi gick vidare till att jag läste tyst och Johan "läste" bilderna och kompletterade med de ord som är uppenbart lånade och han förstod samt att jag översatte vissa partier som var extra roliga - som sidohandlingen om hur man bäst tillagar champinjoner.

En dag ska jag i alla fall ha en komplett Astérix-samling på franska (men jag måste erkänna att Albert Uderzo inte gör det lätt för mig då han fortsätter ge ut nya album..). Jag är en god bit på väg och jag vet redan nu vad jag vill ha i julklapp. Surt var förstås det året mamma missat att hon redan köpt mig ett album och jag fick det på nytt. Visserligen sålde jag det bara vidare till min mycket fransktokiga kompis Agnes men det var ju så otroligt onödigt. Sedan dess har jag tänkt på att jag borde ha en lättillgänglig lista över vilka album jag faktiskt har.

Så här kommer förteckningen över det dagsaktuella läget:

1, Astérix le Gaulois
2, Astérix - la Serpe d'or
3, Astérix et les Goths

5, Le tour de Gaule d', Astérix
6, Astérix et Cléopâtre
7, Astérix - le combat des Chefs
8, Astérix chez les Bretons
9, Astérix et les Normands
10, Astérix légionnaire
11, Astérix - le bouclier Arverne
12, Astérix aux jeux Olympiques

14, Astérix en Hispanie

20, Astérix en Corse
21, Astérix - le cadeau de César

24, Astérix chez les Belges

28, Astérix chez Rahàzade
29, Astérix - la Rose et la Glaive
30, Astérix - la galère d'Obélix
31, Astérix et Latraviata
32, Astérix et la rentrée gauloise
33, Astérix - le ciel lui tombe sur la tête
34, L'anniversaire d'Astérix & Obélix

Så vad vill jag då ha i julklapp? Det splitternya albumet förstås!

Bilden är hämtad från Astérix och Obélix sida på facebook.