Redan när jag såg att Orup skulle ta sin scenshow ut på turné så visste jag att jag ville gå, men hur skulle det rent praktiskt gå till? Vi har inte direkt någon uppsjö av barnvakter som står redo att rycka in när föräldrarna vill ha en kväll ute så jag slog bort tanken. Fast sedan närmade det sig igen och jag började klura på om det verkligen inte skulle gå att lösa?
Det blev början till Den stora planen. Så steg ett, vi behövde en barnvakt, ingen barnvakt, ingen konsert. Men Emma har blivit mer kräsen, något vi lärt oss den hårda vägen i år. Ska det fungera med en barnvakt så måste det vara någon hon träffat en del på sistone som hon känner sig bekväm med. Nästa steg är förstås att hitta någon som också är okej med att ge upp sin fredags- eller lördagskväll för att passa ett barn. Det var då jag kom på det, man frågar någon som redan är hemma med ett barn förstås! Allra helst ett barn som Emma dessutom känner och gillar att leka med. Så en försiktig fråga och det lät som om det skulle fungera. Sedan blev det tyst, lite för tyst. Den som är desperat kan inte ha för mycket stolthet så jag frågade helt enkelt om och absolut! Det hade bara blivit bortglömt men självklart kunde Emma vara där över kvällen. Så jag lyckades hitta några restbiljetter ganska så mitt i på fjortonde raden. Inte så illa med tanke på att konserten då bara var tre dagar bort. Det var tisdag kväll och allt var bra!
Onsdag kom och jag var på ett strålande humör till strax efter lunch när telefonen ringde från förskolan. För en kort stund såg jag helvetesgapet framför mig, det finns ingen bra anledning att förskolan ringer upp mitt på dagen. Emma sjuk. Mer panik, jag såg kaskadspyor och massiva diarréer framför mig. "-Hon vill inte sova, tar sig för halsen och verkar ha ont." En förkylning alltså.. pulsen går ner något. Det här är okej, det här kan fortfarande lösa sig. Småbarn är småförkylda jämt, det behöver inte betyda något alls. De hade tagit hennes temp och den låg ytterst tveksamt på gränsen strax över 37 grader. Johan hämtade hem henne och bäddade ner henne i soffan med "Flygplan" och hon somnade strax. Allt var väl. Allt kan bli bra.
Trodde jag. Under eftermiddagen så utvecklade Johan någon form av blixtintensiv influensa. Det planerade besöket hemma hos barnvakten under eftermiddagen ställdes in, men vi lämnade hoppet öppet inför helgen. Men hur friska kan de bli på två dagar? Johan vabbade i sitt sjuka tillstånd och jag lämnade min familj för att jobba både torsdag och fredag. Redan under torsdagskvällen väcktes en strimma av hopp, både Emma och Johan var avsevärt piggare, kan det här liksom faktiskt på allvar bli av? De var hemma och myste fredag med för säkerhets skull men helt plötsligt var båda riktigt pigga.
Barnvakten var med på noterna! Vi kör! Jag hastade ihop lite efterrätt att ta med innan vi åkte bort för att äta middag tillsammans allihopa. Det var lite nervöst i början, nyvakna barn som trevade lite vid varandras närvaro. De har lekt ihop många gånger förut men aldrig på det här stället. Ett gemensamt intresse kring filmen "Bilar" verkade bygga lite broar. Vi gav oss av.
Det va faktiskt magiskt! På riktigt! Orup fick högsta betyg i Norrbottens-kuriren och det var välförtjänt. Både Johan och jag var barn när Orup slog igenom så vi har mer eller mindre växt upp med hans musik och jag har på något vis kommit den ännu närmare sedan jag lämnade Stockholm bakom mig. Men vi var helt klart ett yngre inslag i publikhavet. Platserna var precis så lagom bra som man kan våga hoppas på när man köper tre dagar innan. Det var fullt ös! Han hade med sig ett bra gäng med musiker/sångare/dansare. Slagverk, keyboard, trumpet, trombon, saxofon, fiol, gitarr och så förstås dragspel. Låtarna var blandat full scen och helt avskalat med bara Orup och hans gitarr. Han lät musiken tala den mesta tiden med vissa korta inslag av mellansnack.
När han försökte lämna scenen första gången så var det övertydligt att det var förväntade extranummer, det hade helt enkelt gått för kort tid. Och in kom han igen efter publikhavets rop. Självklart, inte lämnar man sin stora hyllningskonsert till sin egen musik utan att ha spelat Stockholm! Men det tog inte slut där heller. En omgång till med extranummer så vi fick höra godbitarna från GES-tiden med. Sedan vet alla vi som någon gång har stått på scen att det är svårt att kliva är när publiken är uppe i varv. Man måste varva ner så Från Djursholm till Danvikstull blev den absolut sista låten.
Efter konserten åkte vi tillbaka för att hämta hem Emma som nu körde fullt ös med sin lekkamrat. Det hade varit lite tårar och misär tidigare på kvällen men en exceptionellt bra storasyster som lekledare hade fått ordning på kvällen och det var en glad lite tjej vi hämtade hem. Som sa ett ordentligt hejdå till sin kamrat med både kram och puss. Väl hemma så slocknade den lilla ganska så snabbt och Johan likaså. Han skulle ju iväg till jobbet framåt natten.
Men på något vansinnigt vis fick jag ihop det! Vi kom iväg på Orup!
