Det är tur att vi har Emmas babysimning och går på kyrkans babysång för annars känns det ibland som om allt jag gör innebär att umgås med pensionärer.. Det är bara att konstatera, Johan och jag kommer bli klockrena panschisar - vi har alla de rätta intressena!
I torsdags eftermiddag tog jag med mig Emma och for på bokcafé på biblioteket i Kulturens hus, antar att kombinationen av aktiviteten och att det var på en vardagseftermiddag gjorde det rätt så uppenbart vilka som var målgruppen. Där var det många gråa hår.. Men jag parkerade en sovande Emma vid fönstret, försåg mig med fika och lyssnade på bibliotekarierna berätta om totalt tolv olika böcker de valt ut. Det var en fruktansvärt dum aktivitet att komma iväg på då jag numera har en litteraturlista med tolv titlar jag gärna skulle vilja läsa men inte har tid med.. Johan som anslöt lite senare och bara hann höra ungefär hälften av böckerna blev också taggad.
En av böckerna bestämde jag mig dock för att låna med.
Ibland regisserar sig livet så pass härligt passande att det hör hemma i en toppklassig film. Så efter att ha blivit smittad av Emmas förkylning så har jag tillbringat de senaste tre dagarna nedbäddad i soffan läsandes boken "Kvinnan som gick till sängs i ett år" av Sue Townsend. Under tiden har Johan försökt upprätthålla allt hushållsarbete, försöka ta hand om Emma så mycket som möjligt samt varit och jobbat om nätterna. Hela tiden har han avvisat alla mina erbjudanden om att hjälpa till (när febern väl släppte så kände jag mig trots allt enormt mycket bättre och var knappast hjälplös längre) då han fortfarande har lite dåligt samvete för allt jag gjorde för vår lilla familj när han bröt armen så nej, han behöver ingen hjälp, han ska klara sig själv.
Så jag har kunnat dra rätt roliga paralleller till den bok jag läst.
Boken handlar om 50-åriga Eva som efter att hennes man Brian packat in deras barn, de matematiska genierna Brian junior och Brianne, för att köra dem till universitet gick och la sig på sängen och sedan blev kvar.
Från början hade hon ingen plan med det men det utvecklas till en personlig resa för att finna sig själv. Men givetvis är aldrig livet så enkelt och hennes hem förvandlas snart till en avancerad cirkus av människor som dras till den märkvärdiga kvinnan som vägrar lämna sin säng.
Maken Brian är uppenbarligen inte van vid att vara delaktig i hushållsarbetet så mycket i början av boken handlar om hans totala inkompetens. Från min egen nedbäddning i soffan så har Johan därmed framstått som något av en mirakelman. Riktigt så inkompetenta män är främmande för mig, de allra flesta svenska män klarar av med ganska goda resultat att göra så pass enkla saker som tillaga en måltid och tvätta sina egna kläder.
Boken är på sina håll riktigt humoristisk, som när Brian skriver ett dataprogram för att hålla reda på i vilken ordning alla delar av julmiddagen ska tillagas för i vanliga fall har han ju aldrig lyft ett finger då. Men på många andra ställen så blir jag mest irriterad på hur Eva har offrat sig själv så till den milda grad, framför allt som hennes familj totalt verkar sakna uppskattning för det hon gör.
När jag fixade och trixade innan jul så hängde Johan ständigt läpp över att han var för "värdelös" för att kunna hjälpa till och tackade mig hela tiden för allt jag gjorde. Då jobbade jag ändå inte direkt ihjäl mig,
Tyvärr förekommer det nog många familjer såsom den i boken, där kvinnan gör allt och tyst hoppas på hjälp eller även när hon ber om det och blir ignorerad i slutändan ändå gör allt själv istället för att bara strunta i sakerna som ingen verkar bry sig om. Inget märks så tydligt som när "oviktiga" saker slutar att ske automatiskt. Det kommer framför allt Brian få erfara med, hur hans hem bara förfaller och dessutom invaderas av mängder med människor.
Förutom Eva och hennes praktiska problem med att stanna i sängen och de relationer hon ändå lyckas bilda därifrån så får vi också följa hennes mans bekymmer i livet - som att älskarinnan helt plötsligt dyker upp i hemmet då hennes man har kastat ut henne. Även barnens bekymmer på universitetet är med på ett hörn.
Men när öden såsom barnens korridorsgranne tilldelas två korta kapitel och den lokale handlaren får ungefär lika mycket utrymme, då börjar det bli lite väl spretigt och man börjar undra vad som ska hända och hur Townsend ska lyckas knyta ihop det här. Det var kanske det jag mest saknade på slutet - svar. Fast å andra sidan så är det en bok om livet och där finns inga riktiga svar.
En sak kan jag i alla fall krasst konstatera, det löser inga problem att vägra kliva ur sängen! Själv är jag mer eller mindre uppe från soffan igen (hostar bara nästan upp lungorna idag!) men Johan har uttryckligen bett mig att ge honom en dag till att komma ifatt med hushållsarbetet. Så förutom att förse mig själv med mellanmål och ta hand om Emma när han jobbar eller sover så är jag fortfarande portad från att hjälpa till.
Min Johan har inte speciellt mycket alls gemensamt med bokens Brian. Johan både kan och vill göra sin del för att ta hand om vårt hem och vår familj.
