När sista filmen gick upp på bio förra sommaren visste jag att det bara var en tidsfråga tills det skulle komma en Harry Potter-box på dvd med alla filmerna och mycket riktigt, lagom till julhandeln fanns den att få tag i. Så jag köpte boxen och planerade för många filmkvällar framöver.. Det skulle dröja ett år innan vi slutligen tog itu med att se filmerna och häromdagen så bockades den sista filmen av.
Jag har inte läst någon av böckerna alls och effektivt undvikit en stor del av hysterin, fram till de senaste veckorna hade jag överhuvudtaget inte sett de sista filmerna alls heller. Lite nyfiken på att läsa böckerna har jag faktiskt blivit då det blev uppenbart för mig att en hel del måste ha blivit utelämnat ur filmerna (detta visste jag visserligen sedan tidigare genom intervjuer och artiklar jag läst om filmatiseringarna) men det blev mer än tydligt i främst Harry Potter och halvblodsprinsen.
En sak som blivit mer än tydligt genom de här filmerna är att min avsky gentemot ormar är fullt naturlig, i flera filmer är det onda just specifikt en orm och att kunna prata med ormar är förknippat med mörk magi. Tss.. folk pratar om fobi när det uppenbart är det mest naturliga i världen att akta sig för de där eländiga slingriga sakerna. För är det något som återkommer i Harry Potter-filmerna så är det en salig röra av riktiga och animerade (mer eller mindre verklighetstrogna) ormar. Bland det sista som händer så är det just en orm som ska förgöras för att besegra ondskan!
Det som jag upplevde som riktigt roligt med Harry Potter är faktiskt alla likheter med de brittiska internatflickböcker som jag läste som yngre (och äldre.. läste om alla böckerna härom året..). För min del var det främst St Clare-böckerna av Enit Blyton som gällde. Det är tydligt att J.K. Rowling har hämtat en stor del av sin inspiration från den världen.
Jag uppskattar också att hon stod på sig och insisterade på i huvudsak brittiska skådespelare för den brittiska charmen hade knappast funkat med amerikanska accenter hos skådespelarna.
Dock måste jag säga att den romantiska aspekten i berättelsen, den där krångliga tonårskärleken, den uppenbarar sig nästan lite väl sent. Även om man bortser från det faktumet att England har en extremt hög andel tonårsgraviditeter så borde vi oavsett ha fått se lite mer av pirrande känslor under tidigare år än det dök upp i filmerna. Men det kanske presenterades annorlunda i böckerna, vad vet jag?
Föga förvånande så är det den sista filmen som sticker ut ur mängden, men så är det oftast. Filmen som avslutar en serie är den som känns bäst just för att den är slutet. Men ändå tycker jag att alla filmerna bär sig själva fristående. Med undantag av halvblodsprinsen då som jag upplevde som oavslutad. Men det var mer min åsikt än Johans så det är väl som det brukar vara att jag ställer högre kvalitetskrav. Johan har också läst några av böckerna och det kan ju tänkas att man upplever det olika med tanke på skillnaden i bakgrunden.
Hur som så var det en trevlig filmserie (bortsett från de där eländiga återkommande kräldjuren då förstås) även om det nog kommer dröja ett tag innan jag ser filmerna igen. Men det beror förstås mycket på att jag har en hel del annat att både se och läsa!
