Anne-Christine Liinanki - Storsien: 100 år i en norrbottnisk by

Som tidigare nämnt så är jag väldigt mycket bättre på att införskaffa böcker än att faktiskt läsa dem. Så ibland kan det ta ett tag innan jag kommer så långt som att läsa en bok jag har hemma. Sedan måste humöret stämma också, så sent som igår ställde jag tillbaka en bok i bokhyllan då jag kände att den inte fungerade med min hjärna just nu.

Istället plockade jag fram Anne-Christine Liinankis bok Storsien. Anne-Christine är tidigare kurskamrat till mig från skrivarkurserna och allt eftersom jag har upptäckt att mina gamla kursare gett ut böcker så har jag försökt att införskaffa dem - och samtidigt trycka tillbaka avundsjukan att jag själv ännu inte fått ut några av mina verk.. Turligt nog går det alldeles utmärkt att glädjas med andra samtidigt som man är avundsjuk! Tacka vet jag den komplexa mänskliga naturen!

I Storsien får vi följa en familjs bitvis riktigt brutala historia över fyra generationer. Till en början fick jag bläddra lite fram och tillbaka i boken. Tiden går fort och det är många återblickar så jag tappade tråden emellanåt. Anne-Christines sätt att skriva påminner mig dock om en berättarstil jag träffat på hos fler norrbottniska författare så jag börjar misstänka att det är ett sätt att uttrycka sig på som inte är helt ovanligt här uppe i norr.

Men för egen del så var det just det snabba tidsförloppet framåt och hoppen till nästa generation som lämnade lite tomrum hos mig. Jag hade gärna sett en större fördjupning hos karaktärerna och deras livsöden.

Inslagen av lokala ord som jag inte alltid förstod berör mig mindre när jag läser, jag behöver inte förstå varenda liten sak för att kunna ta med mig helhetsupplevelsen ur en bok. Hade jag haft det behovet så skulle jag aldrig läsa böcker på andra språk..

På baksidan beskrivs boken som ett tidspussel och det är onekligen väldigt passande, för snarare än en ordentligt sammanhängande berättelse så är det genom små pusselbitar som hör ihop vi får följa med genom åren och generationerna.

Även om jag gärna att sett lite mer utsvängningar i de olika berättelserna så tyckte jag ändå det var en trevlig och läsvärd bok. Mycket som hänt i lilla Storsien.

Bra jobbat Anne-Christine!

Danny Wallace - Mannen som ville bli vuxen

Okej, jag har länge haft en rätt så gedigen läshög på nattduksbordet men i vintras började jag på allvar läsa mig igenom den och trots att mina tidningsprenumerationer trillar in regelbundet så har jag faktiskt fått börja söka mig utanför sovrummet i jakt på mera läsmaterial.

Den här boken började jag bläddra i så smått i höstas när jag ännu jobbade borta på Aurorum och det fanns som jag nämnt tidigare en hög med böcker att ta av (och som jag sedan ordentligt la tillbaka böckerna i efter att jag läst klart). Dock blev det inte så mycket mera läst då men boken verkade intressant så jag tog ändå med den hem.

När jag sedan lurade in Johan i en storstädning av köket i våras så åkte allt som inte hade där att göra vidare till andra rum och så hamnade boken på nattduksbordet. Så när jag läst klart Anne Franks dagbok och undrade vad jag skulle läsa nu så pekade Johan helt sonika på den boken och sagt och gjort - så blev det.

I boken möter vi Danny Wallace och hans stundande 30-årskris, livet har börjat stabilisera sig, han är gift, de har köpt hus, vännerna beger sig iväg på nya äventyr. Dags att bli vuxen helt enkelt. Danny vet inte riktigt hur han ska anpassa sig till sitt nya liv och mitt i alltihopa så skickar hans mamma en låda med saker som kan vara "bra att ha", i själva verket är den full med olika saker från Dannys barndom. Inklusive en adressbok med hans 12 bästa vänner från uppväxten som han sedan många år förlorat kontakten med. Minnen börjar återvända och Danny bestämmer sig för att under svepskälet att han behöver uppdatera adresserna i adressboken så ska han ska han hitta dessa vänner igen.

Efter lite förhandlingar med sin fru om att dels ägna lika mycket tid åt att iordningställa det nya huset som att söka efter gamla vänner och att han ska vara klar innan 30-årsdagen dryga halvåret bort så sätter han fart.

Han tar sig an varje vän med en unik infallsvinkel och upptäcker snart att han har vänner både närmare än han trodde och bra mycket längre bort. Det blir resor till flera världsdelar i slutändan "för visst är en vän värd en flygresa". På vägen möter han både glädje och sorg. En av hans nuvarande vänner frågar förstås varför Danny insisterar på att möta alla personligen, vad är det för fel på Facebook? Svaret är självklart, så självklart att jag visste det själv. För vad händer egentligen när vi lägger till en bekant från det förflutna på Facebook? Jo, man kanske chattar lite omedelbart eller skickar ett mail i vilket det raskt avhandlas i kortast möjliga drag vad som har hänt sedan sist man sågs, partner, barn, jobb, etc. Men blir det verkligen en person man aktivt kommunicerar med framöver utöver några likes här och var och en kort kommentar om en bild som lagts upp?

Nej, det blir ingen återupplivad vänskap av att bara söka upp en vän på Facebook.

Jag tänker inte berätta hur det gick för Danny, om han hittade alla sina 12 vänner. Men det är en rolig och tänkvärd bok. Hur tar man egentligen bäst kontakt med någon man inte sett sedan man var barn? Vad har man gemensamt? Vad kan man få ut av det framöver? Och är det någonsin för sent att återvända till gamla vänner?

Eftersom det är en bok jag plockat på mig i en "ta-för-dig"-hylla så planerar jag att låta boken vandra vidare så är det någon som är intresserad så bara hojta till. Jag rekommenderar helt klart att läsa den här boken!

My Family

Vi har ett TV-paket från comhem, när allt skulle bli digitalt så ordnade vår hyresvärd ett avtal så alla i området får en grupprabatt. Johan och jag bestämde oss efter en första prova-på-månad för att medium 8 favoriter var lagom för oss. Vi kunde plocka ihop de TV-kanalerna vi ville se på och det blev inte ett vansinnigt stort antal kanaler som man ändå aldrig har tid med. Överlag har vi haft de flesta kanaler samma från början. Det var den åttonde kanalen vi bytt ett par gånger då kanal vi haft har försvunnit eller vi velat pröva något annat. Vid senaste bytet så gjorde vi misstaget att pröva BBC Entertainment. Misstag så till vida att vi numera dag för dag har förälskat oss i ännu ett skumt brittiskt program. Brittisk TV och brittisk humor är klart beroendeframkallande.

På den vägen började jag se serien My Family. En helt vanlig komediserie om en helt vanlig familj, med helt vanliga problem som var helt vanligt absurt urkul! Efter att ha upptäckt att alla säsonger inte visades så gick jag min vana trogen ut på nätet för att se vad som fanns att få tag i. Så blev jag ägare till en gigantisk DVD-box som jag hittade till ett överkomligt pris brittiska Amazon.

Den gigantiska lådan..

Så vid det här laget har alltså en TV-kanal jag inte tidigare kände till lett till inköpet av 11 säsonger brittisk komedi samt två bonusskivor med 9 julspecialepisoder. Någonstans utmed vägen måste jag kanske erkänna att det inte var så himla praktiskt att skaffa BBC Entertainment - framför allt inte om man vet att man är svag för brittisk humor..

..som gömde en hel massa skivor..

 Så bit för bit under våren har jag sett igenom mina 11 säsonger med tillhörande julspecialavsnitt. Turligt nog består de flesta brittiska komediserier inte av så hiskeligt många avsnitt.

Men i alla fall, My Family är faktiskt väldigt underhållande om en bitter tandläkare gift med en hemmafru som inte kan laga mat alls och som under seriens gång hinner pröva på en hel del olika yrken. De tre barnen, den äldsta som vägrar flytta hemifrån och bli vuxen och när han slutligen gör det tillämpar massa olika knep för att fortsätta få pengar från föräldrarna. Killtokiga dottern som beger sig iväg till universitet, blir gravid (vägrar tala om vem pappan är förrän han dyker upp många säsonger senare), blir utsparkad från universitet och också prövar på det ena jobbet efter det andra. Intelligente yngste sonen som hinner gå igenom en hel del faser på sin väg mot vuxenlivet. Ett vuxenliv ingen av de riktigt tar sig an till fullo då de fortsätter att belägra föräldrarnas hus säsong efter säsong.

Vid sidan av det så dyker den vimsiga kusinen upp, tandläkarkollegan som bara vill vara vänner, "vännen" till äldste sonen som dyker upp en jul och sedan blir kvar i ett par säsonger. Alltså, en helt normal familj - typ!

Jag gillade i alla fall serien, fast det måste sägas att det inte känns som om den fick ett riktigt avslut. Sista avsnittet var inte direkt något speciellt men det skulle knappast vara den första serie som bara tagit slut.