I fler omgångar har jag tänkt att jag ska systematiskt läsa igenom böckerna bara för att hamna på avvägar på biblioteket och istället plöja en bokserie där.. Jag är helt enkelt hopplöst ostrukturerad när det gäller att läsa. När jag väl börjar läsa blir problemet att jag otåligt vill till slutet - nyss! Jag bara måste veta vad som händer! Så jag lägger knappt ifrån mig boken och jo.. det har hänt att Johan kommit hem från jobbet på morgonen och hittat mig i sängen liggandes på spikmattan, läslampan tänd och bok (eller seriealbum) vilandes mot näsan..
En bok som alla tyckte vi borde läsa redan på mellanstadiet/högstadiet var Anne Franks dagbok, flera lärare lyfte fram den. Jag kom aldrig så långt då. Många år senare så hittade jag en nyutgåva i bokhandeln och på den vägen hamnade så boken i min bokhylla. För att så slutligen förra veckan bli utplockad ut bokhyllan och blev min senaste läsning.
Min första tanke är egentligen att jag tyckte lärarna tryckte onödigt mycket på att vi borde läsa boken som unga tjejer, vad var egentligen argumentet för det? Bara för att den är skriven av en jämngammal så blir det inte per automatik en ungdomsbok. Jag kan hålla med om att i början är Anne relativt omogen och barnslig i sitt sätt att skriva men otroligt snabbt växer hon in i den beskrivande rollen väldigt väl och uttrycker sig i allra högsta grad som en vuxen.
Hennes återkommande dröm om att en dag få bli journalist eller författare ter sig från min sida som självklart att hon kunde ha blivit. Hennes förmåga att skriva kan man knappast blunda för. Jag väljer därför att i likhet med några andra sälla mig till skaran som anser att Anne Frank inte ska ses på som en ung dagboksskrivare utan att hennes anteckningar istället ska behandlas som ett litterärt verk skrivet av en lovande författare.
Själva berättarformen som Anne använder sig av, att skriva i brevform är jag faktiskt själv väl förtrogen med, som en sporadisk dagboksskrivare sedan åtta års ålder så valde jag själv tidigt den varianten just för att den klassiska "kära dagbok" som ofta förekom i de fiktiva dagboksböckerna för barn- och ungdomar helt enkelt kändes löjlig. Brevformen gör också att det känns naturligare att återberätta något som hände längre tillbaka i tiden och inte bara fokusera på dagens eller de senaste dagarnas händelser.
Den här utgåvan ska då vara den oavkortade originalutgåvan med avsnitt med som Annes pappa Otto Frank tidigare valde att plocka bort. Språköversättningarna som sedan har gjorts lämnar en del kvar på både tyska och franska. Med tanke på Annes tyska bakgrund innan hennes familj flyttade till Holland så är det förstås naturligt att hon skjuter in framför allt tyskan här och var och jag tycker om att det har behållits i översättningen. Vanligtvis brukar jag inte reflektera så mycket över översättningar när jag läser böcker men några ställen reagerade jag faktiskt på. Det kändes som om boken medvetet bearbetats i översättningen för att bli "modern".
När jag läser böcker med ett äldre ursprung så vill jag att de ska spegla sin samtid samtidigt som man förstås ska hålla en god läsbarhet för dagens läsare. Jag tror dock att man hade kunnat behålla läsbarheten utan att för den delen modernisera språket så mycket som man gjort. Nu har jag visserligen inte läst den förra utgåvan så kanske är inte språket så uppdaterat som jag tror. Dock har jag läst en originaldagbok från ungefär samma tidsperiod, nämligen min egen mormors, så jag vet att vardagsspråket trots allt inte har förändrats så mycket som vi ibland tror under den tid som gått sedan andra världskriget. Jag har inte direkt språkforskare heller..
Jag tänker inte gå in på några detaljer från dagboken för vi känner alla till handlingen i stora drag. Judiska familjer gömde sig, blev avslöjade och skickade till läger och endast Otto Frank överlevde. Jag är i alla fall glad att jag slutligen läste boken, det var på tiden. Men jag är alltjämt övertygad om att jag inte hade haft möjligheten att uppskatta den fullt ut om jag läst den som ung tonåring.
