Hobbit: Smaugs ödemark

Så igår kväll så var vi på bio, vi hade för ovanlighetens skull köpt biljetter i god tid och därmed fastställt att igår skulle vi vara sugna på biobesök. Det här innebar förstås att vi dessutom var på bio i stora salongen och den var tämligen väntat knökfull.

Jag har ju redan sedan jag hörde talas om filmatiseringen klurat över hur Peter Jackson skulle lyckas smeta ut handlingen i en liten barnbok till tre rejäla långfilmer. Svaret ligger förstås sedan tidigare fastställt i att peta in saker i filmerna som inte finns med just i boken.

Det var en mäktig filmupplevelse men jag kände ändå mig inte riktigt tillfredsställd när jag gick ifrån biografen, brytningen var inte lika bra gjort som efter första filmen så det kändes verkligen oavslutat när man gick därifrån. Så de här filmen måste jag som väldigt många andra tvåor i planerade trilogier konstatera inte riktigt bär sig som egen film. Tvåor känns oftast som en övergångsfilm och denna var inget undantag.

Återigen tyckte jag att Peter Jackson inte heller riktigt utnyttjar 3D så bra som han skulle kunna, när sällskapet flyr i tunnorna så verkade det till exempel lovande att man fick följa färden från en tunna men ett ögonblick senare så klipptes vi ut till en distansvy. Annars var det ju mest insekter och avhuggna orchhuvuden som flög ut i publiken.

Sedan kanske det bara är jag... Men problemet med att göra filmer i fel ordning blir ju att man inte kan hindra skådespelare från att åldras och Orlando Bloom var väldigt ung när Sagan om Ringen-trilogin spelades in, de flesta män går igenom en kroppslig förändring vid 25-30 år när den pojkaktiga spinkigheten försvinner.. att vara Hollywood-skådis är liksom inget undantag..

Men det var fortfarande en bra film, men mest av allt lämnades mersmak och längtan efter den avslutande delen. Efter den här filmen var jag lite mer osäker på vad som verkligen är med i boken och vad som är tillagt, kanske faktiskt läge att plocka fram boken igen.

Gravity

Johan och jag har inte haft så stor framgång med bio i år, vi bokar massa besök men på grund av sjukdom och framför allt trötthet så kommer vi inte iväg. Därav att de allra flesta av våra biobesök blir i salong 3 där vi sitter på åttonde raden som har ett balkongräcke och extra benutrymme. Alltså salongen som storfilmerna flyttas ned till när de gått ett bra tag. Men vi gillar som sagt vad den salongen och våra favoritplatser på rad 8.

I fredags lyckades vi så slutligen komma iväg och se Gravity, en film jag varit sugen på direkt när den kom men som också genomgående fått väldigt bra kritik.

Jag måste instämma med recensenterna, det här är utan tvekan den film jag sett som bäst utnyttjat 3D-effekterna för att verkligen förstärka filmen. Man har varit smart nog att inte låta specialeffekterna ta över handlingen. Det häftigaste är alla gånger vi får se utifrån Sandra Bullocks karaktärs ögon, inklusive rundningen av hennes hjälm och ljusreflektioner.

Själva handlingen då? Ja, som de flesta astronautfilmer så är de mer eller mindre orealistiska, överlag så tror jag på faktumet att man är relativt körd vid olyckshändelser utanför atmosfären men det gör sig inte lika bra på film som en osannolik historia. Nu känner vi alla visserligen till Apollo 13 och att det är både teoretiskt och praktiskt möjligt med osannolika rymdräddningar. Men jag är en trogen pessimist..

I vilket fall som helst så var det en himla häftig bioupplevelse!

Uppdaterad bucket list!

Det har visserligen hunnit gå ganska så lång tid sedan de annonserade årets Nobelpristagare i litteratur men jag har inte kommit mig för att uppdatera min bucket list än. Så en tillkommen och en avbockad... behöver nog öka lästakten något..

Så fet stil lästa och kursiva osäker.

1901) Sully Prudhomme, Frankrike

1902) Theodor Mommsen, Tyskland

1903) Bjørnstjerne Bjørnson, Norge

1904) Frédéric Mistral, Frankrike / José Echegaray y Eizaguirre, Spanien

1905) Henryk Sienkiwicz, Polen

1906) Giosue Carducci, Italien

1907) Rudyard Kipling, Storbritannien

1908) Rudolf Eucken, Tyskland

1909) Selma Lagerlöf, Sverige

1910) Paul Heyse, Tyskland

1911) Maurice Maeterlinck, Belgien

1912) Gerhart Hauptmann, Tyskland

1913) Rabindranath Tagore, Indien

1914) -

1915) Romain Rolland, Frankrike

1916) Verner von Heidenstam, Sverige

1917) Karl Gjellerup, Danmark / Henrik Pontoppidan, Danmark

1918) -

1919) Carl Spitteler, Schweiz

1920) Knut Hamsun, Norge

1921) Anatole France, Frankrike

1922) Jacinto Benavente, Spanien

1923) William Butler Yeats, Irland

1924) Wladyslaw Reymont, Polen

1925) George Bernard Shaw, Storbritannien

1926) Grazia Deledda, Italien

1927) Henri Bergson, Frankrike

1928) Sigrid Undset, Norge

1929) Thomas Mann, Tyskland

1930) Sinclair Lewis, USA

1931) Erik Axel Karlfeldt, Sverige

1932) John Galsworthy, Storbritannien

1933) Ivan Bunin, statslös (Ryssland)

1934) Luigi Pirandello, Italien

1935) -

1936) Eugene O’Neill, USA

1937) Roger Martin du Gard, Frankrike

1938) Pearl Buck, USA

1939) Frans Eemil Sillanpää, Finland

1940) -

1941) -

1942) -

1943) -

1944) Johannes V. Jensen, Danmark

1945) Gabriela Mistral, Chile

1946) Hermann Hesse, Schweiz (Tyskland)

1947) André Gide, Frankrike

1948) Thomas Stearns Eliot, Storbritannien

1949) William Faulkner, USA

1950) Bertrand Russell, Storbritannien

1951) Pär Lagerkvist, Sverige

1952) François Mauriac, Frankrike

1953) Winston Churchill, Storbritannien

1954) Ernest Hemingway, USA

1955) Halldór Kiljan Laxness, Island

1956) Juan Ramón Jiménez, Spanien

1957) Albert Camus, Frankrike

1958) Boris Pasternak, Sovjetunionen

1959) Salvatore Quasimodo, Italien

1960) Saint-John Perse, Frankrike

1961) Ivo Andric, Jugoslavien

1962) John Steinbeck, USA

1963) Giorgos Seferis, Grekland

1964) Jean-Paul Sartre, Frankrike

1965) Michail Sjolochov, Sovjetunionen

1966) Samuel Agnon, Israel / Nelly Sachs, Sverige (Tyskland)

1967) Miguel Angel Asturias, Guatemala

1968) Yasunari Kawabata, Japan

1969) Samuel Beckett, Irland

1970) Alexander Solzjenitsyn, Sovjetunionen

1971) Pablo Neruda, Chile

1972) Heinrich Böll, Tyskland

1973) Patrick White, Australien

1974) Eyvind Johnson, Sverige / Harry Martinson, Sverige

1975) Eugenio Montale, Italien

1976) Saul Bellow, USA

1977) Vicent Aleixandre, Spanien

1978) Isaac Bashevis Singer, USA (polen)

1979) Odysseus Elytis, Grekland

1980) Czeslaw Milosz, USA och Polen

1981) Elias Canetti, Storbritannien (Bulgarien)

1982) Gabriel García Márquez, Colombia

1983) William Golding, Storbritannien

1984) Jaroslav Seifert, Tjeckoslovakien

1985) Claude Simon, Frankrike

1986) Wole Soyinka, Nigeria

1987) Joseph Brodsky, USA (Sovjetunionen)

1988) Naguib Mahfouz, Egyptien

1989) Camilo José Cela, Spanien

1990) Octavio Paz, Mexiko

1991) Nadine Gordimer, Sydafrika

1992) Derek Walcott, St. Lucia

1993) Toni Morrison, USA

1994) Kenzaburo Oe, Japan

1995) Seamus Heaney, Irland

1996) Wislawa Szymborska, Polen

1997) Dario Fo, Italien

1998) José Saramogo, Portugal

1999) Günter Grass, Tyskland

2000) Gao Xingjian, Frankrike (Kina)

2001) V. S. Naipaul, Storbritannien

2002) Imre Kertész, Ungern

2003) J. M. Coetzee, Sydafrika

2004) Elfriede Jelinek, Österrike

2005) Harold Pinter, Storbritannien

2006) Orhan Pamuk, Turkiet

2007) Doris Lessing, Storbritannien

2008) Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike

2009) Herta Müller, Tyskland

2010) Mario Vargas Llosa, Peru

2011) Tomas Tranströmer, Sverige

2012) Mo Yan, Kina
2013) Alice Munro, Kanada

J. M. Coetzee - Disgrace

För några veckor sedan sökte jag i min bokhylla efter en ny bok att läsa och siktet var förstås i första hand inställt på något jag ännu inte läst. Sådana böcker har jag en hel del av, därav att jag försöker tillämpa köpstopp på nya böcker tills dess att de jag redan har är lästa - totalt misslyckande! Jag har köpt massa nya böcker i år!

Men nu skulle jag ändå läsa en bok jag redan hade och bestämde mig för att göra slag i saken och beta av på min litterära bucket list så valet föll på J. M. Coetzee och hans bok Disgrace som jag inhandlade för ett antal år sedan (antagligen när alla nyutgåvor kommit efter att han fått Nobelpriset). Att den var en lagom tjock pocket skadade inte heller då jag skulle ut och resa.

Coetzee är en författare som uppenbarligen inte låtit sig skrämmas av att ha fått Nobelpriset utan har fortsatt ge ut böcker sedan dess och nu är högaktuell med den nya boken Jesus barndom.

Jag läste i alla fall Disgrace, i vilken vi får följa den medelålders professorn som efter att ha orsakat skandal genom att ha en affär med en student blir avskedad och flyr ut på landet för att bo hos sin dotter på hennes lilla blomsterfarm.

Det är en ganska dyster tillvaro som Coetzee målar upp, det ligger som ett fult skimmer över hela boken men man dras in i denna tragiske figur och hans svårigheter att ha vettiga relationer med andra människor. 

Med tämligen stor säkerhet så vågar jag säga att det är den hitintills enda boken jag läst som utspelar sig i Sydafrika, ett land som jag egentligen inte vet mer om än från skolans geografi-lektioner och nyhetsrapporteringarna. Så vad jag vet om hur vardagen ser ut för de människor som bor där är lika med noll. På sina håll så kryper det i boken in reflektioner, att det finns en komplicerad relation mellan landets vita och färgade landsmän är tydligt. Vi träffar på några raka exempel om den maktobalans som råder men också att saker är på väg att ändras.

Motiveringen till J. M. Coetzees Nobelpris löd:

"som i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet"

Jag kan inte annat än instämma.

Jerry - The Farewell show på Coop Arena 16 november

Jag som har så pass udda musiksmak är inte direkt bortskämd med att få se artister jag gillar live, alldeles för många befinner sig faktiskt under jord sedan många, många år tillbaka.

Jerry Williams däremot är rockfarfar som aldrig ger med sig (att gå på hans Farewell show kan ju då tyckas konstigt men det ska tilläggas att han precis har förlängt den ytterligare...). Nu har jag faktiskt hört och sett Jerry Williams uppträda tidigare men man får ändå passa på.

Så redan tidigt i våras bokade jag biljetter till den här kvällen och oj vad jag och Johan har fått jobba för att inte bli dubbel- och trippelbokade. Det där var utan tvekan höstens populäraste helg, antagligen för att den ligger precis så där lagom innan julstöket och julkonserter tar över allting. Vi misslyckades.. Mycket gick att flytta undan men i slutändan fick vi avstå från andra roliga saker för att kunna gå på showen.

Så vårt andra besök till Coop Arena (ännu ingen hockey..) där det som alltid när det är föreställning var minst sagt oorganiserat kaos. Vi hade varit smarta i alla fall och tog bussen ner istället för att slåss om parkeringsplatser med alla andra från när och fjärran (evenemang i Luleå tenderar att locka till sig många från den kringliggande orterna).

I och med att jag köpte biljetter så tidigt som jag gjorde så hade vi rätt så bra platser på parkett tills folket framför oss dök upp. För de tre framför oss betedde sig som dampungar något gett alkohol till.. Allmänt störande alltså och naturligtvis hittade de mer alkohol i pausen..

Jag erkänner, jag har blivit gammal och tråkig och tycker fulla människor är störande. Framför allt när jag betalat 2 x 680 kr för att gå på show!

För det var inte bara konsert, det var ju en show. Första halvan bestod av historiska sketcher berättade av tre fiktiva Jerry-fans som följt hans karriär från innan han hade en musikalisk karriär. Även Jerry själv berättade många anekdoter från sitt långa artistliv och vi fick även höra en hel del låtar som influerade och formade hans karriär.

Efter den ännu mer kaotiska pausen när alla skulle dricka mer alkohol så drog mer renodlad konsert igång och många av hans klassiker avverkades. Nu blev publiken lite osäker på hur den skulle bete sig (framför allt som galningarna framför oss hetsade på folk). En del reste sig upp och en del satt kvar, några tog sig ut vid sidan av stolarna och dansade. Det blev lite rörigt helt enkelt.

Det här är baksidan med att ta en krogshow på turné, när det inte är krog där föreställningarna är så vet folk inte riktigt hur de ska bete sig.

Jag saknade dessutom några av hans första stora hits som jag väntat mig att få höra just för att de i så pass stor utsträckning ledde till att han fick den karriär han haft.

Men på det stora hela var det ändå en väldigt trevlig kväll med mycket bra musik. Jag fick i alla fall höra både min favoritlåt "Keep on" och min ursprungliga favoritlåt från när jag som ung tonåring upptäckte Jerry: "Did I tell you"

Hanne Kjöller - En halv sanning är också en lögn

Så kom jag slutligen över den här väldigt omskrivna och på sina håll ifrågasatta boken. Det fanns flera skäl till att jag ville läsa vad Hanne Kjöller hade att säga, dels för att jag finner hennes artiklar intressanta men också för att jag själv retat mig på de uppenbara snyftartiklarna som skrivs regelbundet och hur utelämnad fakta ändrar en hel historia.

Ibland är informationen som utelämnats extremt uppenbar, det var ett snyftfall för några år sedan i Aftonbladet som jag tyckte lät lite väl konstigt men då journalisten varit snäll nog att bistå med namn och ort på offret så fanns mer information att hämta bara några google-klickningar bort, varav det mest intressanta var hennes personliga blogg (denna blev snabbt nedstängd då jag inte var den enda läsare som hittat den och därmed ifrågasatte hennes historia). Jag tvivlar inte på att hon verkligen hade ont och försökte hålla skenet uppe och inte ville skriva om sin smärta i bloggen. Jag själv hur det är att leva med kronisk värk och att inte vilja tala om den varje dag. Men jag skulle heller aldrig komma på tanken att gråta ut som ett offer i en nationell tidning.

Kjöller bryter ner offerjournalistiken i beståndsdelar och med olika exempel från media under de senaste åren illustrerar hon tydliga luckor i berättandet. Hur journalister istället för att granska en berättelse utifrån en neutral frågeställning hjälper den som känner sig utsatt att bli ytterligare identifierad som ett offer genom att utelämna saker som skulle kunnat minska offerdelen. Många läsare köper det också rakt av och allmänna upprop startas omedelbart men samtidigt finns det som jag kritiska läsare som då blir påhoppade för att vi ifrågasätter det här stackars "offret".

Regelbundet så krävs det att folk hellre än att följa lagen ska fatta sina beslut utifrån känslor. Försäkringskassan är ond som inte godkänner en sjukskrivning trots att det är läkaren som totalt missat att förklara för försäkringskassan vad det är som motiverar en sjukskrivning och tvingar Försäkringskassan att fatta ett beslut utifrån bristande underlag.

Mest intressant var jämförelsen kring den norska sjukskrivningslagen. I Sverige är man som sagt vad dödssjuk så fort man fått en cancerdiagnos - oavsett om sjukdomen upptäcktes under en rutinkontroll och du inte känner dig det allra minsta sjukare efter läkarbesöket som du gjorde innan så har du nu fått en diagnos som naturligtvis berättigar dig till att gå hemma och grubbla över din sjukdom fram tills behandling setts in. Fastän det som sagt vad kan vara först långt senare, under behandlingen som du i själva verket är arbetsoförmögen. Kjöller använder sig även av begrepp som trygghetsnarkomanernas land. Kanske har hon läst samma bok som jag läste i somras.

Så även om det nu påtalats åtskilliga brister även i Hanne Kjöllers bok så rekommenderar jag att folk läser den. Jag ser regelbundet på Facebook det ena uppropet efter det andra där mina vänner och bekanta hakar på en folkstorm som just bygger på offerjournalistik, där stora delar av sanningen saknas, sanningar som skulle få oss att ifrågasätta "offret".

David Eberhard - I trygghetsnarkomanernas land

I somras när vi skulle flyga hem så blev vi försenade och strosade därför lite på Arlanda i väntan på att planet skulle lyfta. Efter lite bläddrande i pocketshoppen fick vi med oss den här boken hem. Tanken var att Johan skulle läsa den men det var jag som inte släppta taget om den förrän den var utläst.

Nu har förstås boken några år på nacken men det är ändå mycket som är högaktuellt och otroligt tänkvärt. I jakten på trygghet och det något absurda odödlighet så hävdar Eberhard snarare att vi skadar samhället och dess medborgare. Minsta vardagssituation som kan tänkas vara farlig ska elimineras.

Ett intressant exempel som lyfts fram är undersökningar som gjorts kring hur farliga gåstolar är och ett fall i Kanada lyfts fram specifikt då man förbjöd gåstolar helt och hållet där. Anledningen? Ett barn travade iväg med sin gåstol mot en trappa, trillade ned och bröt lårbenet och mamman konstaterade krasst: "Med facit i hand skulle vi aldrig ha skaffat en gåstol." Att problemet var att barnet obevakat kunnat ta sig till trappan och därmed antagligen trillat ner oavsett finns inte med. Men gåstolar är givetvis inte det vanligaste som barn trillar ned ifrån. Långt vanligare är vanliga stolar, sängar, trappor, soffor, människor, höga barnstolar, skötbord, barnvagnar och bord. Jag man ständig trygghet så måste givetvis allt detta också förbjudas i närheten av små barn.

Jag har inte enorm erfarenhet av att passa barn men de är små, snabba jävlar som onekligen kan göra illa sig på de mest fascinerande sätt. Systersonen fastnade under en säng, han stängde in sig själv i en pappkartong och när jag skulle lägga honom ner i sängen så blev han så sur att han kastade sig handlöst baklänges och slog huvudet i byrån bredvid.

Hur ska man egentligen kunna skydda barn från att skada sig och bör man verkligen göra det?

Jag håller helt med Eberhard om att för mycket trygghet är farligt, om inte annat för att man berövar de små från att lära sig gränser. Jag hoppas att syrrans lille vid det här laget lärt sig att slänger man sig bakåt så gör det ont, håller man fast locket över sig själv i en kartong så kommer man inte ut (hur han fastnade under sängen fattar jag fortfarande inte men förhoppningsvis har han lärt sig att inte göra om det..).

Eberhard maler visserligen på ganska fanatiskt emellanåt men han har en bra poäng. Överbeskyddade barn blir trasiga vuxna. Människor som bryter ihop vid minsta motgång, som tar med mamma eller pappa på jobbintervjun, förväntar sig att universitetsprofessorn ska förstå att den där dead-linen inte funkar utan att just den här studenten behöver en speciallösning.

Det gör ont att växa upp och det behöver göra ont, inte för att vi nödvändigtvis måste testa allt själva men en del behöver man faktiskt upptäcka själv för att förstå att det där gör jag bäst i att inte göra om.

Som ett bevis på trygghetsnarkomanin presenteras förstås den ökade mängden svenskar som mår psykiskt dåligt, för trots att vi har ett allt säkrare och tryggare samhälle så mår fler och fler dåligt. Kanske just för att vi blir allt sämre rustade för att på egen hand bemöta en motgång?

Jag som ofta är ute på långa bilresor har tydligt märkt att desto säkrare bilarna blir - desto sämre bilförare får vi! För man litar ju blint på att tekniken ska kompensera för den egna bristande uppmärksamheten.

Och det klassiska är förstås att om något verkligen vore farligt eller för den delen olämpligt att göra, då skulle det ju vara förbjudet i svensk lag. Därmed att folk fortsätter med att skriva och läsa (!) sms i bilen - för det är ju inte förbjudet!

Det sunda förnuftet är i det närmaste helt och hållet borta, ersatt med lagar och människor som inte kan tänka. Jag blir mörkrädd! Min stilla förhoppning är att det svenska samhället inte är riktigt så nattsvart som David Eberhard målar upp det.

Poppy Bell - Krya på dig

Ännu en sådan där liten gullig bilderbok för vuxna med korta fraser och supersöta bilder. Den fyller sitt syfte i alla fall..

Mamma skickade den till mig nu när jag kämpar mot min dödliga förkylning.

Kan klart rekommendera den som gåva till andra sjuklingar. Man blir lite gladare och piggare!

Lina Neidestam - Zelda vs. patriarket

Jag gillar Zelda. Så enkelt är det. Jag vet att det är supermodernt att alla ska kalla sig feminister och jag har mina skäl att inte sälla mig till den skalan.

Men jag gillar Zelda just för att hon visar kluvenheten i samhället, hon försöker så tappert vara politisk korrekt, att tycka och tänka som man ska men ibland bara går det inte.

Lina Neidestam är verkligen en otroligt duktig serietecknare och berättare och jag ser fram emot fler album i framtiden.

Så när vi var i Science Fiction-bokhandeln i fredags så såg jag till att plocka ihop lite saker så Johan kunde ge i kapp missade presenter. Det här albumet är alltså min namnsdagspresent (nej, inte Anna-dagen, riktigt så illa är det inte...).

Alice Monroe

Nej, jag hade inte läst årets Nobelpristagare heller, men jag hade i alla fall hört talas om henne. Nu ska jag bara välja vilken bok jag vill att Johan ska ge mig i julklapp. Under tiden har jag faktiskt börjat beta av min Bucket list genom att börja läsa en bok av J. M. Coetzee. Gjorde en snabb överslagsräkning på vilken lästakt jag behövde hålla för att listan faktiskt skulle börja krympa rejält och har kommit fram till att jag måste läsa mer och också läsa just nobelpristagare.

30årsfesten med Galenskaparna & After Shave på Oscarsteatern 10 oktober 2013

Vi lyckades aldrig ta oss iväg till den här föreställningen när den gick upp i Göteborg men så flyttade firandet vidare till Stockholm och en möjlighet uppenbarade sig! Snäll som jag är så frågade jag mina föräldrar om de ville gå med, vet ju att pappa är ett troget fan och mamma gillar teater. Som tack för min snällhet så betalade de för biljetterna..

Väl på plats visade det sig att jag och Johan uppenbarligen drog ner medelåldern på publiken rejält, vi såg till något barn och några till åskådare i vår ålder men annars var det mest gråa hår överallt - varav en stor del verkade tillhöra den där bussen som väntade på de efteråt.

Vi valde "Macken".

Det här var onekligen en hyllning till sin egen förträfflighet under jargongen att alla ska med. Då Kerstin Granlund inte längre står på scenen så inleddes föreställningen med ett förspel i form av videoklipp med Kerstins bästa. När akt två började fick vi ett nytt förspel med Peter Rangmars bästa då han ju tyvärr inte finns hos oss längre.

Själva föreställningen inleddes med Bara Sport för att sedan rulla på med höjdpunkter från alla åren. Tydligt för egen del blev det att jag faktiskt inte sett så mycket av Galenskaparna & After Shave de senaste åren, Inte bara glögg var det enda inslag på slutet jag med säkerhet vet att jag sett - och också druckit en egen blandning av stora julgroggen...

Men det här var ju minnenas kväll och inte blev man besviken heller, även om jag på några ställen saknade bakgrundsskådespelen till låtarna.

"Margareta den feta"

Spånez fick alla att jobba hårt i alla fall då den nyproducerade låten givetvis samtidigt hade spelats in och pressats upp och fanns till försäljning ute i foajén efter föreställningen. Där ute lurade Johan mig att spendera absolut alla mina pengar på souvenirer för inte nog med att han ville ha Spånez-singeln, dessutom behövde vi absolut DVD:n med originalnumrena - så vi kan se föreställningen en gång till så som det egentligen skulle sett ut!

Mer än så här behöver inte sägas, hösten i Stockholm är slutsåld sedan länge och det var en himla många roliga program vi fick se.

Äntligen!

Till helgens 25-manna hade jag med mig min bok och lyckades slutligen få tag i Sverker Tirén som nu skrev i min bok!

Det här är min lilla mini-hobby, om jag har möjlighet så vill jag ha en hälsning i boken från författaren. I de allra flesta fall har det också inneburit ett personligt möte med den aktuella författaren, undantaget när Bert-böckerna var som allra störst och mamma faktiskt när hon julhandlade såg till att få varsin bok dedicerad till oss syskon.

Sedan är förstås poängen att också läsa alla dessa dedicerade böcker jag har.. men för att lyckas med det så måste jag lära mig ryska...

Vem får Nobelpriset i år?

Så.. vilken författare ska jag lägga till min litterära Bucket list i år?

Några gissningar om vem som blir årets Nobelpristagare?

Sverker Tirén - Sluta med din förbannade idrott

En bok om orientering, inte så vanligt förekommande överhuvudtaget. Överlag lyser ofta orienteringen med sin frånvaro i kulturen. Jag såg för ett antal år sedan en dansk film där huvudpersonen hade orientering som hobby och vi faktiskt fick se några klipp från skogen.

Men orientering finns även i kulturen, när jag var yngre så fanns det till exempel på O-ringen de flesta år en uppsättning från IF Spexarna, ett orienteringsspex där en klassisk saga/film/berättelse fick ny tolkning om det istället skulle ha handlat om orientering.

Själv var jag som liten också med i många teaterföreställningar på orienteringstemat då norrortsklubbarnas höstavslutning alltid firades med prisutdelning samt valfritt uppträdande av de deltagande klubbarna. Min klubb satte alltid upp en pjäs. Sista året vi fick göra sådant skrev och regisserade jag pjäsen ihop med mina kompisar.

Men en skönlitterär bok om orientering? Där har det gapat tomt men så kom då Sverker Tirén och skrev den här delvis självbiografiska boken. Mamma gav den till mig i julklapp och hela våren kämpade jag med att få ihop tid för läsning på ett fungerande vis. I somras försökte jag på nytt och när jag skadade mig så blev boken min nya följeslagare (tillsammans med de eländiga kryckorna). Måste här vara tydlig med att jag läste faktiskt ut boken för två månader sedan men skrivande har i höst gått otrooooligt segt!

Jag hade dessutom hoppats få träffa Sverker och få min dedicerad men han var ju inte på plats i sportaffären på O-ringentorget på den utsatta tiden och tjejerna i kassan fick inte tag i honom när de ringde heller. Så jag gav de mitt telefonnummer och vi begav oss iväg för mat och andra ärenden och jag glömde helt bort herr Tirén - tills min telefon ringde långt senare på kvällen när vi redan var åter i Luleå. 

Så jag fick inte min bok dedicerad men dock en trevlig pratstund med Sverker. När han frågade hur tävlingarna gått och jag berättade om skada så frågade han lite oroligt "jag tänkte väl inte sluta med vår förbannade idrott?". Jag har ju min orienterande Johan nu mera så självklart ingen risk för det.

Det intressanta här var just samtalet med Sverker, vid det laget var jag ungefär halvvägs genom boken men jag kände igen väldigt mycket av berättarstilen i vårt telefonsamtal. För det är så han skriver, lättsamt och pratigt på gränsen till svammel.

I boken får vi i alla fall träffa veteranen Torne, som medicinerar sin sovande cancer och envist fortsätter med sitt orienterande samtidigt som han är nostalgisk om fornstora dagar. Berättelsen hoppar mellan nutid och dåtid och det är Tornes dagbok som är grunden. Hans yngre fru Mona tjuvläser hans anteckningar och vi får i vartannat kapitel följa hennes analyser och funderingar kring vad hennes grubblande make tar sig an.

På sina håll smyger också sonen Mikael sig in i handlingen, den lovande junioren som Torne hade stora drömmar för men som tröttnade på orienteringen. Orienteringen, den stora familjeidrotten som Torne nu ensam åker på. Redan i första kapitlet kommer den första klockrena beskrivningen av orientering som så tydligt förklara varför inte alla förstår sig på oss.

"Idag kom jag iväg till tävling, medeldistans, bara 2750 meter, 26 startande i H65, Herrar 65-69 år, och det åker man två gånger fem mil för att avverka."

Här uppe i Norrbotten är det dessutom oftast ännu längre än så vi får åka..

I nutid så utspelar sig boken över ungefär ett års tid men med återblickar får vi följa med ända tillbaka till Tornes barndom och den allra första egna kompassen. Den härliga fanatismen kring orienteringen följer med, som jakten på den perfekta sportstugan (inte sommarstuga - sportstuga) liggande i det ultimata området. Hur en fin stuga blir ratad på grund av sitt nära läge till en misslyckad 10-milainsats för många år sedan. Den enorma glädjen när sonen överaskar vid julen genom att ha köpt starter till hela familjen till sommarens O-ringen.

För oss insatta orienterare så känner man igen sig på flera ställen i de personer som passerar genom berättelsen, de original som har glidit igenom vårt idrott. Och så den stora sorgen förstås, att inse att man aldrig kommer få springa i 90-klassen (så långt vågar jag själv inte tänka än dock).

Men Sverker har inte bara skrivit en bok om orientering av en orienterare för orienterare utan det är också en berättelse om att grubbla över sin identitet och när livet inte alltid blir som man tänkt sig.

Trots de många humoristiska inslagen så tänker jag ändå vara tydlig med att det är inte en munter och lättsam bok. De mörka inslagen är många men jag rekommenderar ändå till läsning. Framför allt om man råkat ut för en partner som är fast i den där konstiga skogsidrotten orientering. För vi är ett ganska intressant och säreget släkte som måste bemötas med stort tålamod. Och jag vill påminna om att det göms en liten orienterare i de flesta av oss som bara väntar på att lockas fram. Johan är ett levande bevis som gick från frusen och blöt publik (som sökte skydd i markan och dess utbud) till inbiten orienteringsfantast och detta på kortare tid än ett år..

Så nej, inte ens när rehabträningen känns som mörkast så överväger jag att sluta med min förbannade idrott!

Mitt liv med Astérix

Redan som liten läste jag Asterix-albumen, mamma och pappa hade alla som var utgivna i Sverige samt några stycken på andra språk. De stod uppställda i bokhyllan i vardagsrummet och från tidig ålder så sorterade jag gång på gång dessa album i nummerordning (anledningen till att det ständigt behövde göras stavades lillebror.. jag var ju inte den enda som läste dessa album).

Jag har få minnen av att pappa läst annat än serier för mig som liten men jag har tydliga minnen av just Asterix, även efter att jag lärt mig läsa själv så ville jag att han skulle läsa högt för mig. När jag på senare år läst högt för syskonbarnen så förstod jag varför, det handlar inte så mycket om berättelsen utan om den gemensamma stunden.

Igår kväll såg vi spelfilmen Astérix aux jeux Olympiques som faktiskt delvis stämmer rakt över med albumet handlingen är inspirerad av. Men Johan kände inte igen det för just det albumet har han inte läst. Även Johan växte nämligen upp med Asterix men till skillnad från mig så hade han inte en pappa som samlade och en mamma som hjälpte till att komplettera samlingen allt eftersom nya album kom ut. Så en av Johans favoritsysslor när vi är hos mina föräldrar på besök är faktiskt att botanisera i hyllan efter nya album att läsa.

Man kan ju undra varför Johan inte bara läser mina album. För 1996 började jag samla på egen hand. Jag var på skolresa till Bryssel, jag hade precis gått ut första året på gymnasiet. Franska skolan vidgade mina vyer rejält och sålde för alltid in mig på francophone culture. Sedan dess har jag alltid i perioder slukat fransk film och fransk litteratur. Där köpte jag också med min några Astérix-album hem och fortsatte året därpå när jag var i Paris. Annars så har mamma stått för den mesta tillökningen av min samling under sina resor till sin väninna som bor i Marseille.

Nu har jag tyvärr tappat en del av min språkkunskap på grund av att jag sällan tränar. För första gången på många år har jag egentligen ett perfekt utgångsläge för att bli mer fransktalande igen. I över ett år har Johans väninna Marcus haft en fransktalande flickvän men de djupa samtalen har tyvärr uteblivit (en bidragande orsak kan förstås vara att pojkarna knappt kan någon franska alls..).

Men men, Johan har i alla fall gått med på att vi ska se mer fransk film och där finns det mycket att välja på. Jag hade en rätt så intensiv period några år innan Johan flyttade in när jag beställde hem massiva mängder fransk film via brittiska Amazon (att få text på åtminstone engelska är ett krav för att jag ska hitta folk att se filmerna med) men än har jag en lista över franska filmer jag bara inte lyckas få tag i.

Nåväl, nu kom jag ifrån ämnet lite. Efter filmen igår kväll så tog jag fram albumet, min franska Astérix-samlingen är inte komplett än men olympiaden har jag så vi bestämde oss för att läsa tillsammans. Men Johan kan ju inte franska så det var lite som att läsa med ett barn som följer handlingen via bilderna. Jag försökte till att börja med spontanöversätta men det var svårt! Så vi gick vidare till att jag läste tyst och Johan "läste" bilderna och kompletterade med de ord som är uppenbart lånade och han förstod samt att jag översatte vissa partier som var extra roliga - som sidohandlingen om hur man bäst tillagar champinjoner.

En dag ska jag i alla fall ha en komplett Astérix-samling på franska (men jag måste erkänna att Albert Uderzo inte gör det lätt för mig då han fortsätter ge ut nya album..). Jag är en god bit på väg och jag vet redan nu vad jag vill ha i julklapp. Surt var förstås det året mamma missat att hon redan köpt mig ett album och jag fick det på nytt. Visserligen sålde jag det bara vidare till min mycket fransktokiga kompis Agnes men det var ju så otroligt onödigt. Sedan dess har jag tänkt på att jag borde ha en lättillgänglig lista över vilka album jag faktiskt har.

Så här kommer förteckningen över det dagsaktuella läget:

1, Astérix le Gaulois
2, Astérix - la Serpe d'or
3, Astérix et les Goths

5, Le tour de Gaule d', Astérix
6, Astérix et Cléopâtre
7, Astérix - le combat des Chefs
8, Astérix chez les Bretons
9, Astérix et les Normands
10, Astérix légionnaire
11, Astérix - le bouclier Arverne
12, Astérix aux jeux Olympiques

14, Astérix en Hispanie

20, Astérix en Corse
21, Astérix - le cadeau de César

24, Astérix chez les Belges

28, Astérix chez Rahàzade
29, Astérix - la Rose et la Glaive
30, Astérix - la galère d'Obélix
31, Astérix et Latraviata
32, Astérix et la rentrée gauloise
33, Astérix - le ciel lui tombe sur la tête
34, L'anniversaire d'Astérix & Obélix

Så vad vill jag då ha i julklapp? Det splitternya albumet förstås!

Bilden är hämtad från Astérix och Obélix sida på facebook.

Harry Potter

När sista filmen gick upp på bio förra sommaren visste jag att det bara var en tidsfråga tills det skulle komma en Harry Potter-box på dvd med alla filmerna och mycket riktigt, lagom till julhandeln fanns den att få tag i. Så jag köpte boxen och planerade för många filmkvällar framöver.. Det skulle dröja ett år innan vi slutligen tog itu med att se filmerna och häromdagen så bockades den sista filmen av.

Jag har inte läst någon av böckerna alls och effektivt undvikit en stor del av hysterin, fram till de senaste veckorna hade jag överhuvudtaget inte sett de sista filmerna alls heller. Lite nyfiken på att läsa böckerna har jag faktiskt blivit då det blev uppenbart för mig att en hel del måste ha blivit utelämnat ur filmerna (detta visste jag visserligen sedan tidigare genom intervjuer och artiklar jag läst om filmatiseringarna) men det blev mer än tydligt i främst Harry Potter och halvblodsprinsen. 

En sak som blivit mer än tydligt genom de här filmerna är att min avsky gentemot ormar är fullt naturlig, i flera filmer är det onda just specifikt en orm och att kunna prata med ormar är förknippat med mörk magi. Tss.. folk pratar om fobi när det uppenbart är det mest naturliga i världen att akta sig för de där eländiga slingriga sakerna. För är det något som återkommer i Harry Potter-filmerna så är det en salig röra av riktiga och animerade (mer eller mindre verklighetstrogna) ormar. Bland det sista som händer så är det just en orm som ska förgöras för att besegra ondskan!

Det som jag upplevde som riktigt roligt med Harry Potter är faktiskt alla likheter med de brittiska internatflickböcker som jag läste som yngre (och äldre.. läste om alla böckerna härom året..). För min del var det främst St Clare-böckerna av Enit Blyton som gällde. Det är tydligt att J.K. Rowling har hämtat en stor del av sin inspiration från den världen.

Jag uppskattar också att hon stod på sig och insisterade på i huvudsak brittiska skådespelare för den brittiska charmen hade knappast funkat med amerikanska accenter hos skådespelarna.

Dock måste jag säga att den romantiska aspekten i berättelsen, den där krångliga tonårskärleken, den uppenbarar sig nästan lite väl sent. Även om man bortser från det faktumet att England har en extremt hög andel tonårsgraviditeter så borde vi oavsett ha fått se lite mer av pirrande känslor under tidigare år än det dök upp i filmerna. Men det kanske presenterades annorlunda i böckerna, vad vet jag?

Föga förvånande så är det den sista filmen som sticker ut ur mängden, men så är det oftast. Filmen som avslutar en serie är den som känns bäst just för att den är slutet. Men ändå tycker jag att alla filmerna bär sig själva fristående. Med undantag av halvblodsprinsen då som jag upplevde som oavslutad. Men det var mer min åsikt än Johans så det är väl som det brukar vara att jag ställer högre kvalitetskrav. Johan har också läst några av böckerna och det kan ju tänkas att man upplever det olika med tanke på skillnaden i bakgrunden.

Hur som så var det en trevlig filmserie (bortsett från de där eländiga återkommande kräldjuren då förstås) även om det nog kommer dröja ett tag innan jag ser filmerna igen. Men det beror förstås mycket på att jag har en hel del annat att både se och läsa!

Berättelsen om Pi

Ännu en perfekt inprickad biodag där det verkade som om hela Luleå bestämt sig för att gå på bio samtidigt. Som pricken över i så var den ena biomaten trasig så kön ringlade lång både till den enda fungerande biomaten samt de tre bio/kioskkassorna. Dock så låg vår bokning kvar i systemet fastän vi inte lyckades få ut våra biljetter förrän 15 minuter innan filmen skulle börja.

För en av våra julklappar var just biopengar från svärmor så vad passar bättre att göra än att faktiskt använda dem på bio?

Kvällens film var Berättelsen om Pi som är baserad på en tydligen väldigt känd bok som jag aldrig har läst eller egentligen hade hört talas om innan trailern för den här filmen började rulla. 

Filmen hade knappt kommit igång med olika scener och närbilder av olika exotiska djur zoomades in i 3D och jag insåg snart att det här vankar obehag. Naturligtvis borde jag insett detta redan i förväg då jag visste att filmen handlade om sonen till en zoo-ägare men det var först då det till fullo gick upp för mig - snart kommer det dyka upp en orm i 3D! Något jag såg fram emot ungefär lika mycket som när jag såg min första film på Cosmonova som handlade om djuren i djungeln..

Nåväl, jag hann mentalt ställa in mig och förbereda mig för det innan den dök upp i alla fall och kunde därmed avvärja risken för mardrömmar. Det här är en fråga om tankekraft, jag styr ofta mina drömmar genom att välja vad jag tänker på innan jag ska sova, ofta tar jag någon av mina berättelser jag har i huvudet och "jobbar" med den innan jag somnar (den här metoden är perfekt för bearbetande av historier men usel så till vida att jag inte får något nedskrivet..). Vikten av att göra det kommer just av en horribel återkommande mardröm jag hade som liten där jag befann mig i en slags ormfabrik och ormar roterade på band (likt löpband) och jag låg på dessa band och därmed inte kunde komma undan ormarna. Så jag började träna min hjärna i att koppla in "rätt" tankar innan jag somnar. Viktigast av allt är helt enkelt att aldrig ha en orm på hjärnan minuterna innan sömn infaller.

Okej, det var en liten parentes.

Filmen var annars uppbyggd på mitt favoritsätt, den återberättas bit för bit senare i livet av huvudpersonen Pi. Så man vet på en gång att han kommer överleva men man vet inte riktigt hur vägen dit har gått till. Pi har i alla fall blivit uppsökt av en författare med skrivkramp som desperat behöver en ny historia och får tipset om Pi. Det är för den författaren som Pi nu berättar om hur det gick till när hans familj skulle resa från Indien till Kanada med en del av sina djur på en fraktbåt.

När skeppet förliser så hamnar Pi så ensam ute på öppet hav i en livbåt - tillsammans med en bengalisk tiger vid namn Richard Parker. Vi får sedan följa med hur Pi hanterar sitt öde tills dess att han slutligen når land.

Jag tänker inte berätta för mycket om vad som händer till havs för det behöver ni själva uppleva när ni ser filmen. Men upplägget är en härlig kombination av humor och drama. I livbåten finns till exempel bland nödutrustningen en slags handbok för nödsitationer som blir helt absurd att tillämpa när ens sällskap vid skeppsbrottet är en utsvulten bengalisk tiger..

Sedan så är det jag som då är hopplös i filmsammanhang och lägger märke till de mest idiotiska sakerna. Jag retar mig fortfarande på den uppenbara namedroppingen av att Luke Perry är listad som typ femte namn i Femte elementet trots att han bara är med i inledningsscenen. Berättelsen om Pi slår detta med en helt egen absurd listning av skådespelare. Som typ fjärde-femte namn dyker Gérard Depardieu upp (i sig visserligen en briljant skådespelare) men han är ju bara med i två korta scener i hela filmen!! Kom igen?!?!?

Hobbit: En oväntad resa

22 december hade jag och Johan samma briljanta idé som i stort sett hela Luleå - vi gick på bio!

Till skillnad från med Sagan om ringen-trilogin så hade jag faktiskt läst den här boken. Visserligen för 10 år sedan men jag ansåg mig ändå ha skaplig koll på handlingen. Nu visste jag dock på förhand att Peter Jackson petat in lite saker från trilogin för att fylla ut och faktiskt få till tre filmer av en enda liten ungdomsbok. Det här ledde till att trots att jag läst boken var jag bitvis smått förvirrad.

Nu hade Jackson också tagit steget till 3D men det kändes som om han inte gick till överdrift utan använde tekniken lagom mycket. Jag har dock inte riktigt vant mig vid 3D-glasögon än, de sitter inte helt bekvämt ovanpå vanliga glasögon.

Precis som i de andra filmerna så var det förstås stora kontraster, det lilla stillsamma lugnet i Fylke mot den stora, stökiga och krigiska världen utanför. Även här förekommer det tydliga konflikter mellan alver och dvärgar.

Jag tänker inte avslöja för mycket av handlingen för den som vare sig läst boken eller sett filmen, men Gandalf mer eller mindre lurar Bilbo att följa med 13 dvärgar på äventyr för att återta sitt forna hem från draken Smaug.

När den första boken slutar har sällskapet precis blivit räddade av jätteörnarna, men innan dess har ett väldigt viktigt smycke gjort sitt inträde i berättelsen - nämligen ringen! Bilbo hittar den i samband med sitt möte med Gollum och tar sig levande därifrån i en gåtgissartävling. Den här biten av filmen gillade jag verkligen, jag tänker knappast hävda att jag minns allt från en bok jag läste för 10 år sedan men jag kunde i alla fall svaren på alla frågor!

Det var i alla fall en mycket trevlig bioupplevelse som var väl värt att trotsa kylan för (det var -29 denna kväll) och ännu bättre att bilen faktiskt ville starta när vi skulle hem igen. Naturligtvis så krängde biografen massa Hobbit-prylar och det fanns en specifik Hobbit-meny där man fick en samlarmugg. Vi köpte dock inget sådant men när vi lämnade biosalongen bland de allra sista så fanns det en mugg kvarlämnade ytterst på vår rad så Johan plockade med den. Figuren på locket var löstagbar och även om Gandals hatt gick sönder när Johan tappade muggen på marken på väg till bilen så ser den rätt så fin ut i bokhyllan (duktig fru har limmat ihop trasig hatt!).

Ett år till nästa film..