Ghostbusters: Afterlife

Okej, så här ligger det till. När jag var och såg Purpurfärgen på bio så visade de trailern för den nya Ghostbusters-filmen. Den inleddes som en katastroftrailer och påminde faktiskt en hel del om The Day After Tomorrow (också en mycket trevlig katastroffilm). Men det var ju inte ren och skär katastrof, det var Ghostbusters! Sedan upptäckte Johan att Ghostbusters: Afterlife låg på Netflix men snart skulle försvinna därifrån. Så den ville han se. Men jag påtalade det rimliga att vi faktiskt behövde se om de andra filmerna först. Inte för att vi inte minns handlingarna utan för att det liksom faktiskt hör till att göra så. Till exempel så har vi alltid sett om alla Jurassic-filmer inför att en ny har kommit, samma sak med Indiana Jones, The Hobbit med flera. Det är bara så man gör!

Sagt och gjort, vi försökte tippa barnen i säng i rimlig tid så vi kunde se filmerna i fred och avrundade tidigare i veckan med Ghostbusters: Afterlife. Vad kan man då säga? Första och andra filmen påminner trots allt väldigt mycket om varandra, de är ifrågasatta i början, de blir hjältar i slutet men förstör typ halva New York när de gör det.

I Ghostbusters: Afterlife har man tacksamt nog låtit tiden få gå på riktigt. Vi får följa familjen som blir vräkt och måste flytta ut till den ödsliga gården där pappa/morfar bott under många år. Barnen återupptäcker både spöken och utrustning. Men frukta inte! Våra gamla hederliga hjältar dyker upp i biroller för vad vore Ghostbusters utan de riktiga Ghostbusters? Nästan i alla fall, Harold Ramis som spelade Egon Spengler finns inte längre med oss men det blev en fin hommage till både honom och hans karaktär. Snyggt jobbat måste jag säga.

Den nya skocken av huvudkaraktärer följer tydligen med in i den nya filmen som har premiär snart. Det skulle vara roligt att se en Ghostbusters på bio. Jag var för liten när de första filmerna kom (Johan såg faktiskt tvåan på bio) och Ghostbusters: Afterlife kom som så många andra filmer i kläm av pandemin. Vi får se hur det kan utveckla sig.

Men vänta inte med att se Ghostbusters: Afterlife, sista veckan på Netflix nu!

Pressure (2015)

Jag älskar katastroffilmer. Punkt. Jag njuter av misär, ond bråd död och ett enstaka överlevande. Egentligen letade vi efter Gremlins 2 när vi snubblade över Pressure. Jag är extra förtjust i den utsattheten en katastroffilm får i rymden eller under ytan. Dessutom är jag dykare, jag har förvisso inte dykt på många år, jag har endast varit nere på 19,5 meters djup och inte gjort en slimmad nöduppstigning sedan uppdyket (tror den var från typ sju meters djup). Jag älskar dock vatten och längtar efter djupet igen - och jag ser gärna på katastroffilmer från under ytan.

Så vi såg fyra dykare bli fast i en dykarklocka på 200 meters djup. Det här är inte den bästa filmen i genren. De hade kunnat ta ut svängarna mer. Men det var ändå en trevlig katastrof. Jag fick min kvot av ond bråd död uppfylld. Jag fyllde på min lista med fler lämpliga katastrofer för en annan dag. Ni hittar Passage just nu på HBO Max.

Purpurfärgen

Jag minns inte när jag första gången såg den ursprungliga filmatiseringen från 1985, jag var uppenbarligen för ung att se den när den kom så det måste varit senare på TV. Kanske först efter jag flyttat hemifrån till och med. Jag hade den inspelad på VHS i alla fall. Jag köpte boken. På engelska dessutom så jag misstänker att jag gjorde det under någon av mina resor. Jag har köpt mycket böcker på engelska när jag rest. Den kan ha varit bland dem jag köpte i Portland för 20 år sedan. Lena tog med mig till en gigantisk bokhandel i flera våningar där begagnande och nya böcker fanns blandade om vartannat och jag köpte många böcker som jag sett dramatiserade.

När jag såg att det skulle komma en ny film så frågade jag tjejerna, mina gamla kollegor, om de ville gå. Vi hade pratat om att göra en tjejkväll igen och den här filmen kändes lämplig. Så kom det sig att vi gick på premiären igår. I väntan på att filmen skulle visas så upptäckte jag att den gamla filmen gick att se på HBO Max så den såg jag förra helgen. Nu har jag tagit ner boken med och börjat läsa. Det finns dessutom en dokumentär att se om den nya filmen - den har jag inte kommit till än.

Vad kan man då säga om Purpurfärgen?

Celie står i centrum, i början en ung flicka som vid 14 års ålder föder sitt andra barn efter att ha blivit våldtagen av sin far. Kärleken till systern Nettie som hon separeras ifrån och inte kommer återse förrän över 30 år senare. Det är tiden som delvis ligger hela berättelsen till last. Det är mycket intryck som ska avverkas på en relativt kort tid. Filmen från 1985 är ca 2,5 timma, den nya något kortare. Lång tid men ändå inte riktigt tillräckligt.

Den ursprungliga filmen har en del sångnummer medan nyinspelningen är baserad på musikalversionen som gått upp på Broadway.

Till saken hör nu detta, jag älskar musikaler! Jag älskar det totalt obegripliga att en handling leder till spontan sång och dans. Det är knasigt och ologiskt men ändå otroligt trivsamt.

Det jag ändå saknar i den nya filmatiseringen är att den inte känns riktigt lika personlig som den första för i den kommer vi närmare Celie, hon ÄR berättaren. Så är det också i boken. Berättelsen förs fram genom att Celie berättar om sitt liv i brevform, först riktat mot Gud och senare Nettie.

I den första filmen såg vi Whoopie Goldberg i rollen som Celie och det var roligt att se henne göra en liten cameo som barnmorska alldeles i början av den nya filmen. Den mest lyckade rollbesättningen är dock Sofias, ursprungligen spelad av Oprah Winfrey och nu av Danielle Brooks. Introduktionen av karaktären i båda filmerna är fantastiskt roliga men blir tydligast i den första när berättaren Celie just beskriver Sofia som en STOR flicka. Det ÄR en fysisk stor kvinna men det är framför allt en person som tar plats. Både Oprah Winfrey och Danielle Brooks gör fantastiska rolltolkningar som den färgstarka Sofia.

Men som sagt, det som brister är ändå den långa tidsrymden, handlingen hoppar och det kan vara svårt att hänga med ibland. Samtidigt är det här en känslosam resa. Det är våld, rasism, kvinnoförtryck blandad med kärlek, vänskap och också även botgöring. Jag håller inte med en del recensioner som säger att karaktärerna är förenklade till enbart goda och enbart onda i den nya filmen. Ja, de hade kanske lite mer variationer i den första filmatiseringen men det finns ändå i båda versionerna.

Det är ändå väl spenderad tid. Särskilt i sällskap av goda vänner.

Nu ska jag läsa färdigt boken och se dokumentären med.