Sara Lövestam - I havet finns så många stora fiskar

På en hylla i fikarummet på jobbet har det vid en skylt uppstått en slags byteshylla för böcker. De dagar jag jobbat kväll och således har ätit min middag i fikarummet så började jag bläddra lite i de där böckerna och se om det fanns något intressant. Det var så jag fastnade för Sara Lövestams bok I havet finns så många stora fiskar. Jag skulle bara läsa lite grann och se om den var något att bry sig om, sedan blev jag fast.. och otålig! Jag trotsade trötta ögon bara för att hinna läsa ett kapitel till och få veta vad som skulle hända härnäst.

För Lövestam väver listigt in berättelsen och de olika berättarjagen om vartannat, hon presenterar ledtrådar, lurar läsaren att våga sig på en gissning om vems tankar det egentligen är man följer just för stunden för att senare inse att så var det ju inte alls. För bokens innehåll är tydligt, vi vet att 5-årige Malte är ett osett barn, vi vet att någon försöker förgripa sig på honom, men vi vet inte förrän mot slutet av boken vilka som är de hjälpsamma människorna och vilka som är fula gubbar.

Handlingen är uppdelad, i nutid kretsar mycket kring Malte, hans alkoholiserade mamma och våldsamma styvpappa och hur han försöker hantera livet på dagis. Av alla berättarröster så är det egentligen Maltes som jag har svårast för, hans resonemang låter emellanåt lite väl förståndiga och vuxna för en 5-åring. Fast man kan ha överseende med det.

En annan viktig person är Iakttagaren, den där otydliga personen som bor mitt emot dagiset och studerar det och barnen där. Här visar Lövestam prov på svenskans styrka och att ordet hen är fullständigt onödigt i det svenska språket. Genom större delen av boken får vi följa Iakttagarens tankar i nutid och i dåtid utan att kunna få grepp om dess kön. Ena stunden känns det som en man och i nästa stund är det kanske en kvinna. Först mot slutet får vi veta hur det ligger till. Det är listigt presenterat.

Praoeleven Nozat är en annan viktig karaktär som man inte heller riktigt får grepp om förrän på slutet av boken, vad är hans intresse av dagisbarnen egentligen?

Lövestam låter verkligen läsaren leva i ovisshet medan de olika parallella handlingarna nystas upp och de skilda levnadsödena till slut möts.

På måndag lägger jag tillbaka boken i fikarummet så någon annan kan få ta del av denna obehagliga men väldigt välskrivna historia som ändå slutar med stort mod och lämnar läsaren med ett visst hopp för medmänsklighet.