Den årliga julklappen var förstås en bok av årets Nobelpristagare. I år befann vi oss dessutom på resande fot ute på ingenstans i landet vilket innebar att distraktion i form av TV och annat stod lågt i kurs och läsande desto högre. Jag förstår verkligen varför Alice Munro har varit uppe i Nobelspekulationer i många år, det var onekligen på tiden att hon belönades med Nobelpriset.
Jag läser överlag inte så mycket novellsamlingar, det är inte ett aktivt val det har bara råkat bli så. I Tiggarflickan får vi stifta bekantskap med Rose i tio olika noveller. De väver alla in i varandra men varje följer ett eget tema och en egen tråd. Därav att novellerna tydligt inte kan uppfattas som kapitel i en bok då tidslinjen far fram och tillbaka beroende på vilket tema som styr just den novellen. Det här är en berättarstil jag gillar och faktiskt själv jobbat lite med. Att läsa Tiggarflickan har gett mig mer inspiration i hur givande, bra och tydlig berättandet kan bli genom att skriva enligt den här formen.
Genom de olika novellerna får vi följa med Rose genom hennes liv från ett fattigt arbetarhem, via studier och äktenskap in i de fina salongerna som hon senare bryter sig loss ur. Hur hon flera gånger riskerar allt för att få känna sig fri. Samtidigt så är det mycket som bara antyds, novellerna lämnar tydliga luckor, vi får inte veta allt om Rose och hur hon hamnat på de nya platserna men det spelar ingen roll, här ges läsaren utrymme för egna tankar och spekulationer.
Jag avslutar med en kommentar från Dagens Nyheter som jag tycker stämmer in väldigt bra:
"Den som ännu inte upptäckt Alice Munro har något att se fram emot."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar