Bucket-list!

Verkligen hamnat efter igen.

Så fet stil lästa och kursiva osäker.

1901) Sully Prudhomme, Frankrike

1902) Theodor Mommsen, Tyskland

1903) Bjørnstjerne Bjørnson, Norge

1904) Frédéric Mistral, Frankrike / José Echegaray y Eizaguirre, Spanien

1905) Henryk Sienkiwicz, Polen

1906) Giosue Carducci, Italien

1907) Rudyard Kipling, Storbritannien

1908) Rudolf Eucken, Tyskland

1909) Selma Lagerlöf, Sverige

1910) Paul Heyse, Tyskland

1911) Maurice Maeterlinck, Belgien

1912) Gerhart Hauptmann, Tyskland

1913) Rabindranath Tagore, Indien

1914) -

1915) Romain Rolland, Frankrike

1916) Verner von Heidenstam, Sverige

1917) Karl Gjellerup, Danmark / Henrik Pontoppidan, Danmark

1918) -

1919) Carl Spitteler, Schweiz

1920) Knut Hamsun, Norge

1921) Anatole France, Frankrike

1922) Jacinto Benavente, Spanien

1923) William Butler Yeats, Irland

1924) Wladyslaw Reymont, Polen

1925) George Bernard Shaw, Storbritannien

1926) Grazia Deledda, Italien

1927) Henri Bergson, Frankrike

1928) Sigrid Undset, Norge

1929) Thomas Mann, Tyskland

1930) Sinclair Lewis, USA

1931) Erik Axel Karlfeldt, Sverige

1932) John Galsworthy, Storbritannien

1933) Ivan Bunin, statslös (Ryssland)

1934) Luigi Pirandello, Italien

1935) -

1936) Eugene O’Neill, USA

1937) Roger Martin du Gard, Frankrike

1938) Pearl Buck, USA

1939) Frans Eemil Sillanpää, Finland

1940) -

1941) -

1942) -

1943) -

1944) Johannes V. Jensen, Danmark

1945) Gabriela Mistral, Chile

1946) Hermann Hesse, Schweiz (Tyskland)

1947) André Gide, Frankrike

1948) Thomas Stearns Eliot, Storbritannien

1949) William Faulkner, USA

1950) Bertrand Russell, Storbritannien

1951) Pär Lagerkvist, Sverige

1952) François Mauriac, Frankrike

1953) Winston Churchill, Storbritannien

1954) Ernest Hemingway, USA

1955) Halldór Kiljan Laxness, Island

1956) Juan Ramón Jiménez, Spanien

1957) Albert Camus, Frankrike

1958) Boris Pasternak, Sovjetunionen

1959) Salvatore Quasimodo, Italien

1960) Saint-John Perse, Frankrike

1961) Ivo Andric, Jugoslavien

1962) John Steinbeck, USA

1963) Giorgos Seferis, Grekland

1964) Jean-Paul Sartre, Frankrike

1965) Michail Sjolochov, Sovjetunionen

1966) Samuel Agnon, Israel / Nelly Sachs, Sverige (Tyskland)

1967) Miguel Angel Asturias, Guatemala

1968) Yasunari Kawabata, Japan

1969) Samuel Beckett, Irland

1970) Alexander Solzjenitsyn, Sovjetunionen

1971) Pablo Neruda, Chile

1972) Heinrich Böll, Tyskland

1973) Patrick White, Australien

1974) Eyvind Johnson, Sverige / Harry Martinson, Sverige

1975) Eugenio Montale, Italien

1976) Saul Bellow, USA

1977) Vicent Aleixandre, Spanien

1978) Isaac Bashevis Singer, USA (polen)

1979) Odysseus Elytis, Grekland

1980) Czeslaw Milosz, USA och Polen

1981) Elias Canetti, Storbritannien (Bulgarien)

1982) Gabriel García Márquez, Colombia

1983) William Golding, Storbritannien

1984) Jaroslav Seifert, Tjeckoslovakien

1985) Claude Simon, Frankrike

1986) Wole Soyinka, Nigeria

1987) Joseph Brodsky, USA (Sovjetunionen)

1988) Naguib Mahfouz, Egyptien

1989) Camilo José Cela, Spanien

1990) Octavio Paz, Mexiko

1991) Nadine Gordimer, Sydafrika

1992) Derek Walcott, St. Lucia

1993) Toni Morrison, USA

1994) Kenzaburo Oe, Japan

1995) Seamus Heaney, Irland

1996) Wislawa Szymborska, Polen

1997) Dario Fo, Italien

1998) José Saramogo, Portugal

1999) Günter Grass, Tyskland

2000) Gao Xingjian, Frankrike (Kina)

2001) V. S. Naipaul, Storbritannien

2002) Imre Kertész, Ungern

2003) J. M. Coetzee, Sydafrika

2004) Elfriede Jelinek, Österrike

2005) Harold Pinter, Storbritannien

2006) Orhan Pamuk, Turkiet

2007) Doris Lessing, Storbritannien

2008) Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike

2009) Herta Müller, Tyskland

2010) Mario Vargas Llosa, Peru

2011) Tomas Tranströmer, Sverige

2012) Mo Yan, Kina
2013) Alice Munro, Kanada
2014) Patrick Modiano, Frankrike
2015) Svetlana Aleksijevitj, Belaru

2016) Bob Dylan, USA
2017) Kazuo Ishiguro, Storbritannien

2018) Olga Tokarczuk, Polen

2019) Peter Handke, Österrike

2020) Louise Glück, USA

2021) Abdukrazak Gurnah, Storbritannien (Zanzibar) 

2022) Annie Ernaux, Frankrike

2023) Jon Fosse, Norge

2024) Han Kang, Sydkorea

2025) László Krasznahorkai, Ungern

Bästa båoti för kropp och själ

Vi la maximalt antal röster på "Bara bada bastu". Det var till och med så att vi inte lyckades lägga fler eftersom det av någon anledning inte gick att telefonrösta från mitt mobilabonnemang. Men vi hade skapat egna Melodifestival-konton i appen till barnen och Johan ringde in.

Egentligen har vare sig jag eller Johan följt Melodifestivalen på många år, inte sedan grabben hemma från mitt område deltog. Vi har dykt in lite då och då kring Eurovision men det har trots allt varit en cirkus som tar upp många helger. Men nu är vi föräldrar och barnen vill se för det gör deras kompisar. Så sex lördagar i rad har vi bänkat oss framför TV:n för att följa spektaklet. Deltävling fyra, även kallat "Dödens grupp", det var då det hände något på riktigt. Det var också då vi i Vimmerby hade hemmahopp genom AmenA men herregud vilket startfält. Vi fick se en schlagerkung falla bort och historia skrivas när tre härliga grabbar från Österbotten dök upp på scen. Finalen kom sedan att stå mellan samma två bidrag som tog sig direkt till final och där Måns Zelmerlöw efter en gastkramande poängräkning inte fick tillräckligt med röster från svenska folket. Och bastubröderna var ett faktum.

Jag älskar KAJs bidrag! VI älskar KAJs bidrag. Vi såg deras framträdande fyra gånger till frukost bara idag. Om KAJ är förvånade över att de vann så är vi det med, vi har sett häftiga bidrag som blivit kultklassiker ratas när det gällt Eurovision men i år vågade svenska folket löpa linan ut och varför just nu? Varför är det så himla viktigt med en bastusång?

För egen del symboliserar bastun gemenskap och den väcker minnen till en annan tid. När 19-åriga jag flyttade 90 mil bort för att börja plugga, där jag inte kände någon alls. Där jag tillsammans med mina studiekamrater på Teknisk Fysik försökte navigera mig igenom vuxenlivet. Centralt i vår nya tillvaro blev just bastun. Varje tisdag började förfesten i bastun. Någon av oss som bodde så vi kunde boka bastu fixade och sedan slöt 10-15 ur klassen upp varje gång. Våra bastutisdagar blev ett eget fenomen och snart ville gärna kompisar från andra klasser också vara med ibland. Vi välkomnade alla. Några saker var sig lika varje gång. A som alltid började med att spola kallvatten i handfatet för att kyla sin öl (han bodde i korridor med gemensamt kök och vågade därför inte ha ölen i kylskåpet). Hur den enda finnen i klassen alltid var färdigbastad först. Men hon fixade i alla fall så att pizzerian bredvid gick med på att slå på ugnen igen precis innan stängning för att fixa 14 pizzor till hungriga bastande fysiker. I bastun byggde vi relationer och planerade aktiviteter. Vi hade en otrolig sammanhållning det där första året och jag tror mycket av det var knutet till just bastun. Det var vår stund när vi kopplade av.

Världen, Europa och Sverige är mörkt just nu. Vi har krig, våld och ökande psykisk ohälsa. Många känner en äkta oro inför framtiden. Vi behöver känna glädje. Vi behöver saker som får oss att må bra.

Jag håller inte helt med Måns Zelmerlöw och John Lundvik när de pratar om att Eurovision och Melodifestivalen har förändrats. Det har ALLTID varit mer än att bara framför en bra låt. Det har ALLTID handlat om scennärvaro och bjuda på en show. Det här blir inte ens första gången Sverige skickar ett bidrag som sticker ut hakan (vem har glömt Roger Pontares indiandans 2000?) men det var alldeles för länge sedan nu. Alla vet att Sverige är ett bra musikland, vi har alltid haft en hög standard och en god export av musiker. Mycket tack vara de kommunala musikskolorna (något vi tyvärr håller på att arma ur nu genom olika nedskärningar). Men vi har också sällat oss till skaran av tillrättalagd och korrekt musik. På gränsen till tråkig.

Självklart ska ni ställa upp igen Måns och John! Ni gör bra musik. Men just nu, just idag, behöver Sverige och Europa få skratta, tralla och sjunga med. Just nu behöver vi bara bada bastu!

Loups-garous (Varulvsnätter)

Okej, hur kom det sig att hela familjen avslutade lördagens film-mys med en fransk varulvsfilm? Det blir lite snårigt och vi får först hoppa tillbaka i tiden. För drygt ett år sedan knäckte Alice läskoden. Det var ganska väntat att det skulle ske rätt snabbt efter att hon började skolan men ändå kom det som en överraskning för oss när hon helt plötsligt började läsa saker och ting. Sedan gick det ännu snabbare. Hon läste allting som virvlade förbi henne och i våras kunde vi sätta henne på att hjälpa Emma med engelska-glosorna då Alice utan problem kunde läsa de svenska orden (ja, hon började förstås även snappa upp de faktiskt glosorna med så nu rullar det även på med engelska). Med båda barnen läsandes öppnades möjligheter. Undertexter! Vi var inte längre bundna till att se filmer med svenskt tal. Under påsklovet rev vi av samtliga Harry Potter-filmer. Star Wars blev nästa serieomgång. Ja, vi tar fortfarande hänsyn till åldersrekommendationer och låter inte barnen se precis vad som helst. Monte Python gick också hem.

Sedan började barnen upptäcka egna filmer (då har vi ändå tagit bort Youtube från TV:n eftersom de missbrukade privilegiet och kollade på en hel del mindre lämpliga klipp), dels från kompisar men också från trailers som ändå dyker upp ibland (självklart har de barnkonton på streamingtjänsterna men då vissa, särskilt äldre, filmer och serier blockas på grund av till exempel rökning så använder vi ibland vuxenkonton). Tidigare i höstas började de efterfråga att se Godzilla. Det var lite oklart för oss exakt vilken av alla enorma mängder Godzilla-filmer de åsyftade men vi lyckades reda ut det. Godzilla minus one är en japansk film som är 2 h och 18 minuter lång. Jag uttryckte viss tveksamhet kring detta men Alice bara sa: "Men det finns väl undertexter?" Okej, visst, vill barnen se en japansk spelfilm en fredagskväll så gör vi väl det.

Inför Halloween ville de rimligen se läskiga filmer. Jag gjorde mitt jobb och hittade Hotell Transylvanien 1-3 vilka alla gick hem. Men vad skulle vi se härnäst? Johan och jag kom att tänka på Familjen Addams-filmerna och tänka sig, båda två från 90-talet låg på Netflix. Jag visade trailern för barnen och de taggade till. I samma veva gjorde Netflix reklam för Loups-garous. Jag hade redan sett den trailern och bestämt mig för att jag ville se filmen med Johan. Nu snurrade trailern fram och barnen blev intresserade. Så de fick se trailern ordentligt och var sålda! Så efter dubbla familjen Addams avslutades vår lördagskväll med en fransk varulvsfilm med Jean Reno i en av huvudrollerna. Detta har nu öppnat fantastiska möjligheter! Jag som älskar fransk film ska nu gräva i min samling efter lämpliga filmer att se med barnen.

 

Loup-garous förresten? Se den om ni har Netflix. Den är väl värt tiden. Påminner om Jumanji men som vi alla vet så är allting lite mer här i Europa. Det gäller särskilt i film och TV. Vi tar ut svängarna lite mer än Hollywood. Så väl värt det. Om inte bara för att få se Jean Reno! För min del var det ett tag sedan jag såg något som han var med i.

Ghostbusters: Afterlife

Okej, så här ligger det till. När jag var och såg Purpurfärgen på bio så visade de trailern för den nya Ghostbusters-filmen. Den inleddes som en katastroftrailer och påminde faktiskt en hel del om The Day After Tomorrow (också en mycket trevlig katastroffilm). Men det var ju inte ren och skär katastrof, det var Ghostbusters! Sedan upptäckte Johan att Ghostbusters: Afterlife låg på Netflix men snart skulle försvinna därifrån. Så den ville han se. Men jag påtalade det rimliga att vi faktiskt behövde se om de andra filmerna först. Inte för att vi inte minns handlingarna utan för att det liksom faktiskt hör till att göra så. Till exempel så har vi alltid sett om alla Jurassic-filmer inför att en ny har kommit, samma sak med Indiana Jones, The Hobbit med flera. Det är bara så man gör!

Sagt och gjort, vi försökte tippa barnen i säng i rimlig tid så vi kunde se filmerna i fred och avrundade tidigare i veckan med Ghostbusters: Afterlife. Vad kan man då säga? Första och andra filmen påminner trots allt väldigt mycket om varandra, de är ifrågasatta i början, de blir hjältar i slutet men förstör typ halva New York när de gör det.

I Ghostbusters: Afterlife har man tacksamt nog låtit tiden få gå på riktigt. Vi får följa familjen som blir vräkt och måste flytta ut till den ödsliga gården där pappa/morfar bott under många år. Barnen återupptäcker både spöken och utrustning. Men frukta inte! Våra gamla hederliga hjältar dyker upp i biroller för vad vore Ghostbusters utan de riktiga Ghostbusters? Nästan i alla fall, Harold Ramis som spelade Egon Spengler finns inte längre med oss men det blev en fin hommage till både honom och hans karaktär. Snyggt jobbat måste jag säga.

Den nya skocken av huvudkaraktärer följer tydligen med in i den nya filmen som har premiär snart. Det skulle vara roligt att se en Ghostbusters på bio. Jag var för liten när de första filmerna kom (Johan såg faktiskt tvåan på bio) och Ghostbusters: Afterlife kom som så många andra filmer i kläm av pandemin. Vi får se hur det kan utveckla sig.

Men vänta inte med att se Ghostbusters: Afterlife, sista veckan på Netflix nu!

Pressure (2015)

Jag älskar katastroffilmer. Punkt. Jag njuter av misär, ond bråd död och ett enstaka överlevande. Egentligen letade vi efter Gremlins 2 när vi snubblade över Pressure. Jag är extra förtjust i den utsattheten en katastroffilm får i rymden eller under ytan. Dessutom är jag dykare, jag har förvisso inte dykt på många år, jag har endast varit nere på 19,5 meters djup och inte gjort en slimmad nöduppstigning sedan uppdyket (tror den var från typ sju meters djup). Jag älskar dock vatten och längtar efter djupet igen - och jag ser gärna på katastroffilmer från under ytan.

Så vi såg fyra dykare bli fast i en dykarklocka på 200 meters djup. Det här är inte den bästa filmen i genren. De hade kunnat ta ut svängarna mer. Men det var ändå en trevlig katastrof. Jag fick min kvot av ond bråd död uppfylld. Jag fyllde på min lista med fler lämpliga katastrofer för en annan dag. Ni hittar Passage just nu på HBO Max.

Purpurfärgen

Jag minns inte när jag första gången såg den ursprungliga filmatiseringen från 1985, jag var uppenbarligen för ung att se den när den kom så det måste varit senare på TV. Kanske först efter jag flyttat hemifrån till och med. Jag hade den inspelad på VHS i alla fall. Jag köpte boken. På engelska dessutom så jag misstänker att jag gjorde det under någon av mina resor. Jag har köpt mycket böcker på engelska när jag rest. Den kan ha varit bland dem jag köpte i Portland för 20 år sedan. Lena tog med mig till en gigantisk bokhandel i flera våningar där begagnande och nya böcker fanns blandade om vartannat och jag köpte många böcker som jag sett dramatiserade.

När jag såg att det skulle komma en ny film så frågade jag tjejerna, mina gamla kollegor, om de ville gå. Vi hade pratat om att göra en tjejkväll igen och den här filmen kändes lämplig. Så kom det sig att vi gick på premiären igår. I väntan på att filmen skulle visas så upptäckte jag att den gamla filmen gick att se på HBO Max så den såg jag förra helgen. Nu har jag tagit ner boken med och börjat läsa. Det finns dessutom en dokumentär att se om den nya filmen - den har jag inte kommit till än.

Vad kan man då säga om Purpurfärgen?

Celie står i centrum, i början en ung flicka som vid 14 års ålder föder sitt andra barn efter att ha blivit våldtagen av sin far. Kärleken till systern Nettie som hon separeras ifrån och inte kommer återse förrän över 30 år senare. Det är tiden som delvis ligger hela berättelsen till last. Det är mycket intryck som ska avverkas på en relativt kort tid. Filmen från 1985 är ca 2,5 timma, den nya något kortare. Lång tid men ändå inte riktigt tillräckligt.

Den ursprungliga filmen har en del sångnummer medan nyinspelningen är baserad på musikalversionen som gått upp på Broadway.

Till saken hör nu detta, jag älskar musikaler! Jag älskar det totalt obegripliga att en handling leder till spontan sång och dans. Det är knasigt och ologiskt men ändå otroligt trivsamt.

Det jag ändå saknar i den nya filmatiseringen är att den inte känns riktigt lika personlig som den första för i den kommer vi närmare Celie, hon ÄR berättaren. Så är det också i boken. Berättelsen förs fram genom att Celie berättar om sitt liv i brevform, först riktat mot Gud och senare Nettie.

I den första filmen såg vi Whoopie Goldberg i rollen som Celie och det var roligt att se henne göra en liten cameo som barnmorska alldeles i början av den nya filmen. Den mest lyckade rollbesättningen är dock Sofias, ursprungligen spelad av Oprah Winfrey och nu av Danielle Brooks. Introduktionen av karaktären i båda filmerna är fantastiskt roliga men blir tydligast i den första när berättaren Celie just beskriver Sofia som en STOR flicka. Det ÄR en fysisk stor kvinna men det är framför allt en person som tar plats. Både Oprah Winfrey och Danielle Brooks gör fantastiska rolltolkningar som den färgstarka Sofia.

Men som sagt, det som brister är ändå den långa tidsrymden, handlingen hoppar och det kan vara svårt att hänga med ibland. Samtidigt är det här en känslosam resa. Det är våld, rasism, kvinnoförtryck blandad med kärlek, vänskap och också även botgöring. Jag håller inte med en del recensioner som säger att karaktärerna är förenklade till enbart goda och enbart onda i den nya filmen. Ja, de hade kanske lite mer variationer i den första filmatiseringen men det finns ändå i båda versionerna.

Det är ändå väl spenderad tid. Särskilt i sällskap av goda vänner.

Nu ska jag läsa färdigt boken och se dokumentären med.

Astérix nr 40!

Av en slump upptäckte jag dagen efter att det hade kommit ut nummer 40 nu fanns! Genom en smidig Amazon-beställning så blev det mitt!

1, Astérix le Gaulois
2, Astérix - la Serpe d'or
3, Astérix et les Goths
4, Astérix gladiateur
5, Le tour de Gaule d'Astérix
6, Astérix et Cléopâtre
7, Astérix - le combat des Chefs
8, Astérix chez les Bretons
9, Astérix et les Normands
10, Astérix légionnaire
11, Astérix - le bouclier Arverne
12, Astérix aux jeux Olympiques
13, Astérix et le chaudron
14, Astérix en Hispanie
15, Astérix - la zizanie
16, Astérix chez les Helvètes
17, Astérix - le domain des dieux
18, Astérix - les lauriers de César
19, Astérix - Le devin
20, Astérix en Corse
21, Astérix - le cadeau de César
22, Astérix - La grande traversée
23, Obélix et compagnie
24, Astérix chez les Belges
25, Astérix - Le grand fosse
26, L'odyssée d'Astérix
27, Le fils d'Astérix
28, Astérix chez Rahàzade
29, Astérix - la Rose et la Glaive
30, Astérix - la galère d'Obélix
31, Astérix et Latraviata
32, Astérix et la rentrée gauloise
33, Astérix - le ciel lui tombe sur la tête
34, L'anniversaire d'Astérix & Obélix
35, Astérix chez les Pictes
36, Le Papyrus de César

37, Astérix et la Transitalique

38, La fille de Vercingétorix

39, Astérix et le Griffon
40, Astérix -l'Iris Blanc

*, Comment Obélix est tombé dans la marmite du druide  quand il ét ait petit

 

Les XII travaux d'Astérix

Le secret de Potion Magique