Purpurfärgen

Jag minns inte när jag första gången såg den ursprungliga filmatiseringen från 1985, jag var uppenbarligen för ung att se den när den kom så det måste varit senare på TV. Kanske först efter jag flyttat hemifrån till och med. Jag hade den inspelad på VHS i alla fall. Jag köpte boken. På engelska dessutom så jag misstänker att jag gjorde det under någon av mina resor. Jag har köpt mycket böcker på engelska när jag rest. Den kan ha varit bland dem jag köpte i Portland för 20 år sedan. Lena tog med mig till en gigantisk bokhandel i flera våningar där begagnande och nya böcker fanns blandade om vartannat och jag köpte många böcker som jag sett dramatiserade.

När jag såg att det skulle komma en ny film så frågade jag tjejerna, mina gamla kollegor, om de ville gå. Vi hade pratat om att göra en tjejkväll igen och den här filmen kändes lämplig. Så kom det sig att vi gick på premiären igår. I väntan på att filmen skulle visas så upptäckte jag att den gamla filmen gick att se på HBO Max så den såg jag förra helgen. Nu har jag tagit ner boken med och börjat läsa. Det finns dessutom en dokumentär att se om den nya filmen - den har jag inte kommit till än.

Vad kan man då säga om Purpurfärgen?

Celie står i centrum, i början en ung flicka som vid 14 års ålder föder sitt andra barn efter att ha blivit våldtagen av sin far. Kärleken till systern Nettie som hon separeras ifrån och inte kommer återse förrän över 30 år senare. Det är tiden som delvis ligger hela berättelsen till last. Det är mycket intryck som ska avverkas på en relativt kort tid. Filmen från 1985 är ca 2,5 timma, den nya något kortare. Lång tid men ändå inte riktigt tillräckligt.

Den ursprungliga filmen har en del sångnummer medan nyinspelningen är baserad på musikalversionen som gått upp på Broadway.

Till saken hör nu detta, jag älskar musikaler! Jag älskar det totalt obegripliga att en handling leder till spontan sång och dans. Det är knasigt och ologiskt men ändå otroligt trivsamt.

Det jag ändå saknar i den nya filmatiseringen är att den inte känns riktigt lika personlig som den första för i den kommer vi närmare Celie, hon ÄR berättaren. Så är det också i boken. Berättelsen förs fram genom att Celie berättar om sitt liv i brevform, först riktat mot Gud och senare Nettie.

I den första filmen såg vi Whoopie Goldberg i rollen som Celie och det var roligt att se henne göra en liten cameo som barnmorska alldeles i början av den nya filmen. Den mest lyckade rollbesättningen är dock Sofias, ursprungligen spelad av Oprah Winfrey och nu av Danielle Brooks. Introduktionen av karaktären i båda filmerna är fantastiskt roliga men blir tydligast i den första när berättaren Celie just beskriver Sofia som en STOR flicka. Det ÄR en fysisk stor kvinna men det är framför allt en person som tar plats. Både Oprah Winfrey och Danielle Brooks gör fantastiska rolltolkningar som den färgstarka Sofia.

Men som sagt, det som brister är ändå den långa tidsrymden, handlingen hoppar och det kan vara svårt att hänga med ibland. Samtidigt är det här en känslosam resa. Det är våld, rasism, kvinnoförtryck blandad med kärlek, vänskap och också även botgöring. Jag håller inte med en del recensioner som säger att karaktärerna är förenklade till enbart goda och enbart onda i den nya filmen. Ja, de hade kanske lite mer variationer i den första filmatiseringen men det finns ändå i båda versionerna.

Det är ändå väl spenderad tid. Särskilt i sällskap av goda vänner.

Nu ska jag läsa färdigt boken och se dokumentären med.

Dirty Dancing på Chinateatern 14 april 2012

Redan i somras såg jag att Dirty Dancing skulle sättas upp i Stockholm och bestämde att vi skulle gå, för detta besök inkluderades också Johans mamma då hon i likhet med många andra är ett inbitet fan av filmen. Johan fick uppdraget att beställa biljetter och styra upp en mysig Stockholms helg. Vi hade visserligen bra platser men det var lite absurt att vi satt på rad bakom varandra istället för bredvid.. Nästa gång kanske jag ska ta ansvar för biljettbokningen när allt kommer kring.

För första gången när jag gått på teater eller musikal så var det faktiskt ersättaren som gick på scen, ordinarie Johnny kunde inte uppträda så hans stand-in fick istället göra rollen på bruten svenska. Men han var otroligt duktig så ingen skada skedd. Delar av dialogen och självklart musiken var förstås på engelska, publiken skulle aldrig ha accepterat något annat.

Musiken dunkade igång musikalen, inledningsvis lät det som samma låt som startar filmen men det var faktiskt "This Magic Moment" istället. Annars så var självklart alla låtarna med och en hel del fler. Det var ständigt musikflöde.

Med hjälp av en roterande platta mitt på scenen och andra fiffiga tekniska lösningar och praktiskt rekvisita så flöt hela föreställningen otroligt bra med snabba scenbyten och emellanåt två scener igång samtidigt. På scenen fylldes faktiskt luckorna från filmens handling igång, det var en hel del extra som smugit sig in i manuset.

Det märktes tydligt att större delen av ensemblen var rekryterad från olika dansakademier, i stort sett all dialog fanns hos den mindre grupp som handlingen kretsade runt. Resten av ensemblen "bara" dansade. Ojoj, vilken dans, på flera ställen klart snyggare och häftigare än dansen från filmen.

Chinateatern är onekligen en väldigt bra lokal för en så pass dansande musikal, sikten stördes minimalt av de andra personerna i salongen. Enda minuset är att foajén och toalettantalet var kraftigt underdimensionerat.

När det var dags för slutscenen och den låten alla väntat på så nästan lyfte taket i salongen som följd av publikens jubel. Johan mumlade något efteråt om andelen kvinnor där inne och att männen väl mest var sällskap. Men han hade trevligt han med!

Att gå på en musikal baserat på en film jag sett om och om och om igen är med blandade känslor, men precis som när jag såg Grease på scen för många år sedan så tycker jag att Dirty Dancing alldeles utmärkt klarar av flytten över till live-scen.

Det var utan tvekan en magisk kväll!

"Nobody puts Baby in the corner!"

Monty Python's Spamalot 22 september på Oscarsteatern

I våras så läste jag och Johan att Monty Python's Spamalot skulle sättas upp i Stockholm, redan när den gick i London så diskuterade vi möjligheten att åka dit och gå och se musikalen men det blev aldrig riktigt av. Men Stockholm? Fullt genomförbart. Så vi frågade bland föräldrarna efter folk som ville gå med och mamma och pappa sa ja. Biljetter och resa bokades för att passa in med annat som var på gång. Det här var den första aktivitet vi bokat in så långt i framtiden utan att alls veta hur vår vardag skulle se ut då. Men men, det löste sig med ledigheter från jobb och studier.

För min del, som ändå sett en hel del musikaler genom åren, var det också spännande att gå på en så färsk uppsättning, det var ändå bara en vecka sedan premiären på Oscarsteatern.

Musikalkvällen började med konststycket att försöka mötas upp från tre olika håll på Vapiano på Kungsbron, denna restaurang hade jag valt med hjälp av den fiffiga sidan www.restaurangkartan.se där man kan söka på restauranger som ligger i närheten av platser. Sedan åt jag på Vapiano i somras när vi var i Stuttgart och jag gillade maten. Totalt misslyckande att mötas upp samtidigt, men det löste sig ändå med att vi var ute i tillräckligt god tid och pappa som kom sist valde en sallad och salladskön är den snabbaste.

Så efter att ha proppat oss fulla med rejält mättande italiensk mat (med efterrätt) så lullade vi nerför gatan till Oscarsteatern. I entrén möttes vi av en överentusiastisk ung tjej som sålde program, något som är ett måste att ha! Mamma köpte ett till mig och ett till henne. Jag rekommenderar programmet, inte bara som minne av kvällen utan för att det är festligt utformat i sann Monty Python-anda.

I foajén såldes det även en hel del prylar, även om "Always look on the bright side of life"-paraplyet såg lockande ut så avstod jag onödiga souvenirinköp". Istället så gick vi upp till våra platser på höger balkong. Där uppe väntade kvällens största överraskning! Det var kö in till herrarnas toalett så de stod till och med utanför. Men när jag gick in på damernas var det totalt öde, lampan var inte ens tänd! Så antingen har Stockholmskarlarna en massa extra fuffens för sig inne på toaletten eller så lockar Spamalot främst en manlig publik..

Innan föreställningen började passade vi på att beställa fika till pausen, de hade en "Lady of the lake"-meny bestående av kaffe/te och glass som vi beställde av. Det här rekommenderar jag att göra om man vill ha något att dricka/tugga på i pausen, det blir snabbt kö till serveringen så mycket smidigt att bara kunna glida fram till bord 18 där te och kaffe ännu var varmt och glassen kall.

Inne i salongen spelades musik från olika Monty Python-produktioner under tiden som folk fann sig tillrätta. Vi hade som sagt vad haft ganska god framförhållning med vårt biljettköp och därför satt vi på andra raden på balkongen precis i mitten. Jag som köpt biljetterna och styrt upp hela kvällen fattade det ytterst icke-egoistiska beslutet att den absoluta mittplatsen var min! Bästa plats jag någonsin haft när jag varit på teater eller musikal, men så kostade visserligen biljetten därefter. Men jag rekommenderar att satsa på en bra sittplats, man får ut så mycket mer av föreställningen då.

Så drog det igång! Första akten tog fart! Till stor del följde den filmen ganska så troget - även om en del scener fick ta större eller mindre plats jämfört med filmversionen. Henrik Dorsin var klockren som kung Arthur och även om han höll på att komma av sig lite på ett ställe i dialogen så fann han sig snabbt igen. I andra akten fastnade han i ett äkta skrattanfall i mötet med Riddarna av NI! Men det kändes så naturligt så det gjorde ingenting.

Min personliga favorit på scen var annars Johan Glans som den fege "Sir Robin den modige", men alla skådespelare gjorde väldigt bra ifrån sig.

Balansgången mellan engelska och svenska var lyckad, vissa saker går ju bara inte att översätta helt om man vill att Monty Python-fansen ska acceptera musikalen. Detta blir försås uppenbart när Gud gör sin entré och Guds röst är ingen annan än John Cleese som "of course I speak english!". Men kung Arthur hade ju förstås en parlör med sig så han hanterade flerspråkigheten galant. I mötet med de franska riddarna så blir det ytterligare en språkdimension som så uppenbart visade att svenskar överlag inte förstår franska.. Då den dialogen var tvåspråkig, först på franska (här skrattade kanske fem personer i publiken - undertecknad inkluderad) och sedan på svenska (här skrattade resten...).

I andra akten började musikalen stå på egna fristående ben, med helt ny överraskande handling för alla oss som sett filmen. Man började parodiera på sig själva, intressanta sexuella läggningar avslöjades, Damen i sjön klagade på att hennes roll blivit för liten och till råga på allt så blev publiken en del av handlingen!

Överlag så måste jag säga att se Spamalot var som att gå på ett otroligt välregisserat, mycket påkostat studentspex! Det var mycket sång och skratt, män dåligt utklädda till kvinnor, synliga scenbyten, skådespelare med multipla rollkaraktärer, gräl mellan skådespelare och orkester och oväntade tvister i handlingen. Ibland fick man bita sig i tungan för att inte börja ropa omstart.

Det var utan tvekan väl spenderade pengar och en mycket lyckad afton. Jag rekommenderar alla att gå och se Spamalot, oavsett om ni är Monty Python-fans eller ej. Framför allt studentspexare borde gå dit i rent studiebesöksyfte och lära sig hur man gör snabba och effektiva scenbyten.

Tack för en underbart trevlig och rolig föreställning!

Hämtez la vache!