Purpurfärgen

Jag minns inte när jag första gången såg den ursprungliga filmatiseringen från 1985, jag var uppenbarligen för ung att se den när den kom så det måste varit senare på TV. Kanske först efter jag flyttat hemifrån till och med. Jag hade den inspelad på VHS i alla fall. Jag köpte boken. På engelska dessutom så jag misstänker att jag gjorde det under någon av mina resor. Jag har köpt mycket böcker på engelska när jag rest. Den kan ha varit bland dem jag köpte i Portland för 20 år sedan. Lena tog med mig till en gigantisk bokhandel i flera våningar där begagnande och nya böcker fanns blandade om vartannat och jag köpte många böcker som jag sett dramatiserade.

När jag såg att det skulle komma en ny film så frågade jag tjejerna, mina gamla kollegor, om de ville gå. Vi hade pratat om att göra en tjejkväll igen och den här filmen kändes lämplig. Så kom det sig att vi gick på premiären igår. I väntan på att filmen skulle visas så upptäckte jag att den gamla filmen gick att se på HBO Max så den såg jag förra helgen. Nu har jag tagit ner boken med och börjat läsa. Det finns dessutom en dokumentär att se om den nya filmen - den har jag inte kommit till än.

Vad kan man då säga om Purpurfärgen?

Celie står i centrum, i början en ung flicka som vid 14 års ålder föder sitt andra barn efter att ha blivit våldtagen av sin far. Kärleken till systern Nettie som hon separeras ifrån och inte kommer återse förrän över 30 år senare. Det är tiden som delvis ligger hela berättelsen till last. Det är mycket intryck som ska avverkas på en relativt kort tid. Filmen från 1985 är ca 2,5 timma, den nya något kortare. Lång tid men ändå inte riktigt tillräckligt.

Den ursprungliga filmen har en del sångnummer medan nyinspelningen är baserad på musikalversionen som gått upp på Broadway.

Till saken hör nu detta, jag älskar musikaler! Jag älskar det totalt obegripliga att en handling leder till spontan sång och dans. Det är knasigt och ologiskt men ändå otroligt trivsamt.

Det jag ändå saknar i den nya filmatiseringen är att den inte känns riktigt lika personlig som den första för i den kommer vi närmare Celie, hon ÄR berättaren. Så är det också i boken. Berättelsen förs fram genom att Celie berättar om sitt liv i brevform, först riktat mot Gud och senare Nettie.

I den första filmen såg vi Whoopie Goldberg i rollen som Celie och det var roligt att se henne göra en liten cameo som barnmorska alldeles i början av den nya filmen. Den mest lyckade rollbesättningen är dock Sofias, ursprungligen spelad av Oprah Winfrey och nu av Danielle Brooks. Introduktionen av karaktären i båda filmerna är fantastiskt roliga men blir tydligast i den första när berättaren Celie just beskriver Sofia som en STOR flicka. Det ÄR en fysisk stor kvinna men det är framför allt en person som tar plats. Både Oprah Winfrey och Danielle Brooks gör fantastiska rolltolkningar som den färgstarka Sofia.

Men som sagt, det som brister är ändå den långa tidsrymden, handlingen hoppar och det kan vara svårt att hänga med ibland. Samtidigt är det här en känslosam resa. Det är våld, rasism, kvinnoförtryck blandad med kärlek, vänskap och också även botgöring. Jag håller inte med en del recensioner som säger att karaktärerna är förenklade till enbart goda och enbart onda i den nya filmen. Ja, de hade kanske lite mer variationer i den första filmatiseringen men det finns ändå i båda versionerna.

Det är ändå väl spenderad tid. Särskilt i sällskap av goda vänner.

Nu ska jag läsa färdigt boken och se dokumentären med.

Downtown Abbey

Jag måste erkänna att jag nog hakade på serien lite senare än de flesta, men efter att ha sett reprisen av första säsongen var jag fast. Bra skådespelare i historiska draman är alltid en vinnande kombination. Ikväll var det sista avsnittet och jag som så många andra hoppas nu förstås att det avslutande julavsnittet ska knyta ihop säcken ordentligt.

Först ikväll slog det mig dock att en av anledningarna till att jag dras till serien kan förstås vara den genomgående bihandlingen med systerbråket. Jag sympatiserar föga förvånande med Edith, den yngre systern som fått ta emot sin beskärda del av sorger genom seriens gång och ytterst sällan får något stöd från sin äldre syster. Jag kan till och med förstå henne i att sträcka ut en fredens hand. Hennes var dock något mer villkorslös än vad jag själv skulle ha gjort. Jag hoppas verkligen att det allra sista avsnittet på annandag jul kommer bjuda på glädje och ett lyckligt slut för Edith. Stackars bortglömda mellanbarn behöver lyckliga slut.

Tusen år till julafton!

Jag älskar den! Årets TV-julkalender! Det finns inget annat sätt att beskriva den. Den må kanske inte vara den bästa kalender jag sett men den passar mig och min lilla familj alldeles utmärkt. Jag har sett de första två avsnitten två gånger då jag faktiskt sett avsnitten en vända i den klass jag vikarierat i de senaste två dagarna. Efter avsnitten har vi pratat Vikingatiden och jag kände mig ovanligt kompetent då jag dels är uppvuxen på en ort som kryllar av runstenar och levande historia men också har plöjt mången Vikinga-litteratur genom åren. Här kunde jag berätta och leva ut och jag fick använda min fantasi för att översätta seder i bruk till dagens moderna samhälle så barnen kunde ta till sig kunskapen ordentligt.

På hemmaplan fungerade den med, maten (som vår lilltjej älskar) spelar en central roll i handlingen och TV-kalendern har perfekta luckor som ska slitas loss helt vilket passar alldeles utmärkt för familjens yngsta och mycket klåfingriga medlem.

Så inser jag att ilskan mot programmet flödar, den är inte alls så bra som jag tycker, det är inte en spännande/gullig/gemytlig/meningslös berättelse utan här har SVT fräckheten att försöka pracka på barnen utbildning som en del av underhållningspaketet! Hemska tanke! "Utbildning får man i skolan, det ska man slippa på fritiden." Okeeeeeeej..... så på fritiden ska barnen alltså "skyddas" från att riskera att lära sig något? Nu blir det helt plötsligt så mycket mer begripligt att många av de barn jag undervisat de senaste veckorna omedelbart blir uttråkade och är ointresserade av allt som sker. Det är inte för att jag inte är en spännande och intressant lärarvikarie, det är för att barnen helt enkelt tycker att det är tråkigt att lära sig saker! För kunskap är något man endast påtvingas i skolan medan resten av livet ska vara en härlig befrielse från att någonsin behöva inhämta någon som helst kunskap. Kom igen! Självklart kan underhållning innehålla utbildning och borde det inte också vara så? Vad är bättre än att smyga in ny kunskap i barnens liv på ett underhållande sätt? Jag har mycket att tacka olika medier för kunskap. Bamse lärde mig till exempel om Hinduismen och dess gudar, kunskap jag kunde skaka fram ur huvudet på gymnasiet - många år efter att jag senast läste en Bamse-tidning. Nästan all min kunskap om latin och Julius Ceasar har jag hämtat ifrån Asterix-albumen.

Och min kunskap om redan nämnda Vikingatiden? Jo men visst har skolan spelat in där men jag har ju också bland annat läst Trägudars land (Jan Fridegård) och Röde Orm (Frans G. Bengtsson). Ni vet, skönlitterära böcker om Vikingatiden, alltså sådana man läser för att det är roligt och inte för att man ska plugga till ett prov i skolan.

Jag avrundar med att nämna den mycket fina krönikan Sören Olsson har skrivit i Expressen om årets julkalender. Många numera heliga klassiker mötte sin beskärda del av kritik det året de kom. Så kanske kommer den sanna domen om hur bra (eller dålig) årets julkalender inte avgöras än på flera år.

My Family

Vi har ett TV-paket från comhem, när allt skulle bli digitalt så ordnade vår hyresvärd ett avtal så alla i området får en grupprabatt. Johan och jag bestämde oss efter en första prova-på-månad för att medium 8 favoriter var lagom för oss. Vi kunde plocka ihop de TV-kanalerna vi ville se på och det blev inte ett vansinnigt stort antal kanaler som man ändå aldrig har tid med. Överlag har vi haft de flesta kanaler samma från början. Det var den åttonde kanalen vi bytt ett par gånger då kanal vi haft har försvunnit eller vi velat pröva något annat. Vid senaste bytet så gjorde vi misstaget att pröva BBC Entertainment. Misstag så till vida att vi numera dag för dag har förälskat oss i ännu ett skumt brittiskt program. Brittisk TV och brittisk humor är klart beroendeframkallande.

På den vägen började jag se serien My Family. En helt vanlig komediserie om en helt vanlig familj, med helt vanliga problem som var helt vanligt absurt urkul! Efter att ha upptäckt att alla säsonger inte visades så gick jag min vana trogen ut på nätet för att se vad som fanns att få tag i. Så blev jag ägare till en gigantisk DVD-box som jag hittade till ett överkomligt pris brittiska Amazon.

Den gigantiska lådan..

Så vid det här laget har alltså en TV-kanal jag inte tidigare kände till lett till inköpet av 11 säsonger brittisk komedi samt två bonusskivor med 9 julspecialepisoder. Någonstans utmed vägen måste jag kanske erkänna att det inte var så himla praktiskt att skaffa BBC Entertainment - framför allt inte om man vet att man är svag för brittisk humor..

..som gömde en hel massa skivor..

 Så bit för bit under våren har jag sett igenom mina 11 säsonger med tillhörande julspecialavsnitt. Turligt nog består de flesta brittiska komediserier inte av så hiskeligt många avsnitt.

Men i alla fall, My Family är faktiskt väldigt underhållande om en bitter tandläkare gift med en hemmafru som inte kan laga mat alls och som under seriens gång hinner pröva på en hel del olika yrken. De tre barnen, den äldsta som vägrar flytta hemifrån och bli vuxen och när han slutligen gör det tillämpar massa olika knep för att fortsätta få pengar från föräldrarna. Killtokiga dottern som beger sig iväg till universitet, blir gravid (vägrar tala om vem pappan är förrän han dyker upp många säsonger senare), blir utsparkad från universitet och också prövar på det ena jobbet efter det andra. Intelligente yngste sonen som hinner gå igenom en hel del faser på sin väg mot vuxenlivet. Ett vuxenliv ingen av de riktigt tar sig an till fullo då de fortsätter att belägra föräldrarnas hus säsong efter säsong.

Vid sidan av det så dyker den vimsiga kusinen upp, tandläkarkollegan som bara vill vara vänner, "vännen" till äldste sonen som dyker upp en jul och sedan blir kvar i ett par säsonger. Alltså, en helt normal familj - typ!

Jag gillade i alla fall serien, fast det måste sägas att det inte känns som om den fick ett riktigt avslut. Sista avsnittet var inte direkt något speciellt men det skulle knappast vara den första serie som bara tagit slut.

Serier från förr!

Två TV-serier gjorde stort intryck på mig under främst mellanstadiet (sedan gick de trevligt nog i repris många många gånger om). Det bästa med dessa två serier var att jag och mina syskon gillade de och därmed undveks onödiga TV-bråk (när jag var liten hade de flesta familjer bara En TV).

Den ena var The Young Riders (gick i Sverige under namnet Ponnyexpressen) och ja, en av anledningen till att jag följde serien hade förstås mycket att göra med de söta pojkarna. Under tiden som jag växte upp så skiftade målet för mina drömmar från den snälle rare till den mer rebelliska. Jag var givetvis helt förkrossad efter avsnittet när Ike dog! Hur kan man bara göra så??

När så slutligen första säsongen släpptes på DVD i England så beställde jag snabbt hem den och plöjde drömskt hela säsongen i ett svep (med stenkoll på det läskiga avsnittet när Buck går igenom sina indianska ritualer och ska ta sig förbi alla ormarna).

Jag är alltjämt förbannad att de andra två säsongerna inte blivit släppta, när det handlar om serier som har några år på nacken, varför inte släppa allt på en gång? Det handlar ju ändå bara om tre säsonger totalt!

Det andra objektet jag såg varje avsnitt av var förstås Tour of Duty (Pluton B i Vietnam), den här serien hade ju bara allt! Killarna, dramatiken, musiken, allt! Femman har flitigt repriserat den och de sista åren jag bodde hemma så häckade jag och brorsan uppe på vinden och den andra TV:n där vi borta från mammas kritiska ögon kunde se vår favoritserie ifred.

Den här kom faktiskt ut på DVD redan för många år sedan, men fansen gick i taket! TV-bolaget hade inte velat betala för att få ha med originalmusiken i DVD-utgåvan! Flera gjorde väl upptäckten att serien kanske inte var så bra som man trott utan musiken..

Men så surfade jag runt nu precis innan jul efter något att spendera min namnsdagsrabattkod på och där var den, och bilden antydde att det var rätt musik den här gången. Misstänksam som jag är så gav jag mig genast ut på Amazon för att kolla fansens dom och jojomen, det här ska vara den äkta vara.

Idag på denna ljuva, kalla lördag hade brevbäraren våldat ner inte bara två paket utan också en bunt julkort i vår brevlåda (han måste varit stressad i kylan för annars så brukar de faktiskt ringa på när det handlar om paket som bara nästan går ner. Så min fina julklapp till mig själv är här!

Lite kuriosa, en av mina favoriter från The Young Riders har faktiskt gästskådespelat i ett avsnitt av Tour of Duty.

Call the Midwife - Barnmorskan i East End

I somras följde jag TV-serien Barnmorskan i East End som SVT visade och jag fastnade omedelbart, det var precis en sådan serie som jag gillar, brittisk, 50-tal, djupa människoöden, drama med inslag av humor - helt enkelt bara rätt.

Så i höstas när vi var på stan fick jag syn på boken i Akademibokhandeln, jag hittade lite för Johan att den skulle jag gärna vilja ha och döm om min förvåning när jag också fick den i bröllopsdagspresent! Eller kanske inte förvåning.. Enligt Johans version så hade han faktiskt sett den på egen hand innan jag nämnde den och tänkt på att det kunde vara något för mig.

I alla fall, boken är skriven av Jennifer Worth och hon beskriver några år av sin tid som arbetande ung barnmorska i det fattiga East End under 50-talets London. Med mycket värme beskriver hon både sitt arbete men också personerna hon mötte under den här tiden. På flera ställen är boken pedagogisk och talar om hur förlossningsrutiner har ändrats sedan hennes första tid i yrket.

Jag kan inte säga att det var fel att ha sett TV-serien först, de båda skiljer sig förstås åt men är bra på sitt sett. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att köpa serien på DVD när den kommer ut i Sverige. Som språkintresserad blir jag av förklarliga skäl nyfiken på originalutgåvan på engelska, det talades mycket Cockney men dialekter är förstås alltid svåra att göra rättvisa vid översättningar.

Boken är uppbyggd av tämligen fristående kapitel där man under ett (ibland flera) kapitel får följa med på en specifik händelse som ofta löper över en längre tid. Det här är väldigt tacksamt för läsaren som inte behöver hålla reda på olika detaljer i parallella handlingar. Att kapitlen ibland bryter mot kronologin gör därmed ingenting.

Förutom en insyn i barnmorskeyrket under 50-talet så får vi också följa en ung kvinnas personliga utveckling från den första dagen hon kliver in i klostret hon ska bo och verka i. En ung kvinna utan en egen religiös övertygelse som sakta men säkert lär sig vikten av att ha en tro med sig i livet.

Boken avslutas med en ordlista över de vårdtermer som använts i berättelsen.

Den här boken tilltalar mig som historisk roman då man dels kan läsa den av ren skönlitterär njutning men också kan se den som ett historiskt dokument för mödravårdens utveckling.