Bucket-list!

Verkligen hamnat efter igen.

Så fet stil lästa och kursiva osäker.

1901) Sully Prudhomme, Frankrike

1902) Theodor Mommsen, Tyskland

1903) Bjørnstjerne Bjørnson, Norge

1904) Frédéric Mistral, Frankrike / José Echegaray y Eizaguirre, Spanien

1905) Henryk Sienkiwicz, Polen

1906) Giosue Carducci, Italien

1907) Rudyard Kipling, Storbritannien

1908) Rudolf Eucken, Tyskland

1909) Selma Lagerlöf, Sverige

1910) Paul Heyse, Tyskland

1911) Maurice Maeterlinck, Belgien

1912) Gerhart Hauptmann, Tyskland

1913) Rabindranath Tagore, Indien

1914) -

1915) Romain Rolland, Frankrike

1916) Verner von Heidenstam, Sverige

1917) Karl Gjellerup, Danmark / Henrik Pontoppidan, Danmark

1918) -

1919) Carl Spitteler, Schweiz

1920) Knut Hamsun, Norge

1921) Anatole France, Frankrike

1922) Jacinto Benavente, Spanien

1923) William Butler Yeats, Irland

1924) Wladyslaw Reymont, Polen

1925) George Bernard Shaw, Storbritannien

1926) Grazia Deledda, Italien

1927) Henri Bergson, Frankrike

1928) Sigrid Undset, Norge

1929) Thomas Mann, Tyskland

1930) Sinclair Lewis, USA

1931) Erik Axel Karlfeldt, Sverige

1932) John Galsworthy, Storbritannien

1933) Ivan Bunin, statslös (Ryssland)

1934) Luigi Pirandello, Italien

1935) -

1936) Eugene O’Neill, USA

1937) Roger Martin du Gard, Frankrike

1938) Pearl Buck, USA

1939) Frans Eemil Sillanpää, Finland

1940) -

1941) -

1942) -

1943) -

1944) Johannes V. Jensen, Danmark

1945) Gabriela Mistral, Chile

1946) Hermann Hesse, Schweiz (Tyskland)

1947) André Gide, Frankrike

1948) Thomas Stearns Eliot, Storbritannien

1949) William Faulkner, USA

1950) Bertrand Russell, Storbritannien

1951) Pär Lagerkvist, Sverige

1952) François Mauriac, Frankrike

1953) Winston Churchill, Storbritannien

1954) Ernest Hemingway, USA

1955) Halldór Kiljan Laxness, Island

1956) Juan Ramón Jiménez, Spanien

1957) Albert Camus, Frankrike

1958) Boris Pasternak, Sovjetunionen

1959) Salvatore Quasimodo, Italien

1960) Saint-John Perse, Frankrike

1961) Ivo Andric, Jugoslavien

1962) John Steinbeck, USA

1963) Giorgos Seferis, Grekland

1964) Jean-Paul Sartre, Frankrike

1965) Michail Sjolochov, Sovjetunionen

1966) Samuel Agnon, Israel / Nelly Sachs, Sverige (Tyskland)

1967) Miguel Angel Asturias, Guatemala

1968) Yasunari Kawabata, Japan

1969) Samuel Beckett, Irland

1970) Alexander Solzjenitsyn, Sovjetunionen

1971) Pablo Neruda, Chile

1972) Heinrich Böll, Tyskland

1973) Patrick White, Australien

1974) Eyvind Johnson, Sverige / Harry Martinson, Sverige

1975) Eugenio Montale, Italien

1976) Saul Bellow, USA

1977) Vicent Aleixandre, Spanien

1978) Isaac Bashevis Singer, USA (polen)

1979) Odysseus Elytis, Grekland

1980) Czeslaw Milosz, USA och Polen

1981) Elias Canetti, Storbritannien (Bulgarien)

1982) Gabriel García Márquez, Colombia

1983) William Golding, Storbritannien

1984) Jaroslav Seifert, Tjeckoslovakien

1985) Claude Simon, Frankrike

1986) Wole Soyinka, Nigeria

1987) Joseph Brodsky, USA (Sovjetunionen)

1988) Naguib Mahfouz, Egyptien

1989) Camilo José Cela, Spanien

1990) Octavio Paz, Mexiko

1991) Nadine Gordimer, Sydafrika

1992) Derek Walcott, St. Lucia

1993) Toni Morrison, USA

1994) Kenzaburo Oe, Japan

1995) Seamus Heaney, Irland

1996) Wislawa Szymborska, Polen

1997) Dario Fo, Italien

1998) José Saramogo, Portugal

1999) Günter Grass, Tyskland

2000) Gao Xingjian, Frankrike (Kina)

2001) V. S. Naipaul, Storbritannien

2002) Imre Kertész, Ungern

2003) J. M. Coetzee, Sydafrika

2004) Elfriede Jelinek, Österrike

2005) Harold Pinter, Storbritannien

2006) Orhan Pamuk, Turkiet

2007) Doris Lessing, Storbritannien

2008) Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike

2009) Herta Müller, Tyskland

2010) Mario Vargas Llosa, Peru

2011) Tomas Tranströmer, Sverige

2012) Mo Yan, Kina
2013) Alice Munro, Kanada
2014) Patrick Modiano, Frankrike
2015) Svetlana Aleksijevitj, Belaru

2016) Bob Dylan, USA
2017) Kazuo Ishiguro, Storbritannien

2018) Olga Tokarczuk, Polen

2019) Peter Handke, Österrike

2020) Louise Glück, USA

2021) Abdukrazak Gurnah, Storbritannien (Zanzibar) 

2022) Annie Ernaux, Frankrike

2023) Jon Fosse, Norge

2024) Han Kang, Sydkorea

2025) László Krasznahorkai, Ungern

Purpurfärgen

Jag minns inte när jag första gången såg den ursprungliga filmatiseringen från 1985, jag var uppenbarligen för ung att se den när den kom så det måste varit senare på TV. Kanske först efter jag flyttat hemifrån till och med. Jag hade den inspelad på VHS i alla fall. Jag köpte boken. På engelska dessutom så jag misstänker att jag gjorde det under någon av mina resor. Jag har köpt mycket böcker på engelska när jag rest. Den kan ha varit bland dem jag köpte i Portland för 20 år sedan. Lena tog med mig till en gigantisk bokhandel i flera våningar där begagnande och nya böcker fanns blandade om vartannat och jag köpte många böcker som jag sett dramatiserade.

När jag såg att det skulle komma en ny film så frågade jag tjejerna, mina gamla kollegor, om de ville gå. Vi hade pratat om att göra en tjejkväll igen och den här filmen kändes lämplig. Så kom det sig att vi gick på premiären igår. I väntan på att filmen skulle visas så upptäckte jag att den gamla filmen gick att se på HBO Max så den såg jag förra helgen. Nu har jag tagit ner boken med och börjat läsa. Det finns dessutom en dokumentär att se om den nya filmen - den har jag inte kommit till än.

Vad kan man då säga om Purpurfärgen?

Celie står i centrum, i början en ung flicka som vid 14 års ålder föder sitt andra barn efter att ha blivit våldtagen av sin far. Kärleken till systern Nettie som hon separeras ifrån och inte kommer återse förrän över 30 år senare. Det är tiden som delvis ligger hela berättelsen till last. Det är mycket intryck som ska avverkas på en relativt kort tid. Filmen från 1985 är ca 2,5 timma, den nya något kortare. Lång tid men ändå inte riktigt tillräckligt.

Den ursprungliga filmen har en del sångnummer medan nyinspelningen är baserad på musikalversionen som gått upp på Broadway.

Till saken hör nu detta, jag älskar musikaler! Jag älskar det totalt obegripliga att en handling leder till spontan sång och dans. Det är knasigt och ologiskt men ändå otroligt trivsamt.

Det jag ändå saknar i den nya filmatiseringen är att den inte känns riktigt lika personlig som den första för i den kommer vi närmare Celie, hon ÄR berättaren. Så är det också i boken. Berättelsen förs fram genom att Celie berättar om sitt liv i brevform, först riktat mot Gud och senare Nettie.

I den första filmen såg vi Whoopie Goldberg i rollen som Celie och det var roligt att se henne göra en liten cameo som barnmorska alldeles i början av den nya filmen. Den mest lyckade rollbesättningen är dock Sofias, ursprungligen spelad av Oprah Winfrey och nu av Danielle Brooks. Introduktionen av karaktären i båda filmerna är fantastiskt roliga men blir tydligast i den första när berättaren Celie just beskriver Sofia som en STOR flicka. Det ÄR en fysisk stor kvinna men det är framför allt en person som tar plats. Både Oprah Winfrey och Danielle Brooks gör fantastiska rolltolkningar som den färgstarka Sofia.

Men som sagt, det som brister är ändå den långa tidsrymden, handlingen hoppar och det kan vara svårt att hänga med ibland. Samtidigt är det här en känslosam resa. Det är våld, rasism, kvinnoförtryck blandad med kärlek, vänskap och också även botgöring. Jag håller inte med en del recensioner som säger att karaktärerna är förenklade till enbart goda och enbart onda i den nya filmen. Ja, de hade kanske lite mer variationer i den första filmatiseringen men det finns ändå i båda versionerna.

Det är ändå väl spenderad tid. Särskilt i sällskap av goda vänner.

Nu ska jag läsa färdigt boken och se dokumentären med.

Bucket-list!

Okej, nu har visserligen både jag och Svenska Akademien legat efter med nya Nobelpristagare men jag kan väl i alla fall uppdatera listan redan innan Nobelfesten. Tycker själv att läsningen borde gå bättre nu. Jag jobbar trots allt på biblioteket nuförtiden...

Så fet stil lästa och kursiva osäker.

1901) Sully Prudhomme, Frankrike

1902) Theodor Mommsen, Tyskland

1903) Bjørnstjerne Bjørnson, Norge

1904) Frédéric Mistral, Frankrike / José Echegaray y Eizaguirre, Spanien

1905) Henryk Sienkiwicz, Polen

1906) Giosue Carducci, Italien

1907) Rudyard Kipling, Storbritannien

1908) Rudolf Eucken, Tyskland

1909) Selma Lagerlöf, Sverige

1910) Paul Heyse, Tyskland

1911) Maurice Maeterlinck, Belgien

1912) Gerhart Hauptmann, Tyskland

1913) Rabindranath Tagore, Indien

1914) -

1915) Romain Rolland, Frankrike

1916) Verner von Heidenstam, Sverige

1917) Karl Gjellerup, Danmark / Henrik Pontoppidan, Danmark

1918) -

1919) Carl Spitteler, Schweiz

1920) Knut Hamsun, Norge

1921) Anatole France, Frankrike

1922) Jacinto Benavente, Spanien

1923) William Butler Yeats, Irland

1924) Wladyslaw Reymont, Polen

1925) George Bernard Shaw, Storbritannien

1926) Grazia Deledda, Italien

1927) Henri Bergson, Frankrike

1928) Sigrid Undset, Norge

1929) Thomas Mann, Tyskland

1930) Sinclair Lewis, USA

1931) Erik Axel Karlfeldt, Sverige

1932) John Galsworthy, Storbritannien

1933) Ivan Bunin, statslös (Ryssland)

1934) Luigi Pirandello, Italien

1935) -

1936) Eugene O’Neill, USA

1937) Roger Martin du Gard, Frankrike

1938) Pearl Buck, USA

1939) Frans Eemil Sillanpää, Finland

1940) -

1941) -

1942) -

1943) -

1944) Johannes V. Jensen, Danmark

1945) Gabriela Mistral, Chile

1946) Hermann Hesse, Schweiz (Tyskland)

1947) André Gide, Frankrike

1948) Thomas Stearns Eliot, Storbritannien

1949) William Faulkner, USA

1950) Bertrand Russell, Storbritannien

1951) Pär Lagerkvist, Sverige

1952) François Mauriac, Frankrike

1953) Winston Churchill, Storbritannien

1954) Ernest Hemingway, USA

1955) Halldór Kiljan Laxness, Island

1956) Juan Ramón Jiménez, Spanien

1957) Albert Camus, Frankrike

1958) Boris Pasternak, Sovjetunionen

1959) Salvatore Quasimodo, Italien

1960) Saint-John Perse, Frankrike

1961) Ivo Andric, Jugoslavien

1962) John Steinbeck, USA

1963) Giorgos Seferis, Grekland

1964) Jean-Paul Sartre, Frankrike

1965) Michail Sjolochov, Sovjetunionen

1966) Samuel Agnon, Israel / Nelly Sachs, Sverige (Tyskland)

1967) Miguel Angel Asturias, Guatemala

1968) Yasunari Kawabata, Japan

1969) Samuel Beckett, Irland

1970) Alexander Solzjenitsyn, Sovjetunionen

1971) Pablo Neruda, Chile

1972) Heinrich Böll, Tyskland

1973) Patrick White, Australien

1974) Eyvind Johnson, Sverige / Harry Martinson, Sverige

1975) Eugenio Montale, Italien

1976) Saul Bellow, USA

1977) Vicent Aleixandre, Spanien

1978) Isaac Bashevis Singer, USA (polen)

1979) Odysseus Elytis, Grekland

1980) Czeslaw Milosz, USA och Polen

1981) Elias Canetti, Storbritannien (Bulgarien)

1982) Gabriel García Márquez, Colombia

1983) William Golding, Storbritannien

1984) Jaroslav Seifert, Tjeckoslovakien

1985) Claude Simon, Frankrike

1986) Wole Soyinka, Nigeria

1987) Joseph Brodsky, USA (Sovjetunionen)

1988) Naguib Mahfouz, Egyptien

1989) Camilo José Cela, Spanien

1990) Octavio Paz, Mexiko

1991) Nadine Gordimer, Sydafrika

1992) Derek Walcott, St. Lucia

1993) Toni Morrison, USA

1994) Kenzaburo Oe, Japan

1995) Seamus Heaney, Irland

1996) Wislawa Szymborska, Polen

1997) Dario Fo, Italien

1998) José Saramogo, Portugal

1999) Günter Grass, Tyskland

2000) Gao Xingjian, Frankrike (Kina)

2001) V. S. Naipaul, Storbritannien

2002) Imre Kertész, Ungern

2003) J. M. Coetzee, Sydafrika

2004) Elfriede Jelinek, Österrike

2005) Harold Pinter, Storbritannien

2006) Orhan Pamuk, Turkiet

2007) Doris Lessing, Storbritannien

2008) Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike

2009) Herta Müller, Tyskland

2010) Mario Vargas Llosa, Peru

2011) Tomas Tranströmer, Sverige

2012) Mo Yan, Kina
2013) Alice Munro, Kanada
2014) Patrick Modiano, Frankrike
2015) Svetlana Aleksijevitj, Belaru

2016) Bob Dylan, USA
2017) Kazuo Ishiguro, Storbritannien

2018) Olga Tokarczuk, Polen

2019) Peter Handke, Österrike

Bucket-list!

Lite sent omsider uppdaterade jag listan med 2015 års Nobelpristagare vilket förstås också blev en ny julklappsbok från Johan! Borde nog ta itu med läsandet något dock. Listan bara växer ju..

Så fet stil lästa och kursiva osäker.

1901) Sully Prudhomme, Frankrike

1902) Theodor Mommsen, Tyskland

1903) Bjørnstjerne Bjørnson, Norge

1904) Frédéric Mistral, Frankrike / José Echegaray y Eizaguirre, Spanien

1905) Henryk Sienkiwicz, Polen

1906) Giosue Carducci, Italien

1907) Rudyard Kipling, Storbritannien

1908) Rudolf Eucken, Tyskland

1909) Selma Lagerlöf, Sverige

1910) Paul Heyse, Tyskland

1911) Maurice Maeterlinck, Belgien

1912) Gerhart Hauptmann, Tyskland

1913) Rabindranath Tagore, Indien

1914) -

1915) Romain Rolland, Frankrike

1916) Verner von Heidenstam, Sverige

1917) Karl Gjellerup, Danmark / Henrik Pontoppidan, Danmark

1918) -

1919) Carl Spitteler, Schweiz

1920) Knut Hamsun, Norge

1921) Anatole France, Frankrike

1922) Jacinto Benavente, Spanien

1923) William Butler Yeats, Irland

1924) Wladyslaw Reymont, Polen

1925) George Bernard Shaw, Storbritannien

1926) Grazia Deledda, Italien

1927) Henri Bergson, Frankrike

1928) Sigrid Undset, Norge

1929) Thomas Mann, Tyskland

1930) Sinclair Lewis, USA

1931) Erik Axel Karlfeldt, Sverige

1932) John Galsworthy, Storbritannien

1933) Ivan Bunin, statslös (Ryssland)

1934) Luigi Pirandello, Italien

1935) -

1936) Eugene O’Neill, USA

1937) Roger Martin du Gard, Frankrike

1938) Pearl Buck, USA

1939) Frans Eemil Sillanpää, Finland

1940) -

1941) -

1942) -

1943) -

1944) Johannes V. Jensen, Danmark

1945) Gabriela Mistral, Chile

1946) Hermann Hesse, Schweiz (Tyskland)

1947) André Gide, Frankrike

1948) Thomas Stearns Eliot, Storbritannien

1949) William Faulkner, USA

1950) Bertrand Russell, Storbritannien

1951) Pär Lagerkvist, Sverige

1952) François Mauriac, Frankrike

1953) Winston Churchill, Storbritannien

1954) Ernest Hemingway, USA

1955) Halldór Kiljan Laxness, Island

1956) Juan Ramón Jiménez, Spanien

1957) Albert Camus, Frankrike

1958) Boris Pasternak, Sovjetunionen

1959) Salvatore Quasimodo, Italien

1960) Saint-John Perse, Frankrike

1961) Ivo Andric, Jugoslavien

1962) John Steinbeck, USA

1963) Giorgos Seferis, Grekland

1964) Jean-Paul Sartre, Frankrike

1965) Michail Sjolochov, Sovjetunionen

1966) Samuel Agnon, Israel / Nelly Sachs, Sverige (Tyskland)

1967) Miguel Angel Asturias, Guatemala

1968) Yasunari Kawabata, Japan

1969) Samuel Beckett, Irland

1970) Alexander Solzjenitsyn, Sovjetunionen

1971) Pablo Neruda, Chile

1972) Heinrich Böll, Tyskland

1973) Patrick White, Australien

1974) Eyvind Johnson, Sverige / Harry Martinson, Sverige

1975) Eugenio Montale, Italien

1976) Saul Bellow, USA

1977) Vicent Aleixandre, Spanien

1978) Isaac Bashevis Singer, USA (polen)

1979) Odysseus Elytis, Grekland

1980) Czeslaw Milosz, USA och Polen

1981) Elias Canetti, Storbritannien (Bulgarien)

1982) Gabriel García Márquez, Colombia

1983) William Golding, Storbritannien

1984) Jaroslav Seifert, Tjeckoslovakien

1985) Claude Simon, Frankrike

1986) Wole Soyinka, Nigeria

1987) Joseph Brodsky, USA (Sovjetunionen)

1988) Naguib Mahfouz, Egyptien

1989) Camilo José Cela, Spanien

1990) Octavio Paz, Mexiko

1991) Nadine Gordimer, Sydafrika

1992) Derek Walcott, St. Lucia

1993) Toni Morrison, USA

1994) Kenzaburo Oe, Japan

1995) Seamus Heaney, Irland

1996) Wislawa Szymborska, Polen

1997) Dario Fo, Italien

1998) José Saramogo, Portugal

1999) Günter Grass, Tyskland

2000) Gao Xingjian, Frankrike (Kina)

2001) V. S. Naipaul, Storbritannien

2002) Imre Kertész, Ungern

2003) J. M. Coetzee, Sydafrika

2004) Elfriede Jelinek, Österrike

2005) Harold Pinter, Storbritannien

2006) Orhan Pamuk, Turkiet

2007) Doris Lessing, Storbritannien

2008) Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike

2009) Herta Müller, Tyskland

2010) Mario Vargas Llosa, Peru

2011) Tomas Tranströmer, Sverige

2012) Mo Yan, Kina
2013) Alice Munro, Kanada
2014) Patrick Modiano, Frankrike
2015) Svetlana Aleksijevitj, Belarus

Tusen år till julafton!

Jag älskar den! Årets TV-julkalender! Det finns inget annat sätt att beskriva den. Den må kanske inte vara den bästa kalender jag sett men den passar mig och min lilla familj alldeles utmärkt. Jag har sett de första två avsnitten två gånger då jag faktiskt sett avsnitten en vända i den klass jag vikarierat i de senaste två dagarna. Efter avsnitten har vi pratat Vikingatiden och jag kände mig ovanligt kompetent då jag dels är uppvuxen på en ort som kryllar av runstenar och levande historia men också har plöjt mången Vikinga-litteratur genom åren. Här kunde jag berätta och leva ut och jag fick använda min fantasi för att översätta seder i bruk till dagens moderna samhälle så barnen kunde ta till sig kunskapen ordentligt.

På hemmaplan fungerade den med, maten (som vår lilltjej älskar) spelar en central roll i handlingen och TV-kalendern har perfekta luckor som ska slitas loss helt vilket passar alldeles utmärkt för familjens yngsta och mycket klåfingriga medlem.

Så inser jag att ilskan mot programmet flödar, den är inte alls så bra som jag tycker, det är inte en spännande/gullig/gemytlig/meningslös berättelse utan här har SVT fräckheten att försöka pracka på barnen utbildning som en del av underhållningspaketet! Hemska tanke! "Utbildning får man i skolan, det ska man slippa på fritiden." Okeeeeeeej..... så på fritiden ska barnen alltså "skyddas" från att riskera att lära sig något? Nu blir det helt plötsligt så mycket mer begripligt att många av de barn jag undervisat de senaste veckorna omedelbart blir uttråkade och är ointresserade av allt som sker. Det är inte för att jag inte är en spännande och intressant lärarvikarie, det är för att barnen helt enkelt tycker att det är tråkigt att lära sig saker! För kunskap är något man endast påtvingas i skolan medan resten av livet ska vara en härlig befrielse från att någonsin behöva inhämta någon som helst kunskap. Kom igen! Självklart kan underhållning innehålla utbildning och borde det inte också vara så? Vad är bättre än att smyga in ny kunskap i barnens liv på ett underhållande sätt? Jag har mycket att tacka olika medier för kunskap. Bamse lärde mig till exempel om Hinduismen och dess gudar, kunskap jag kunde skaka fram ur huvudet på gymnasiet - många år efter att jag senast läste en Bamse-tidning. Nästan all min kunskap om latin och Julius Ceasar har jag hämtat ifrån Asterix-albumen.

Och min kunskap om redan nämnda Vikingatiden? Jo men visst har skolan spelat in där men jag har ju också bland annat läst Trägudars land (Jan Fridegård) och Röde Orm (Frans G. Bengtsson). Ni vet, skönlitterära böcker om Vikingatiden, alltså sådana man läser för att det är roligt och inte för att man ska plugga till ett prov i skolan.

Jag avrundar med att nämna den mycket fina krönikan Sören Olsson har skrivit i Expressen om årets julkalender. Många numera heliga klassiker mötte sin beskärda del av kritik det året de kom. Så kanske kommer den sanna domen om hur bra (eller dålig) årets julkalender inte avgöras än på flera år.

Sue Townsend - Kvinnan som gick till sängs i ett år

Det är tur att vi har Emmas babysimning och går på kyrkans babysång för annars känns det ibland som om allt jag gör innebär att umgås med pensionärer.. Det är bara att konstatera, Johan och jag kommer bli klockrena panschisar - vi har alla de rätta intressena!

I torsdags eftermiddag tog jag med mig Emma och for på bokcafé på biblioteket i Kulturens hus, antar att kombinationen av aktiviteten och att det var på en vardagseftermiddag gjorde det rätt så uppenbart vilka som var målgruppen. Där var det många gråa hår.. Men jag parkerade en sovande Emma vid fönstret, försåg mig med fika och lyssnade på bibliotekarierna berätta om totalt tolv olika böcker de valt ut. Det var en fruktansvärt dum aktivitet att komma iväg på då jag numera har en litteraturlista med tolv titlar jag gärna skulle vilja läsa men inte har tid med.. Johan som anslöt lite senare och bara hann höra ungefär hälften av böckerna blev också taggad.

En av böckerna bestämde jag mig dock för att låna med.

Ibland regisserar sig livet så pass härligt passande att det hör hemma i en toppklassig film. Så efter att ha blivit smittad av Emmas förkylning så har jag tillbringat de senaste tre dagarna nedbäddad i soffan läsandes boken "Kvinnan som gick till sängs i ett år" av Sue Townsend. Under tiden har Johan försökt upprätthålla allt hushållsarbete, försöka ta hand om Emma så mycket som möjligt samt varit och jobbat om nätterna. Hela tiden har han avvisat alla mina erbjudanden om att hjälpa till (när febern väl släppte så kände jag mig trots allt enormt mycket bättre och var knappast hjälplös längre) då han fortfarande har lite dåligt samvete för allt jag gjorde för vår lilla familj när han bröt armen så nej, han behöver ingen hjälp, han ska klara sig själv.

Så jag har kunnat dra rätt roliga paralleller till den bok jag läst.

Boken handlar om 50-åriga Eva som efter att hennes man Brian packat in deras barn, de matematiska genierna Brian junior och Brianne, för att köra dem till universitet gick och la sig på sängen och sedan blev kvar.

Från början hade hon ingen plan med det men det utvecklas till en personlig resa för att finna sig själv. Men givetvis är aldrig livet så enkelt och hennes hem förvandlas snart till en avancerad cirkus av människor som dras till den märkvärdiga kvinnan som vägrar lämna sin säng.

Maken Brian är uppenbarligen inte van vid att vara delaktig i hushållsarbetet så mycket i början av boken handlar om hans totala inkompetens. Från min egen nedbäddning i soffan så har Johan därmed framstått som något av en mirakelman. Riktigt så inkompetenta män är främmande för mig, de allra flesta svenska män klarar av med ganska goda resultat att göra så pass enkla saker som tillaga en måltid och tvätta sina egna kläder.

Boken är på sina håll riktigt humoristisk, som när Brian skriver ett dataprogram för att hålla reda på i vilken ordning alla delar av julmiddagen ska tillagas för i vanliga fall har han ju aldrig lyft ett finger då. Men på många andra ställen så blir jag mest irriterad på hur Eva har offrat sig själv så till den milda grad, framför allt som hennes familj totalt verkar sakna uppskattning för det hon gör.

När jag fixade och trixade innan jul så hängde Johan ständigt läpp över att han var för "värdelös" för att kunna hjälpa till och tackade mig hela tiden för allt jag gjorde. Då jobbade jag ändå inte direkt ihjäl mig,

Tyvärr förekommer det nog många familjer såsom den i boken, där kvinnan gör allt och tyst hoppas på hjälp eller även när hon ber om det och blir ignorerad i slutändan ändå gör allt själv istället för att bara strunta i sakerna som ingen verkar bry sig om. Inget märks så tydligt som när "oviktiga" saker slutar att ske automatiskt. Det kommer framför allt Brian få erfara med, hur hans hem bara förfaller och dessutom invaderas av mängder med människor.

Förutom Eva och hennes praktiska problem med att stanna i sängen och de relationer hon ändå lyckas bilda därifrån så får vi också följa hennes mans bekymmer i livet - som att älskarinnan helt plötsligt dyker upp i hemmet då hennes man har kastat ut henne. Även barnens bekymmer på universitetet är med på ett hörn.

Men när öden såsom barnens korridorsgranne tilldelas två korta kapitel och den lokale handlaren får ungefär lika mycket utrymme, då börjar det bli lite väl spretigt och man börjar undra vad som ska hända och hur Townsend ska lyckas knyta ihop det här. Det var kanske det jag mest saknade på slutet - svar. Fast å andra sidan så är det en bok om livet och där finns inga riktiga svar.

En sak kan jag i alla fall krasst konstatera, det löser inga problem att vägra kliva ur sängen! Själv är jag mer eller mindre uppe från soffan igen (hostar bara nästan upp lungorna idag!) men Johan har uttryckligen bett mig att ge honom en dag till att komma ifatt med hushållsarbetet. Så förutom att förse mig själv med mellanmål och ta hand om Emma när han jobbar eller sover så är jag fortfarande portad från att hjälpa till.

Min Johan har inte speciellt mycket alls gemensamt med bokens Brian. Johan både kan och vill göra sin del för att ta hand om vårt hem och vår familj.

David Batra - Gevär säljes p g a dödsfall

Ojoj, den här julklappsboken har jag skrattat högt åt. David Batra har alltså samarbetat med Blocket och valt ut absurda annonser där det ibland kan bli så väldigt väldigt fel..

Ganska snart kan man se två tendenser, det ena att folk uppenbarligen inte korrekturläser sin annons innan de publicerar den (och att Blocket släpper igenom en hel del saker utan kontroll). Givetvis så fångar en annons som lyder "Våldtäkt och hjälm" ens uppmärksamhet, men borde det verkligen gå att sälja våldtäkter på blocket? Våldtäkten var för övrigt också oanvänd - det är säkert viktigt att veta när man köper sin våldtäkt på nätet.

Det andra att många totalt struntar i bilderna, det här har jag även sett på andra annonssidor, hellre än att ta en ny bild (med sin smarta telefon, det är faktiskt lika enkelt som att ta den första bilden..) så publicerar man en krattig, suddig bild och ber om ursäkt för att den är av dålig kvalité.

Jag har själv sett hur folk beklagat sig över att annonssidor är värdelösa för det går ju inte att sälja något där och i mångt och mycket kan jag hålla med. Lägger du ut en dålig bild, bristfällig information och istället tycker att folk ska ta kontakt med dig om de är intresserade (och eventuellt slösa bort deras tid då du struntat i att tala om årsmodell och mått i annonsen vilket visade sig vara helt fel för den potentiella köparen) då är det också troligt att du inte lyckas sälja något.

Om man inte brustit ut i tokskratt av annonserna så hjälper Batra förstås till genom sina egna kommentarer på respektive annons. Här kommer även ytterligare ett nytt perspektiv till, Batra drar gärna paralleller till sitt eget liv - vilket nu får helt nya dimensioner när man betänker vem som är hans fru. Anna Kinberg Batra må se stel och trist ut i presskonferenser, men när man läser kommentarer gällande David Batras fru så blir man förstås extra nyfiken på vem hon är privat.

Så en julklappsbok avverkad och antagligen den jag kommer skratta högst åt.

Uppdaterad bucket list!

Listan uppdaterad med årets Nobelpristagare så nu vet jag vem som har skrivit min julklappsbok!

Så fet stil lästa och kursiva osäker.

1901) Sully Prudhomme, Frankrike

1902) Theodor Mommsen, Tyskland

1903) Bjørnstjerne Bjørnson, Norge

1904) Frédéric Mistral, Frankrike / José Echegaray y Eizaguirre, Spanien

1905) Henryk Sienkiwicz, Polen

1906) Giosue Carducci, Italien

1907) Rudyard Kipling, Storbritannien

1908) Rudolf Eucken, Tyskland

1909) Selma Lagerlöf, Sverige

1910) Paul Heyse, Tyskland

1911) Maurice Maeterlinck, Belgien

1912) Gerhart Hauptmann, Tyskland

1913) Rabindranath Tagore, Indien

1914) -

1915) Romain Rolland, Frankrike

1916) Verner von Heidenstam, Sverige

1917) Karl Gjellerup, Danmark / Henrik Pontoppidan, Danmark

1918) -

1919) Carl Spitteler, Schweiz

1920) Knut Hamsun, Norge

1921) Anatole France, Frankrike

1922) Jacinto Benavente, Spanien

1923) William Butler Yeats, Irland

1924) Wladyslaw Reymont, Polen

1925) George Bernard Shaw, Storbritannien

1926) Grazia Deledda, Italien

1927) Henri Bergson, Frankrike

1928) Sigrid Undset, Norge

1929) Thomas Mann, Tyskland

1930) Sinclair Lewis, USA

1931) Erik Axel Karlfeldt, Sverige

1932) John Galsworthy, Storbritannien

1933) Ivan Bunin, statslös (Ryssland)

1934) Luigi Pirandello, Italien

1935) -

1936) Eugene O’Neill, USA

1937) Roger Martin du Gard, Frankrike

1938) Pearl Buck, USA

1939) Frans Eemil Sillanpää, Finland

1940) -

1941) -

1942) -

1943) -

1944) Johannes V. Jensen, Danmark

1945) Gabriela Mistral, Chile

1946) Hermann Hesse, Schweiz (Tyskland)

1947) André Gide, Frankrike

1948) Thomas Stearns Eliot, Storbritannien

1949) William Faulkner, USA

1950) Bertrand Russell, Storbritannien

1951) Pär Lagerkvist, Sverige

1952) François Mauriac, Frankrike

1953) Winston Churchill, Storbritannien

1954) Ernest Hemingway, USA

1955) Halldór Kiljan Laxness, Island

1956) Juan Ramón Jiménez, Spanien

1957) Albert Camus, Frankrike

1958) Boris Pasternak, Sovjetunionen

1959) Salvatore Quasimodo, Italien

1960) Saint-John Perse, Frankrike

1961) Ivo Andric, Jugoslavien

1962) John Steinbeck, USA

1963) Giorgos Seferis, Grekland

1964) Jean-Paul Sartre, Frankrike

1965) Michail Sjolochov, Sovjetunionen

1966) Samuel Agnon, Israel / Nelly Sachs, Sverige (Tyskland)

1967) Miguel Angel Asturias, Guatemala

1968) Yasunari Kawabata, Japan

1969) Samuel Beckett, Irland

1970) Alexander Solzjenitsyn, Sovjetunionen

1971) Pablo Neruda, Chile

1972) Heinrich Böll, Tyskland

1973) Patrick White, Australien

1974) Eyvind Johnson, Sverige / Harry Martinson, Sverige

1975) Eugenio Montale, Italien

1976) Saul Bellow, USA

1977) Vicent Aleixandre, Spanien

1978) Isaac Bashevis Singer, USA (polen)

1979) Odysseus Elytis, Grekland

1980) Czeslaw Milosz, USA och Polen

1981) Elias Canetti, Storbritannien (Bulgarien)

1982) Gabriel García Márquez, Colombia

1983) William Golding, Storbritannien

1984) Jaroslav Seifert, Tjeckoslovakien

1985) Claude Simon, Frankrike

1986) Wole Soyinka, Nigeria

1987) Joseph Brodsky, USA (Sovjetunionen)

1988) Naguib Mahfouz, Egyptien

1989) Camilo José Cela, Spanien

1990) Octavio Paz, Mexiko

1991) Nadine Gordimer, Sydafrika

1992) Derek Walcott, St. Lucia

1993) Toni Morrison, USA

1994) Kenzaburo Oe, Japan

1995) Seamus Heaney, Irland

1996) Wislawa Szymborska, Polen

1997) Dario Fo, Italien

1998) José Saramogo, Portugal

1999) Günter Grass, Tyskland

2000) Gao Xingjian, Frankrike (Kina)

2001) V. S. Naipaul, Storbritannien

2002) Imre Kertész, Ungern

2003) J. M. Coetzee, Sydafrika

2004) Elfriede Jelinek, Österrike

2005) Harold Pinter, Storbritannien

2006) Orhan Pamuk, Turkiet

2007) Doris Lessing, Storbritannien

2008) Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike

2009) Herta Müller, Tyskland

2010) Mario Vargas Llosa, Peru

2011) Tomas Tranströmer, Sverige

2012) Mo Yan, Kina
2013) Alice Munro, Kanada
2014) Patrick Modiano, Frankrike

Astrid Lindgren - Junker Nils av Eka

Det här är bästa boken! Eller alltså, egentligen så är jag uppväxt med kassettdramatiseringen med Astrid Lindgren som berättare. Jag är väldigt förtjust i den och har väl mer eller mindre nött sönder min kassett genom att spela den om och om igen - framför allt om man har svårt att sova.

Dock så hade jag aldrig läst sagan som sin helhet, den ingick ursprungligen i sagosamlingen Sunnanäng men som den fjärde och sista sagan så har den inte i alla utgåvor kommit med. Nu visade det sig att bland familjerna som driver Näs så fanns det någon som delade min kärlek till just denna saga och han fick igenom att få illustrera en utgåva där sagan för första gången gavs ut som egen bok.

Johans och min första sommar så tog jag med honom till Boa i Näs när vi var

nere i Vimmerby och till min stora glädje så låg den här boken nu helt plötsligt på bokbordet! För att göra glädjen ännu större så var det just Leif Ruhnström som stod i Boa den dagen så jag fick inte bara med mig en ny bok hem utan dessutom en signerad sådan!

Så hur kom det sig att just denna bok åkte fram just denna sommar? Jo, när BB-väskan skulle packas så stoppade jag ner både en bok till mig och en bok till vår nya familjemedlem. En del skulle förstås kunna invända att Junker Nils av Eka kanske inte är helt barnvänlig för en nyfödd liten en och med en del menar jag Johan.. Men likväl så blev Junker Nils av Eka den första boken jag läste för Emma och sedan dess har vi gått vidare och även lyssnat på kassettversionen när det har varit riktigt stökiga nätter.

Dock kan jag redan nu säga att alla böcker som jag läser för Emma kommer inte redovisas här, den del böcker för de allra minsta är inte fullt så spännande att prata om men vi hade väldigt roligt när vi gick igenom lådan med mina gamla barnböcker och gemensamt valde ut vilka som skulle ställas in i bokhyllan. Barnlitteratur kan vara riktigt underhållande även för vuxna!

Rickard Fuchs - Lycka!

Den här boken blev det när jag redan lagt mig tillrätta på spikmattan och bad Johan hämta en lämplig bok åt mig. Efter att han först tagit fram en bok jag nyligen läst så blev det alltså denna bok. Den här kom jag över för rätt många år sedan när jag besökte en gigantisk second hand-butik och gick därifrån med alldeles för många prylar - inklusive en bunt böcker!

Lycka! består i alla fall av en bunt korta historier som med glimten i ögat analyserar vad lycka egentligen är, hur man uppnår det och varför vi mår dåligt av att alltid vara lyckliga. För egentligen, hur kan man uppskatta sann lycka om man inte har det lite motigt emellanåt?

Personligen tycker jag inte den här boken riktigt är på samma nivå som Visst är det härligt att vara svensk! men den var ändå både underhållande men samtidigt tänkvärd över hur vi borde förhålla oss till just lycka.

Raymond Khoury - Den siste tempelriddaren

Jag läste faktiskt väldigt mycket i somras. Värmen gjorde i stort sett all annan aktivitet totalt omöjligt. Men det blev inte riktigt av att få upp mina läsningar i bloggen då jag blev upptagen på annat håll.

Den här boken tror jag att jag köpte i samband med något erbjudande i en bokklubb som jag gick med i, fick mina välkomstpresenter, gjorde mina minimi-beställningar och sedan gick ur. Sedan blev boken som så många andra stående i bokhyllan i väntan på bättre tider.

Den siste tempelriddaren spänner över dåtid och nutid. Vi börjar i Akko år 1291 mitt under brinnande strider när en liten skara tempelriddare flyr bort med ett skrin som döljer en välbevarad hemlighet. Men deras skepp går under i en storm och skrinet försvinner.

I nutidens New York anfaller sedan fyra män utklädda till riddare Metropolitanmuseet samtidigt som öppnandet av en utställning bestående av skatter från Vatikanen pågår. Bland de skatter som stjäls finns en medeltida chiffermaskin.

Arkeologen Tess Chaykin är på öppnandet med sin mor och dotter och dras bit för bit in i en gåta som flera gånger äventyrar både hennes och hennes familjs liv. Hennes egna efterforskningar får hennes väg att korsas med FBI-agenten Sean Reilly som låter sig dras med i Tess slutsatser vilket tar de tvärs över Atlanten i jakt på gåtans lösning.

Samtidigt bevakar Vatikanen förstås sina egna intressen då det trots allt var deras skatter som försvann.

Det är många olika berättarröster som gör sig hörda i Khourys bok och som läsare kastas man fram och tillbaka mellan de olika personerna men också över tiden. Bit för bit nystas en hemlighet upp som kan skaka om världen ordentligt om den blev känd. Därmed så väcks också frågan hos de olika personerna som jagar sanningen: "-Vad är det rätta att göra?" Något som är långt ifrån självklart.

Boken erbjöd mycket spännande och underhållande läsning men jag måste ändå tycka att det i slutet blev lite väl tillrättalagt. Men samtidigt förstår jag det, det hade varit svårt att låta boken sluta på något annat vis.

P C Jersild - Barnens ö

Jag var faktiskt på väg att läsa en annan bok först men den visade sig kräva lite mer sinnesnärvaro än jag orkar uppbåda i denna värmebölja till sommar så jag hoppade rakt på min nya bok istället som handlar om snart 11-årige Reine och hans äventyr under en mycket överhettad sommar i Stockholm 1975.

Planen för sommaren är att Reine ska åka på barnkoloni till Barnens ö samtidigt som hans mamma ska iväg till västkusten. Men Reine har i hemlighet gjort upp egna planer och tänker istället använda sin kanske sista sommar före pubertetens stormar till att ta reda på vad livet egentligen går ut på.

Sommaren kommer dock bli ett brutalt uppvaknade för Reine som trodde sig vara ganska så självständig redan. Att överleva på egen hand en hel sommar är inte det lättaste när man är så ung. Reine hamnar i flera väldigt obehagliga situationer och även om han är kvick och kreativ så slutar det inte alltid så bra.

Det är lite hopp här och var i handlingen och jag kände mig inte riktigt tillfredsställd med slutet men det var en intressant och spännande skildring av Stockholm på 70-talet. Det som tilltalade mig en hel del var även att för ovanlighetens skull så läste jag en Stockholmsskildring som faktiskt delvis utspelade sig i mina områden. Reine och hans mamma bor i en lägenhet i Sollentuna, visserligen i Helenelund, men han rör sig inte bara inne i stan utan stannar en del i min gamla hemkommun. Och när han beskrev torpet vid Rösjön så blev jag tämligen tvärsäker på att det var Kolartorp Jersild hade i åtanke. Där har jag tillbringat många friluftsdagar och träningar under min uppväxt.

Men nu har jag slutligen läst denna klassiker och nog kan jag rekommendera den. Men jag hoppas innerligt att det inte fortfarande finns barn som drar runt i stan på sommaren på det sättet som Reine gjorde, det väckte helt klart vissa obehagskänslor.

Rickard Fuchs - Visst är det härligt att vara svensk!

Den här boken har jag läst många gånger sedan jag snubblade över den inne på Åhléns i Stockholm för en herrans massa år sedan. Då jag alltid gillat kåseri-formen och att skriva med glimten i ögat så dras jag till sådana här böcker. Det är aldrig fel med en bok som får dig att brista ut i gapskratt!

Senaste gången jag tog fram den så var det främst för att visa Johan mitt absoluta favoritkapitel där svensk natur och framför allt svensk jakt avhandlas. Sedan blev den kvar framme och jag tror inte Johan läst så mycket i den men jag själv har läst ett avsnitt då och då.

Som så många andra kåserier så kan de efter ett tag kännas lite väl mycket daterade men stora delar av boken är lika relevant nu som när det skrevs och oavsett - hejdlöst roligt!

Goda skratt garanteras helt enkelt! Så bäst att höja ett varningens finger - såvida man inte känner sig väldigt bekväm med att folk stirrar på en när man sitter på buss eller i tunnelbanan och skrattar för sig själv så är det inte boken att läsa på resande fot..

Det var faktiskt inte mitt fel...

Okej, vi var alltså ute på Kronans ÅVC för att slänga saker. Samt skänka en lampa till återvinningsbutiken och just lampan ledde till att vi behövde prata med butikspersonalen - annars skulle vi aldrig gått in där överhuvudtaget ju!

Sedan var det faktiskt Johans idé att kolla bland böckerna och sagt och gjort. Snart står jag där med P C Jersilds Barnens ö i handen. Fem ynka kronor vill de ha för boken (man kunde faktiskt fylla en kasse böcker för 20 kr men så mycket mer böcker behöver vi inte så den affären avstod vi ifrån).

Varför då just denna bok? Inte bara för att jag nyligen plöjt två böcker av just Jersild utan också för att jag nyligen läste om Barnens ö i DN. Att den ingår i ett läsprojekt för ungdomar = den måste fortfarande vara läsvärd alla dessa år efter att den kom ut. Men också att jag faktiskt aldrig har läst den och jag har alltid varit svag för svenska klassiker.

Väl hemma gjorde jag nästa upptäckt. Vi som handlar bland annat serier och LP-skivor i second hand-butiker är väl förtrogna med olika märkningar där kvalitén på varan bedöms (och priset sedan sätts därefter). Det allra finaste är förstås att hitta något i "mint condition". Boken i min hand var en pocketutgåva från Delfinserien från 1977. Pocketböcker åldras oftast illa, de blir dåligt behandlade, ryggen viks sönder, sidorna gulnar etc. Min pocket hade visserligen ett lätt gulnat omslag men ryggen var totalt obruten och boken gjorde motstånd när jag bläddrade i den. Jag hade faktiskt hittat ett helt orört, oläst exemplar. Den här boken har bara stått och samlat damm någonstans tills den hamnade på Kronan - men den har aldrig blivit läst. Det här är definitionen av att köpa något begagnat i "mint condition".

En sprillans ny 37 år gammal bok alltså! Bara att sätta fart och läsa!

P C Jersild - Babels hus

Helt logiskt i en bokhylla så återfinns böcker av samma författare bredvid varandra så nu råkade det bli som så att jag faktiskt bara tog boken innan De ondas kloster och så kom det sig att jag läste Babels hus.

En uppenbart begagnad bok som jag har ingen aning om var jag fått ifrån, kan vara ärvd eller förstås inköpt på någon loppis någon gång. Jag har fler gånger än vad som är lämpligt shoppat loss som en galning i andrahandsbokhandlar..

Babels hus utspelar sig på sena 70-talet på storsjukhuset Enskede Sjukhus. Där hamnar 76-årige Primus Svensson som patient efter en hjärtinfarkt och förutom att vi får följa hans öde genom hela boken så är det också den personal som han möter som boken handlar om.

Jersild gör djupdykningar både i karaktärernas yrkesliv men också i deras privatliv men framför allt så är det här också en berättelse om när man specialiserat vården så pass mycket så att det slutar handla om människorna som både arbetar och vårdas.

Det är en väldigt bra och välskriven roman, dock måste jag ändå säga att det någonstans känns som att för många personer presenteras och får påbörja sin historia. På flera håll känner jag att det saknas en fortsättning på en karaktär, den introduceras på ett sådant vis att man får intrycket av att det här kommer man få veta mer om senare. Men det kom inget mera, den karaktären var bara med i det kapitlet och sedan tog det slut.

Men det är fortfarande en roman av P C Jersild och självklart värd att läsa!

P C Jersild - De ondas kloster

Jag fortsätter min läsning ur bokhyllan, valet föll den här gången på P C Jersilds De ondas kloster. Måste erkänna att jag har inte riktigt någon struktur på läsvalen, mina böcker står dessutom i dubbla rader och när jag inte orkar plocka fram mitt register så väljer jag helt sonika från ytterraden.

Den här boken har en tudelad handling, först hamnar vi i 1200-talet när Stockhol

m i egenskap av att vara "Mälarens lås" egentligen var ett obetydligt fiskeläge och en tillfällig marknadsplats. Många ynglingar sökte sig ändå dit i hopp om att få mönstra på ett skepp som skulle ner mot Europa.

Tre främmande, allvarliga och tysta män dyker upp och efter att de mirakulöst överlevt en vådlig båtfärd blir de betraktade som heliga. När de så börjar bygga sitt nya hem med kloster på Skeppsholmen så skänker ortsbefolkningen både mat och byggmaterial i tron att det kommer skänka välgång i det egna livet. Snart upptar männen ytterligare två karlar i sin gemenskap och de tar sig även an unga pojkar som av olika skäl hamnat utanför samhället.

Mycket mer än så får vi inte veta under berättelsen i dåtid.

När berättelsen fortsätter befinner vi oss mer än 800 år senare i det moderna Stockholm där Skeppsholmskyrkan har brunnit ner till grunden och nu blir platsen för en arkeologisk utgrävning. En liten firma på randen av konkurs får uppdraget och bit för bit så avslöjas den verkliga historien vad som egentligen hände med männen och pojkarna.

Jag gillar berättelser med tidshopp, ändå tyckte jag inte riktigt att den andra delen av boken som utspelade sig i nutid riktigt höll samma klass som början. De historiska avsnitten kändes mer levande helt enkelt. Men det är fortfarande en läsvärd bok.

H. G. Wells - Världarnas krig

Vissa biobesök glömmer man aldrig bort, det är oftast inte för att filmen stack ut utan mer beroende på någon händelse runt omkring. Så var det den sommardagen jag såg Världarnas krig. Det var den eftermiddagen det inte bara drog in ett åskoväder över Luleå utan också när sagda åskoväder orsakade ett strömavbrott - ungefär halvvägs genom filmen! För er som sett filmatiseringen från 2005 så förstår ni precis det ironiska med åska och strömavbrott mitt i just den filmen.

Dock hade jag som så många andra inte läst boken. Boken som självklart fick en nyutgåva i samband med filmen - alla vill ju tjäna extra pengar vilket förstås inkluderar bokförlag som såg sin chans att ge ut en klassiker på nytt. Jag var en av alla människorna som köpte nyutgåvan men som så många andra böcker hamnade den i min bokhylla. Men nu håller jag som sagt på med att läsa mig igenom mina bokinköp genom åren otroligt ostrukturerat och kaosartat.

I alla fall så var det just Världarnas krig som jag plockade fram nyligen. Först blev jag lite förvirrad av det samhälle som beskrevs så jag dubbelkollade utgivningsåret och insåg exakt hur gammal boken faktiskt är, utgiven första gången 1898. Men rent handlingsmässigt så har det förstås egentligen bara inverkan på de valda transportmedlen som människorna använder, det mänskliga beteendet som beskrivs påminner väldigt mycket om det som förekommer vid katastrofer än idag.

Det som fascinerade mig mest är faktiskt hur mycket av boken som faktiskt användes av boken. Boken utspelar sig visserligen i England och marsinvånarna anländer till jorden på ett annorlunda vis men grundtanken är densamma - inklusive upplösningen!

Nu har jag visserligen läst en svensk översättning så man kan misstänka viss bearbetning av språket men boken kändes trivsam och lättläst trots sitt mörka innehåll. Tvisten i den får mig att tänka till med, på andra Science Fiction-böcker och filmer som avhandlat invasioner av jorden. Det som H. G. Wells tar fasta på, det är så pass logiskt att fler borde tagit upp det i sina verk.

Jag uppskattade i alla fall boken, det är roligt att läsa äldre litteratur!

Anne-Christine Liinanki - Storsien: 100 år i en norrbottnisk by

Som tidigare nämnt så är jag väldigt mycket bättre på att införskaffa böcker än att faktiskt läsa dem. Så ibland kan det ta ett tag innan jag kommer så långt som att läsa en bok jag har hemma. Sedan måste humöret stämma också, så sent som igår ställde jag tillbaka en bok i bokhyllan då jag kände att den inte fungerade med min hjärna just nu.

Istället plockade jag fram Anne-Christine Liinankis bok Storsien. Anne-Christine är tidigare kurskamrat till mig från skrivarkurserna och allt eftersom jag har upptäckt att mina gamla kursare gett ut böcker så har jag försökt att införskaffa dem - och samtidigt trycka tillbaka avundsjukan att jag själv ännu inte fått ut några av mina verk.. Turligt nog går det alldeles utmärkt att glädjas med andra samtidigt som man är avundsjuk! Tacka vet jag den komplexa mänskliga naturen!

I Storsien får vi följa en familjs bitvis riktigt brutala historia över fyra generationer. Till en början fick jag bläddra lite fram och tillbaka i boken. Tiden går fort och det är många återblickar så jag tappade tråden emellanåt. Anne-Christines sätt att skriva påminner mig dock om en berättarstil jag träffat på hos fler norrbottniska författare så jag börjar misstänka att det är ett sätt att uttrycka sig på som inte är helt ovanligt här uppe i norr.

Men för egen del så var det just det snabba tidsförloppet framåt och hoppen till nästa generation som lämnade lite tomrum hos mig. Jag hade gärna sett en större fördjupning hos karaktärerna och deras livsöden.

Inslagen av lokala ord som jag inte alltid förstod berör mig mindre när jag läser, jag behöver inte förstå varenda liten sak för att kunna ta med mig helhetsupplevelsen ur en bok. Hade jag haft det behovet så skulle jag aldrig läsa böcker på andra språk..

På baksidan beskrivs boken som ett tidspussel och det är onekligen väldigt passande, för snarare än en ordentligt sammanhängande berättelse så är det genom små pusselbitar som hör ihop vi får följa med genom åren och generationerna.

Även om jag gärna att sett lite mer utsvängningar i de olika berättelserna så tyckte jag ändå det var en trevlig och läsvärd bok. Mycket som hänt i lilla Storsien.

Bra jobbat Anne-Christine!

Danny Wallace - Mannen som ville bli vuxen

Okej, jag har länge haft en rätt så gedigen läshög på nattduksbordet men i vintras började jag på allvar läsa mig igenom den och trots att mina tidningsprenumerationer trillar in regelbundet så har jag faktiskt fått börja söka mig utanför sovrummet i jakt på mera läsmaterial.

Den här boken började jag bläddra i så smått i höstas när jag ännu jobbade borta på Aurorum och det fanns som jag nämnt tidigare en hög med böcker att ta av (och som jag sedan ordentligt la tillbaka böckerna i efter att jag läst klart). Dock blev det inte så mycket mera läst då men boken verkade intressant så jag tog ändå med den hem.

När jag sedan lurade in Johan i en storstädning av köket i våras så åkte allt som inte hade där att göra vidare till andra rum och så hamnade boken på nattduksbordet. Så när jag läst klart Anne Franks dagbok och undrade vad jag skulle läsa nu så pekade Johan helt sonika på den boken och sagt och gjort - så blev det.

I boken möter vi Danny Wallace och hans stundande 30-årskris, livet har börjat stabilisera sig, han är gift, de har köpt hus, vännerna beger sig iväg på nya äventyr. Dags att bli vuxen helt enkelt. Danny vet inte riktigt hur han ska anpassa sig till sitt nya liv och mitt i alltihopa så skickar hans mamma en låda med saker som kan vara "bra att ha", i själva verket är den full med olika saker från Dannys barndom. Inklusive en adressbok med hans 12 bästa vänner från uppväxten som han sedan många år förlorat kontakten med. Minnen börjar återvända och Danny bestämmer sig för att under svepskälet att han behöver uppdatera adresserna i adressboken så ska han ska han hitta dessa vänner igen.

Efter lite förhandlingar med sin fru om att dels ägna lika mycket tid åt att iordningställa det nya huset som att söka efter gamla vänner och att han ska vara klar innan 30-årsdagen dryga halvåret bort så sätter han fart.

Han tar sig an varje vän med en unik infallsvinkel och upptäcker snart att han har vänner både närmare än han trodde och bra mycket längre bort. Det blir resor till flera världsdelar i slutändan "för visst är en vän värd en flygresa". På vägen möter han både glädje och sorg. En av hans nuvarande vänner frågar förstås varför Danny insisterar på att möta alla personligen, vad är det för fel på Facebook? Svaret är självklart, så självklart att jag visste det själv. För vad händer egentligen när vi lägger till en bekant från det förflutna på Facebook? Jo, man kanske chattar lite omedelbart eller skickar ett mail i vilket det raskt avhandlas i kortast möjliga drag vad som har hänt sedan sist man sågs, partner, barn, jobb, etc. Men blir det verkligen en person man aktivt kommunicerar med framöver utöver några likes här och var och en kort kommentar om en bild som lagts upp?

Nej, det blir ingen återupplivad vänskap av att bara söka upp en vän på Facebook.

Jag tänker inte berätta hur det gick för Danny, om han hittade alla sina 12 vänner. Men det är en rolig och tänkvärd bok. Hur tar man egentligen bäst kontakt med någon man inte sett sedan man var barn? Vad har man gemensamt? Vad kan man få ut av det framöver? Och är det någonsin för sent att återvända till gamla vänner?

Eftersom det är en bok jag plockat på mig i en "ta-för-dig"-hylla så planerar jag att låta boken vandra vidare så är det någon som är intresserad så bara hojta till. Jag rekommenderar helt klart att läsa den här boken!

Anne Franks dagbok

Jag har massor med böcker mer eller mindre impulsinköpta genom åren som jag aldrig riktigt kommit mig för att läsa. Det är en salig röra av boklådefynd, reafynd och massiva mängder inköpta på allsköns språk under min mer resefrekventa period när jag var yngre.

I fler omgångar har jag tänkt att jag ska systematiskt läsa igenom böckerna bara för att hamna på avvägar på biblioteket och istället plöja en bokserie där.. Jag är helt enkelt hopplöst ostrukturerad när det gäller att läsa. När jag väl börjar läsa blir problemet att jag otåligt vill till slutet - nyss! Jag bara måste veta vad som händer! Så jag lägger knappt ifrån mig boken och jo.. det har hänt att Johan kommit hem från jobbet på morgonen och hittat mig i sängen liggandes på spikmattan, läslampan tänd och bok (eller seriealbum) vilandes mot näsan..

En bok som alla tyckte vi borde läsa redan på mellanstadiet/högstadiet var Anne Franks dagbok, flera lärare lyfte fram den. Jag kom aldrig så långt då. Många år senare så hittade jag en nyutgåva i bokhandeln och på den vägen hamnade så boken i min bokhylla. För att så slutligen förra veckan bli utplockad ut bokhyllan och blev min senaste läsning.

Min första tanke är egentligen att jag tyckte lärarna tryckte onödigt mycket på att vi borde läsa boken som unga tjejer, vad var egentligen argumentet för det? Bara för att den är skriven av en jämngammal så blir det inte per automatik en ungdomsbok. Jag kan hålla med om att i början är Anne relativt omogen och barnslig i sitt sätt att skriva men otroligt snabbt växer hon in i den beskrivande rollen väldigt väl och uttrycker sig i allra högsta grad som en vuxen.

Hennes återkommande dröm om att en dag få bli journalist eller författare ter sig från min sida som självklart att hon kunde ha blivit. Hennes förmåga att skriva kan man knappast blunda för. Jag väljer därför att i likhet med några andra sälla mig till skaran som anser att Anne Frank inte ska ses på som en ung dagboksskrivare utan att hennes anteckningar istället ska behandlas som ett litterärt verk skrivet av en lovande författare.

Själva berättarformen som Anne använder sig av, att skriva i brevform är jag faktiskt själv väl förtrogen med, som en sporadisk dagboksskrivare sedan åtta års ålder så valde jag själv tidigt den varianten just för att den klassiska "kära dagbok" som ofta förekom i de fiktiva dagboksböckerna för barn- och ungdomar helt enkelt kändes löjlig. Brevformen gör också att det känns naturligare att återberätta något som hände längre tillbaka i tiden och inte bara fokusera på dagens eller de senaste dagarnas händelser.

Den här utgåvan ska då vara den oavkortade originalutgåvan med avsnitt med som Annes pappa Otto Frank tidigare valde att plocka bort. Språköversättningarna som sedan har gjorts lämnar en del kvar på både tyska och franska. Med tanke på Annes tyska bakgrund innan hennes familj flyttade till Holland så är det förstås naturligt att hon skjuter in framför allt tyskan här och var och jag tycker om att det har behållits i översättningen. Vanligtvis brukar jag inte reflektera så mycket över översättningar när jag läser böcker men några ställen reagerade jag faktiskt på. Det kändes som om boken medvetet bearbetats i översättningen för att bli "modern". 

När jag läser böcker med ett äldre ursprung så vill jag att de ska spegla sin samtid samtidigt som man förstås ska hålla en god läsbarhet för dagens läsare. Jag tror dock att man hade kunnat behålla läsbarheten utan att för den delen modernisera språket så mycket som man gjort. Nu har jag visserligen inte läst den förra utgåvan så kanske är inte språket så uppdaterat som jag tror. Dock har jag läst en originaldagbok från ungefär samma tidsperiod, nämligen min egen mormors, så jag vet att vardagsspråket trots allt inte har förändrats så mycket som vi ibland tror under den tid som gått sedan andra världskriget. Jag har inte direkt språkforskare heller..

Jag tänker inte gå in på några detaljer från dagboken för vi känner alla till handlingen i stora drag. Judiska familjer gömde sig, blev avslöjade och skickade till läger och endast Otto Frank överlevde. Jag är i alla fall glad att jag slutligen läste boken, det var på tiden. Men jag är alltjämt övertygad om att jag inte hade haft möjligheten att uppskatta den fullt ut om jag läst den som ung tonåring.