Loups-garous (Varulvsnätter)

Okej, hur kom det sig att hela familjen avslutade lördagens film-mys med en fransk varulvsfilm? Det blir lite snårigt och vi får först hoppa tillbaka i tiden. För drygt ett år sedan knäckte Alice läskoden. Det var ganska väntat att det skulle ske rätt snabbt efter att hon började skolan men ändå kom det som en överraskning för oss när hon helt plötsligt började läsa saker och ting. Sedan gick det ännu snabbare. Hon läste allting som virvlade förbi henne och i våras kunde vi sätta henne på att hjälpa Emma med engelska-glosorna då Alice utan problem kunde läsa de svenska orden (ja, hon började förstås även snappa upp de faktiskt glosorna med så nu rullar det även på med engelska). Med båda barnen läsandes öppnades möjligheter. Undertexter! Vi var inte längre bundna till att se filmer med svenskt tal. Under påsklovet rev vi av samtliga Harry Potter-filmer. Star Wars blev nästa serieomgång. Ja, vi tar fortfarande hänsyn till åldersrekommendationer och låter inte barnen se precis vad som helst. Monte Python gick också hem.

Sedan började barnen upptäcka egna filmer (då har vi ändå tagit bort Youtube från TV:n eftersom de missbrukade privilegiet och kollade på en hel del mindre lämpliga klipp), dels från kompisar men också från trailers som ändå dyker upp ibland (självklart har de barnkonton på streamingtjänsterna men då vissa, särskilt äldre, filmer och serier blockas på grund av till exempel rökning så använder vi ibland vuxenkonton). Tidigare i höstas började de efterfråga att se Godzilla. Det var lite oklart för oss exakt vilken av alla enorma mängder Godzilla-filmer de åsyftade men vi lyckades reda ut det. Godzilla minus one är en japansk film som är 2 h och 18 minuter lång. Jag uttryckte viss tveksamhet kring detta men Alice bara sa: "Men det finns väl undertexter?" Okej, visst, vill barnen se en japansk spelfilm en fredagskväll så gör vi väl det.

Inför Halloween ville de rimligen se läskiga filmer. Jag gjorde mitt jobb och hittade Hotell Transylvanien 1-3 vilka alla gick hem. Men vad skulle vi se härnäst? Johan och jag kom att tänka på Familjen Addams-filmerna och tänka sig, båda två från 90-talet låg på Netflix. Jag visade trailern för barnen och de taggade till. I samma veva gjorde Netflix reklam för Loups-garous. Jag hade redan sett den trailern och bestämt mig för att jag ville se filmen med Johan. Nu snurrade trailern fram och barnen blev intresserade. Så de fick se trailern ordentligt och var sålda! Så efter dubbla familjen Addams avslutades vår lördagskväll med en fransk varulvsfilm med Jean Reno i en av huvudrollerna. Detta har nu öppnat fantastiska möjligheter! Jag som älskar fransk film ska nu gräva i min samling efter lämpliga filmer att se med barnen.

 

Loup-garous förresten? Se den om ni har Netflix. Den är väl värt tiden. Påminner om Jumanji men som vi alla vet så är allting lite mer här i Europa. Det gäller särskilt i film och TV. Vi tar ut svängarna lite mer än Hollywood. Så väl värt det. Om inte bara för att få se Jean Reno! För min del var det ett tag sedan jag såg något som han var med i.

Ghostbusters: Afterlife

Okej, så här ligger det till. När jag var och såg Purpurfärgen på bio så visade de trailern för den nya Ghostbusters-filmen. Den inleddes som en katastroftrailer och påminde faktiskt en hel del om The Day After Tomorrow (också en mycket trevlig katastroffilm). Men det var ju inte ren och skär katastrof, det var Ghostbusters! Sedan upptäckte Johan att Ghostbusters: Afterlife låg på Netflix men snart skulle försvinna därifrån. Så den ville han se. Men jag påtalade det rimliga att vi faktiskt behövde se om de andra filmerna först. Inte för att vi inte minns handlingarna utan för att det liksom faktiskt hör till att göra så. Till exempel så har vi alltid sett om alla Jurassic-filmer inför att en ny har kommit, samma sak med Indiana Jones, The Hobbit med flera. Det är bara så man gör!

Sagt och gjort, vi försökte tippa barnen i säng i rimlig tid så vi kunde se filmerna i fred och avrundade tidigare i veckan med Ghostbusters: Afterlife. Vad kan man då säga? Första och andra filmen påminner trots allt väldigt mycket om varandra, de är ifrågasatta i början, de blir hjältar i slutet men förstör typ halva New York när de gör det.

I Ghostbusters: Afterlife har man tacksamt nog låtit tiden få gå på riktigt. Vi får följa familjen som blir vräkt och måste flytta ut till den ödsliga gården där pappa/morfar bott under många år. Barnen återupptäcker både spöken och utrustning. Men frukta inte! Våra gamla hederliga hjältar dyker upp i biroller för vad vore Ghostbusters utan de riktiga Ghostbusters? Nästan i alla fall, Harold Ramis som spelade Egon Spengler finns inte längre med oss men det blev en fin hommage till både honom och hans karaktär. Snyggt jobbat måste jag säga.

Den nya skocken av huvudkaraktärer följer tydligen med in i den nya filmen som har premiär snart. Det skulle vara roligt att se en Ghostbusters på bio. Jag var för liten när de första filmerna kom (Johan såg faktiskt tvåan på bio) och Ghostbusters: Afterlife kom som så många andra filmer i kläm av pandemin. Vi får se hur det kan utveckla sig.

Men vänta inte med att se Ghostbusters: Afterlife, sista veckan på Netflix nu!

Pressure (2015)

Jag älskar katastroffilmer. Punkt. Jag njuter av misär, ond bråd död och ett enstaka överlevande. Egentligen letade vi efter Gremlins 2 när vi snubblade över Pressure. Jag är extra förtjust i den utsattheten en katastroffilm får i rymden eller under ytan. Dessutom är jag dykare, jag har förvisso inte dykt på många år, jag har endast varit nere på 19,5 meters djup och inte gjort en slimmad nöduppstigning sedan uppdyket (tror den var från typ sju meters djup). Jag älskar dock vatten och längtar efter djupet igen - och jag ser gärna på katastroffilmer från under ytan.

Så vi såg fyra dykare bli fast i en dykarklocka på 200 meters djup. Det här är inte den bästa filmen i genren. De hade kunnat ta ut svängarna mer. Men det var ändå en trevlig katastrof. Jag fick min kvot av ond bråd död uppfylld. Jag fyllde på min lista med fler lämpliga katastrofer för en annan dag. Ni hittar Passage just nu på HBO Max.

Star Wars VII: The Force Awakens

Över nyår hade vi besök vilket förstås betydde barnvakt vilket förstås betydde gå på bio! Så några veckor efter alla andra kom vi slutligen iväg och såg den nya Star Wars-filmen. Vi visste förstås på förhand att den inte skulle vara lika bra som de första filmerna men vi visste också att vi ville se den.

Mirakulöst nog hade vi lyckats undvika att utsätta oss för en massa spoilers så vi gav oss av tämligen ovetande om vad vi hade att vänta oss på denna första dag på det nya året.

För er som inte sett den än så tänker jag inte heller avslöja en massa detaljerade innehåll. Mot slutet av filmen förbannade jag mig själv dock för min egen alldeles för bra analytiska förmåga när jag började förutse kommande scener i detalj. Jag har sett på tok för mycket film genom åren, jag överraskas sällan av filmer. Det är svårt att skapa något helt unikt och i en film i Star Wars-sagan så är man dessutom till viss del begränsad för man måste hålla sig inom ramarna för vad som definieras som Star Wars.

Men jag uppskattade verkligen balansen i filmen, att få se den 30 år in i framtiden där förra filmen slutade. Att få återse gamla karaktärer men så förstås också möten med nya. Att bara få veta enstaka ledtrådar om vad som har hänt sedan sist. Det lämnar givetvis massor med utrymme för små sidospår i handlingen i de två kommande filmerna. De två kommande filmerna som jag misstänker att jag inte heller komma tycka är lika bra som de första filmerna men likväl kommer vi självklart gå och se de filmerna med.

Vi är förutsägbara vi fans. Jag hånskrattade när jag hörde någon påstå att dess barn släpat med den att se den nya filmen. Seriöst? Du hade gått i alla fall. Vi går ju allihopa i alla fall. Vi kan helt enkelt inte låta bli!

Jurassic World

Bio är inte ett vanligt nöje för oss längre då det innebär att en barnvakt måste trollas fram, men ibland så dyker det upp en film man gärna vill se för man tror den gör sig bäst på bio och på något magiskt vis så går det att kombinera barnvaktens schema med våra aktiviteter och vips så har Johan och jag fått en egen kväll tillsammans!

Jag är vetenskapligt lagd men jag gillade Jurassic Park när den kom, jag gillade den så pass mycket så när 3D-versionen kom för två år sedan så gick jag och Johan och såg den på bio - igen! Skillnaden var förstås att 20 år tidigare hade vi sett den i annat sällskap för det var ett antal år innan vi lärde känna varandra.

Jurassic World var absolut värt både tid och pengar att se. Det var en härlig kombination av parodi på temaparker (utan att bli löjligt utan endast härligt underhållande), fin action (visserligen på sina håll förutsägbar men om man inte ser lika mycket film som jag och vet hur film "funkar" in i minsta detalj så kanske man kan bli lite mer överraskad) och många fina detaljer i replikerna som verkligen lyfte filmen. Det var också kul att se hur snyggt de knöt an till de tidigare filmerna.

Handlingen är precis vad man förväntar sig, människan leker Gud, dinosaurier går inte att kontrollera och därför vinner alltid naturen i slutändan. Men det är fin underhållning på vägen! 3D-effekterna var precis lagom med, de dominerade inte filmen utan förstärkte bara.

Sedan ska väl tilläggas att jag och Johan uppenbarligen inte är riktigt som alla andra.. vi skrattade högt på ställen där vi misstänker att tanken nog var att man borde blivit rädd. Och när stora onda dinosaurie lutar sig fram och kikar nedför vattenfallet efter sitt försvunna byte.. ja då tyckte vi att den påminde om Emma när hon tappat något från sin barnstol och försöker se var det tog vägen.

Så den här filmen rekommenderas varmt!

Hobbit del 3: Femhäraslaget

För en vecka sedan kom jag och Johan så iväg på vårt första biobesök på över ett halvår. Med ankomsten av Litens farmor inför julen så fanns det en mycket villig barnvakt tillgänglig så vi slog till!

Dock valde vi en tidigare föreställning för att dels öka chanserna att vi själva inte skulle somna men också så att vi skulle vara hemifrån på så bra tider som möjligt. Det visade sig innebära att det var ungefär 10 personer på plats i biosalongen..

Jag har ju genomgående när det gällt Hobbit-filmerna varit något förvirrad, jag har läst boken men det är så pass mycket som är tillagt att det inte riktigt har hjälpt mig att veta vad som ska hända. Nu inför sista filmen insåg jag dessutom att jag nog skulle behöva läsa om boken för det är en hel del jag inte riktigt kommer ihåg.

I alla fall, det var en riktigt pampig storfilm, 3D-effekterna hade fått mindre utrymme i den här filmen och var på mer lagom nivå och fungerade nog faktiskt bäst hitintills i trilogin genom att förstärka filmen snarare än dominera den.

Det är inte den bästa filmen jag sett men den kändes bra och knöt på ett fint sätt ihop med Sagan om Ringen-filmerna. Vi gick ifrån bion mycket nöjda med vår bioupplevelse. Inför biobesöket hade vi dessutom sett om de två tidigare filmerna i sina förlängda DVD-versioner. Och nu efter julhelgen har vi börjat se om Sagan om Ringen-triologin. Bara för att man kan förstås!

Barnvaktstunden fungerade också ganska så bra. Vi var lite oroliga för matningen för Emma har inte velat ta flaska på sistone men det hade löst sig till slut. Vi får se när nästa tillfälle ges för biobesök.

X-Men: Days of future past

Såå, varit lite dåligt med biobesök för oss i år. Delvis kan det förklaras med att vi inte tyckt det varit speciellt många intressanta filmer som gått upp på bio men också att vi faktiskt varit dåliga på att ta oss iväg på kvällsaktiviteter. I torsdags öppnade dock upp för en perfekt biodag i och med att Johan hade ledigt fredag. Tydligen tänkte vi exakt samma sak förra året för då var vi också på bio 5 juni.

Snäll som jag är så lät jag Johan få sin vilja igenom så det blev den nya X-Men-filmen. Nu har jag visserligen redan gått med på att se en hel drös av X-Men-filmerna och hade jag inte tyckt att de varit värda min tid så hade jag förstås sagt stopp för länge sedan. Så jag skyller inte helt på Johan.. tycker bara det är synd att vi missat att komma iväg på annan film i vinter som jag gärna hade velat se.

I alla fall så så är den här filmen en klassisk tidsloop, framtiden har blivit mörk och svår och för att rätta till det så ska ett fel åtgärdas i det förflutna. Populärt knep i den här genren då man samtidigt öppnar upp för en reboot och kan göra massa mera film! Men Johan som är mer påläst än jag upplyste mig förstås om att handlingen i filmen faktiskt baseras på existerande seriealbum så det var inte så mycket nytänk bakom det.

Självklart är det just Wolverine som måste göra tidsresan då han är den enda som skulle kunna överleva resan. Då vi alla vet att Wolverine inte åldras så ser han ju förstås likadan ut åter på 70-talet fast de andra mutanterna istället spelas av yngre förmågor. Väl tillbaka i tiden så måste han ta hjälp av både professorn och Magneto i en tid då de står långt ifrån varandra för att gemensamt stoppa Mystique från att orsaka den förödande tidslinjen som de i nuläget befinner sig i.

Nåväl, min behållning av filmen som inte är inbitet fan av X-Men är ändå att det var en bra actionfilm med en hel del specialeffekter. Vi såg dessutom filmen i 3D då den 3D-fria visningen gick för sent på kvällen. Hur mycket själva 3D-effekterna tillförde filmen vet jag inte riktigt, kan inte påstå att det kändes som om det gjorde massiv skillnad för upplevelsen.

Något som verkligen fascinerar mig dock är att dagens biobesökare inte har lärt sig än att filmmakarna gillar att slänga in lite bonusmaterial efter eftertexterna! Så fort eftertexterna börjar rulla så reser sig folk och går och kvar sitter vi inbitna filmfantaster (den här gången förutom Johan och jag också två killar som om jag ska göra den ytliga bedömningen uppfyllde absolut vartenda kriterium för att vara supernördar..) och väntar på den där extra minuten av filmmaterial som givetvis inte tillför handlingen något (filmen är ju slut..) men som ibland är en ledtråd inför en kommande uppföljare eller bara i allmänhet något roligt.

Så sitt kvar! Det finns extramaterial efter eftertexterna!

Hobbit: Smaugs ödemark

Så igår kväll så var vi på bio, vi hade för ovanlighetens skull köpt biljetter i god tid och därmed fastställt att igår skulle vi vara sugna på biobesök. Det här innebar förstås att vi dessutom var på bio i stora salongen och den var tämligen väntat knökfull.

Jag har ju redan sedan jag hörde talas om filmatiseringen klurat över hur Peter Jackson skulle lyckas smeta ut handlingen i en liten barnbok till tre rejäla långfilmer. Svaret ligger förstås sedan tidigare fastställt i att peta in saker i filmerna som inte finns med just i boken.

Det var en mäktig filmupplevelse men jag kände ändå mig inte riktigt tillfredsställd när jag gick ifrån biografen, brytningen var inte lika bra gjort som efter första filmen så det kändes verkligen oavslutat när man gick därifrån. Så de här filmen måste jag som väldigt många andra tvåor i planerade trilogier konstatera inte riktigt bär sig som egen film. Tvåor känns oftast som en övergångsfilm och denna var inget undantag.

Återigen tyckte jag att Peter Jackson inte heller riktigt utnyttjar 3D så bra som han skulle kunna, när sällskapet flyr i tunnorna så verkade det till exempel lovande att man fick följa färden från en tunna men ett ögonblick senare så klipptes vi ut till en distansvy. Annars var det ju mest insekter och avhuggna orchhuvuden som flög ut i publiken.

Sedan kanske det bara är jag... Men problemet med att göra filmer i fel ordning blir ju att man inte kan hindra skådespelare från att åldras och Orlando Bloom var väldigt ung när Sagan om Ringen-trilogin spelades in, de flesta män går igenom en kroppslig förändring vid 25-30 år när den pojkaktiga spinkigheten försvinner.. att vara Hollywood-skådis är liksom inget undantag..

Men det var fortfarande en bra film, men mest av allt lämnades mersmak och längtan efter den avslutande delen. Efter den här filmen var jag lite mer osäker på vad som verkligen är med i boken och vad som är tillagt, kanske faktiskt läge att plocka fram boken igen.

Gravity

Johan och jag har inte haft så stor framgång med bio i år, vi bokar massa besök men på grund av sjukdom och framför allt trötthet så kommer vi inte iväg. Därav att de allra flesta av våra biobesök blir i salong 3 där vi sitter på åttonde raden som har ett balkongräcke och extra benutrymme. Alltså salongen som storfilmerna flyttas ned till när de gått ett bra tag. Men vi gillar som sagt vad den salongen och våra favoritplatser på rad 8.

I fredags lyckades vi så slutligen komma iväg och se Gravity, en film jag varit sugen på direkt när den kom men som också genomgående fått väldigt bra kritik.

Jag måste instämma med recensenterna, det här är utan tvekan den film jag sett som bäst utnyttjat 3D-effekterna för att verkligen förstärka filmen. Man har varit smart nog att inte låta specialeffekterna ta över handlingen. Det häftigaste är alla gånger vi får se utifrån Sandra Bullocks karaktärs ögon, inklusive rundningen av hennes hjälm och ljusreflektioner.

Själva handlingen då? Ja, som de flesta astronautfilmer så är de mer eller mindre orealistiska, överlag så tror jag på faktumet att man är relativt körd vid olyckshändelser utanför atmosfären men det gör sig inte lika bra på film som en osannolik historia. Nu känner vi alla visserligen till Apollo 13 och att det är både teoretiskt och praktiskt möjligt med osannolika rymdräddningar. Men jag är en trogen pessimist..

I vilket fall som helst så var det en himla häftig bioupplevelse!

Harry Potter

När sista filmen gick upp på bio förra sommaren visste jag att det bara var en tidsfråga tills det skulle komma en Harry Potter-box på dvd med alla filmerna och mycket riktigt, lagom till julhandeln fanns den att få tag i. Så jag köpte boxen och planerade för många filmkvällar framöver.. Det skulle dröja ett år innan vi slutligen tog itu med att se filmerna och häromdagen så bockades den sista filmen av.

Jag har inte läst någon av böckerna alls och effektivt undvikit en stor del av hysterin, fram till de senaste veckorna hade jag överhuvudtaget inte sett de sista filmerna alls heller. Lite nyfiken på att läsa böckerna har jag faktiskt blivit då det blev uppenbart för mig att en hel del måste ha blivit utelämnat ur filmerna (detta visste jag visserligen sedan tidigare genom intervjuer och artiklar jag läst om filmatiseringarna) men det blev mer än tydligt i främst Harry Potter och halvblodsprinsen. 

En sak som blivit mer än tydligt genom de här filmerna är att min avsky gentemot ormar är fullt naturlig, i flera filmer är det onda just specifikt en orm och att kunna prata med ormar är förknippat med mörk magi. Tss.. folk pratar om fobi när det uppenbart är det mest naturliga i världen att akta sig för de där eländiga slingriga sakerna. För är det något som återkommer i Harry Potter-filmerna så är det en salig röra av riktiga och animerade (mer eller mindre verklighetstrogna) ormar. Bland det sista som händer så är det just en orm som ska förgöras för att besegra ondskan!

Det som jag upplevde som riktigt roligt med Harry Potter är faktiskt alla likheter med de brittiska internatflickböcker som jag läste som yngre (och äldre.. läste om alla böckerna härom året..). För min del var det främst St Clare-böckerna av Enit Blyton som gällde. Det är tydligt att J.K. Rowling har hämtat en stor del av sin inspiration från den världen.

Jag uppskattar också att hon stod på sig och insisterade på i huvudsak brittiska skådespelare för den brittiska charmen hade knappast funkat med amerikanska accenter hos skådespelarna.

Dock måste jag säga att den romantiska aspekten i berättelsen, den där krångliga tonårskärleken, den uppenbarar sig nästan lite väl sent. Även om man bortser från det faktumet att England har en extremt hög andel tonårsgraviditeter så borde vi oavsett ha fått se lite mer av pirrande känslor under tidigare år än det dök upp i filmerna. Men det kanske presenterades annorlunda i böckerna, vad vet jag?

Föga förvånande så är det den sista filmen som sticker ut ur mängden, men så är det oftast. Filmen som avslutar en serie är den som känns bäst just för att den är slutet. Men ändå tycker jag att alla filmerna bär sig själva fristående. Med undantag av halvblodsprinsen då som jag upplevde som oavslutad. Men det var mer min åsikt än Johans så det är väl som det brukar vara att jag ställer högre kvalitetskrav. Johan har också läst några av böckerna och det kan ju tänkas att man upplever det olika med tanke på skillnaden i bakgrunden.

Hur som så var det en trevlig filmserie (bortsett från de där eländiga återkommande kräldjuren då förstås) även om det nog kommer dröja ett tag innan jag ser filmerna igen. Men det beror förstås mycket på att jag har en hel del annat att både se och läsa!

Berättelsen om Pi

Ännu en perfekt inprickad biodag där det verkade som om hela Luleå bestämt sig för att gå på bio samtidigt. Som pricken över i så var den ena biomaten trasig så kön ringlade lång både till den enda fungerande biomaten samt de tre bio/kioskkassorna. Dock så låg vår bokning kvar i systemet fastän vi inte lyckades få ut våra biljetter förrän 15 minuter innan filmen skulle börja.

För en av våra julklappar var just biopengar från svärmor så vad passar bättre att göra än att faktiskt använda dem på bio?

Kvällens film var Berättelsen om Pi som är baserad på en tydligen väldigt känd bok som jag aldrig har läst eller egentligen hade hört talas om innan trailern för den här filmen började rulla. 

Filmen hade knappt kommit igång med olika scener och närbilder av olika exotiska djur zoomades in i 3D och jag insåg snart att det här vankar obehag. Naturligtvis borde jag insett detta redan i förväg då jag visste att filmen handlade om sonen till en zoo-ägare men det var först då det till fullo gick upp för mig - snart kommer det dyka upp en orm i 3D! Något jag såg fram emot ungefär lika mycket som när jag såg min första film på Cosmonova som handlade om djuren i djungeln..

Nåväl, jag hann mentalt ställa in mig och förbereda mig för det innan den dök upp i alla fall och kunde därmed avvärja risken för mardrömmar. Det här är en fråga om tankekraft, jag styr ofta mina drömmar genom att välja vad jag tänker på innan jag ska sova, ofta tar jag någon av mina berättelser jag har i huvudet och "jobbar" med den innan jag somnar (den här metoden är perfekt för bearbetande av historier men usel så till vida att jag inte får något nedskrivet..). Vikten av att göra det kommer just av en horribel återkommande mardröm jag hade som liten där jag befann mig i en slags ormfabrik och ormar roterade på band (likt löpband) och jag låg på dessa band och därmed inte kunde komma undan ormarna. Så jag började träna min hjärna i att koppla in "rätt" tankar innan jag somnar. Viktigast av allt är helt enkelt att aldrig ha en orm på hjärnan minuterna innan sömn infaller.

Okej, det var en liten parentes.

Filmen var annars uppbyggd på mitt favoritsätt, den återberättas bit för bit senare i livet av huvudpersonen Pi. Så man vet på en gång att han kommer överleva men man vet inte riktigt hur vägen dit har gått till. Pi har i alla fall blivit uppsökt av en författare med skrivkramp som desperat behöver en ny historia och får tipset om Pi. Det är för den författaren som Pi nu berättar om hur det gick till när hans familj skulle resa från Indien till Kanada med en del av sina djur på en fraktbåt.

När skeppet förliser så hamnar Pi så ensam ute på öppet hav i en livbåt - tillsammans med en bengalisk tiger vid namn Richard Parker. Vi får sedan följa med hur Pi hanterar sitt öde tills dess att han slutligen når land.

Jag tänker inte berätta för mycket om vad som händer till havs för det behöver ni själva uppleva när ni ser filmen. Men upplägget är en härlig kombination av humor och drama. I livbåten finns till exempel bland nödutrustningen en slags handbok för nödsitationer som blir helt absurd att tillämpa när ens sällskap vid skeppsbrottet är en utsvulten bengalisk tiger..

Sedan så är det jag som då är hopplös i filmsammanhang och lägger märke till de mest idiotiska sakerna. Jag retar mig fortfarande på den uppenbara namedroppingen av att Luke Perry är listad som typ femte namn i Femte elementet trots att han bara är med i inledningsscenen. Berättelsen om Pi slår detta med en helt egen absurd listning av skådespelare. Som typ fjärde-femte namn dyker Gérard Depardieu upp (i sig visserligen en briljant skådespelare) men han är ju bara med i två korta scener i hela filmen!! Kom igen?!?!?

Hobbit: En oväntad resa

22 december hade jag och Johan samma briljanta idé som i stort sett hela Luleå - vi gick på bio!

Till skillnad från med Sagan om ringen-trilogin så hade jag faktiskt läst den här boken. Visserligen för 10 år sedan men jag ansåg mig ändå ha skaplig koll på handlingen. Nu visste jag dock på förhand att Peter Jackson petat in lite saker från trilogin för att fylla ut och faktiskt få till tre filmer av en enda liten ungdomsbok. Det här ledde till att trots att jag läst boken var jag bitvis smått förvirrad.

Nu hade Jackson också tagit steget till 3D men det kändes som om han inte gick till överdrift utan använde tekniken lagom mycket. Jag har dock inte riktigt vant mig vid 3D-glasögon än, de sitter inte helt bekvämt ovanpå vanliga glasögon.

Precis som i de andra filmerna så var det förstås stora kontraster, det lilla stillsamma lugnet i Fylke mot den stora, stökiga och krigiska världen utanför. Även här förekommer det tydliga konflikter mellan alver och dvärgar.

Jag tänker inte avslöja för mycket av handlingen för den som vare sig läst boken eller sett filmen, men Gandalf mer eller mindre lurar Bilbo att följa med 13 dvärgar på äventyr för att återta sitt forna hem från draken Smaug.

När den första boken slutar har sällskapet precis blivit räddade av jätteörnarna, men innan dess har ett väldigt viktigt smycke gjort sitt inträde i berättelsen - nämligen ringen! Bilbo hittar den i samband med sitt möte med Gollum och tar sig levande därifrån i en gåtgissartävling. Den här biten av filmen gillade jag verkligen, jag tänker knappast hävda att jag minns allt från en bok jag läste för 10 år sedan men jag kunde i alla fall svaren på alla frågor!

Det var i alla fall en mycket trevlig bioupplevelse som var väl värt att trotsa kylan för (det var -29 denna kväll) och ännu bättre att bilen faktiskt ville starta när vi skulle hem igen. Naturligtvis så krängde biografen massa Hobbit-prylar och det fanns en specifik Hobbit-meny där man fick en samlarmugg. Vi köpte dock inget sådant men när vi lämnade biosalongen bland de allra sista så fanns det en mugg kvarlämnade ytterst på vår rad så Johan plockade med den. Figuren på locket var löstagbar och även om Gandals hatt gick sönder när Johan tappade muggen på marken på väg till bilen så ser den rätt så fin ut i bokhyllan (duktig fru har limmat ihop trasig hatt!).

Ett år till nästa film..

Julfilmer - Die Hard

Fjärde advent firades med en härlig gammal klassiker från den tiden då Bruce Willis fortfarande hade hår! Man kan lätt missta denna film för en ren actionrulle men den har faktiskt de viktiga elementen som julfest och julmusik med. Som alltid med action så får man inte gräva ner sig för mycket i vad som är realistiskt och vad som inte är det för det går aldrig vägen. Men en sak är säker, hamnar man i ett gisslandrama i en skyskrapa så är det John McClane man vill ha till hands - och hoppas att man slipper vara den som städar upp i eländet efteråt!

Det som verkligen utmärker den här filmen som en julfilm är förstås när eftertexterna börjar rulla och de återkommande tonerna återigen ljuder: "Let it snow, let it snow, let it snow"

Fast i Kalifornien snöar det mest papper från sprängda skyskrapor förstås..

Julfilmer - Tomten är far till alla barnen

Då våra fikagäster avvek så pass tidigt på kvällen så gick vi vidare med att klämma ännu en julfilmsklassiker. När den här filmen gick upp på de svenska biograferna lurade jag med mitt ex på bio. Även om det inte direkt gjorde under för en infekterad relation så uppskattade vi båda filmen. Hans favoritscen var förstås den med groggen - vilken även Johan gillar så det kanske är en killgrej.

För mig betydde filmen vid första intrycket att mina gamla familjejular kanske inte var så farliga när allt kom omkring. Den har sedan blivit en mysig tradition, fast totalt orealistisk förstås! Jag menar, vem firar sån där jättejul egentligen? Svaret visade sig nästan 10 år senare vara Johans släkt - med den stora skillnaden att folk var glada och avslappnade då förstås.

Men det här en äkta härlig svensk julfilm, fylld med rapp dialog och bra skådespelare. För att komma ihåg att varva ner i julstöket, varför inte se en komedi om en äkta mardrömsjulafton?

The Twilight Saga

Jag förstod aldrig riktigt hetsen och uppmärksamheten när den första filmen dök upp, jag hade inte läst böckerna, jag hade inte ens hört talas om dem. Så då vi sällan går på bio så ignorerade jag bara hela grejen.

Men så för några månader sedan visade SVT första filmen (Twilight) och jag tänkte att jag kan väl se den i alla fall och se om jag förstår vad alltihopa handlar om. Jag upplevde den första filmen mest som en ganska så tafatt tonårsfilm med rätt intetsägande dialog. Måttligt imponerad med andra ord.

Så poppade nästa film (The Twilight Saga: New Moon) upp i TV-tablån och Johan och jag tänkte att vi ser väl även denna film för att se om det klarnar. Nu blev det lite roligare, vargarna gjorde sitt intåg på allvar och triangeldramat blev lite mer intressant - även om jag fortfarande tyckte att tonårsdialogen var lite väl stel och oinspirerande.

Lagom till den sista filmens bio-premiär körde kanal 5 så en Twilight-vecka med tidigare filmer vilket öppnade för att se tredje filmen (The Twilight Saga: Eclipse). Jag fortsatte egentligen att inte riktigt förstå drivkraften bakom filmerna, men det kanske är i det svåra för mig att se en 18-åring som så självklart vill ge upp en stor del av sig själv och sitt liv för en killes skull. Karaktären Rosalie var egentligen den mest begripliga för mig för hon var den enda som visade lite äkta vett.

Så i helgen när vi var och hälsade på Johans mamma så hade hon planer på att se sista filmen på bio och ville gärna ha sällskap och efter att ha diskuterat saken med Johan så stod det ju klart att vi bara saknade en film och hon råkade just ha alla dvd:erna hemma i lån just för stunden. Så på lördag eftermiddag såg vi The Twilight Saga: Breaking Dawn - Part 1. Det här var egentligen den första filmen där Bella visade lite vett genom att välja att skjuta upp sin omvandling - även om konsekvenserna av det beslutet inte blev riktigt som hon tänkt sig. Här dyker också ett klassiskt inslag i Fantasy/Science Fiction upp - besvärliga halvblods-graviditeter där fostret själv aktivt motarbetar att låta omgivningen lägga sig i. Jag tänkte själv närmast på V när jag såg det. Mer och mer drama smög sig också in i och med den nya situationen och vargarnas inställning. Även om slutet av filmen gav minst sagt lite obehagskänslor med prägling av nyfödd bäbis.

Efter middag så gav vi så oss av till Västervik för att gå på bio och se den avslutande delen The Twilight Saga: Breaking Dawn - Part 2. Denna lördag några veckor efter premiären visade det sig att den stora salong 1 på Biostaden endast skulle vara fylld med sju biobesökare men en riktigt härliga biograf var det med sköna stolar och gott om benutrymme. Äntligen fick man se lite fart och fläkt och riktigt starka känslor från Bella där hon inledningsvis bokstavligt talat sparkar skiten ur Jacob! Det här var utan tvekan den bästa filmen av de alla, den komplexa handlingen och en dramatisk upplösning som utspelar sig delvis på riktigt och dels i Alices visioner lurar effektivt biobesökaren i vad som sker och vad som inte sker. Samtidigt kändes filmen emellanåt väldigt tillrättalagd och förklarande, nästan som en historiebok som med stora pekpinnen talar om för publiken exakt hur saker och ting ligger till. Det är ett tydligt avslut, något annat kan man inte säga om filmen.

På det stora hela så kan jag förstå hur Twilight-fenomenet har blivit så stort som det är men det är inte riktigt för mig. För mycket tafatt tonårsdrama över alltihopa - vilket förstås förklarar varför jag gillar de sista filmerna bättre då karaktärerna har fått mogna lite mer och växa upp lite grann.

Men det är vackra filmer, mycket stilistiska landskapsvyer och det finns trots allt en underliggande komplexitet över dramat - jag önskar bara man låtit bli övertydligheten som gått gå på högvarv lite väl ofta. Som att Bella inser sin graviditet på exakt 14:e dagen efter sin bröllopsdag, hur många 18-åringar har egentligen en så superexakt menstrationscykel?

Men för all del, den som vill se tonårsdrama, action och en tolkning av fantasy kommer förstås ha stor behållning av filmerna.

Julfilmer - Love Actually

I brist på julpyntande så inledde vi årets julfirande med att börja beta av våra favoritjulfilmer. Först ut blev Love Actually från 2003. Förutom att det är en härlig julfilm späckad med bra skådespelare och massa små subplots som vävs in i varandra så är det än tvättäkta feelgood-film. Det finns så många härliga karaktärer som möts i den här filmen men min favorit är och förblir det gulliga paret som träffas på filminspelningen där de är stand-ins. Deras scener visar prov på riktigt härligt manusskrivande.

Det här är i alla fall en julfilm jag varmt rekommenderar, en mysig romantisk komedi som får en att komma i stämning inför den stundande högtiden.