Bästa båoti för kropp och själ

Vi la maximalt antal röster på "Bara bada bastu". Det var till och med så att vi inte lyckades lägga fler eftersom det av någon anledning inte gick att telefonrösta från mitt mobilabonnemang. Men vi hade skapat egna Melodifestival-konton i appen till barnen och Johan ringde in.

Egentligen har vare sig jag eller Johan följt Melodifestivalen på många år, inte sedan grabben hemma från mitt område deltog. Vi har dykt in lite då och då kring Eurovision men det har trots allt varit en cirkus som tar upp många helger. Men nu är vi föräldrar och barnen vill se för det gör deras kompisar. Så sex lördagar i rad har vi bänkat oss framför TV:n för att följa spektaklet. Deltävling fyra, även kallat "Dödens grupp", det var då det hände något på riktigt. Det var också då vi i Vimmerby hade hemmahopp genom AmenA men herregud vilket startfält. Vi fick se en schlagerkung falla bort och historia skrivas när tre härliga grabbar från Österbotten dök upp på scen. Finalen kom sedan att stå mellan samma två bidrag som tog sig direkt till final och där Måns Zelmerlöw efter en gastkramande poängräkning inte fick tillräckligt med röster från svenska folket. Och bastubröderna var ett faktum.

Jag älskar KAJs bidrag! VI älskar KAJs bidrag. Vi såg deras framträdande fyra gånger till frukost bara idag. Om KAJ är förvånade över att de vann så är vi det med, vi har sett häftiga bidrag som blivit kultklassiker ratas när det gällt Eurovision men i år vågade svenska folket löpa linan ut och varför just nu? Varför är det så himla viktigt med en bastusång?

För egen del symboliserar bastun gemenskap och den väcker minnen till en annan tid. När 19-åriga jag flyttade 90 mil bort för att börja plugga, där jag inte kände någon alls. Där jag tillsammans med mina studiekamrater på Teknisk Fysik försökte navigera mig igenom vuxenlivet. Centralt i vår nya tillvaro blev just bastun. Varje tisdag började förfesten i bastun. Någon av oss som bodde så vi kunde boka bastu fixade och sedan slöt 10-15 ur klassen upp varje gång. Våra bastutisdagar blev ett eget fenomen och snart ville gärna kompisar från andra klasser också vara med ibland. Vi välkomnade alla. Några saker var sig lika varje gång. A som alltid började med att spola kallvatten i handfatet för att kyla sin öl (han bodde i korridor med gemensamt kök och vågade därför inte ha ölen i kylskåpet). Hur den enda finnen i klassen alltid var färdigbastad först. Men hon fixade i alla fall så att pizzerian bredvid gick med på att slå på ugnen igen precis innan stängning för att fixa 14 pizzor till hungriga bastande fysiker. I bastun byggde vi relationer och planerade aktiviteter. Vi hade en otrolig sammanhållning det där första året och jag tror mycket av det var knutet till just bastun. Det var vår stund när vi kopplade av.

Världen, Europa och Sverige är mörkt just nu. Vi har krig, våld och ökande psykisk ohälsa. Många känner en äkta oro inför framtiden. Vi behöver känna glädje. Vi behöver saker som får oss att må bra.

Jag håller inte helt med Måns Zelmerlöw och John Lundvik när de pratar om att Eurovision och Melodifestivalen har förändrats. Det har ALLTID varit mer än att bara framför en bra låt. Det har ALLTID handlat om scennärvaro och bjuda på en show. Det här blir inte ens första gången Sverige skickar ett bidrag som sticker ut hakan (vem har glömt Roger Pontares indiandans 2000?) men det var alldeles för länge sedan nu. Alla vet att Sverige är ett bra musikland, vi har alltid haft en hög standard och en god export av musiker. Mycket tack vara de kommunala musikskolorna (något vi tyvärr håller på att arma ur nu genom olika nedskärningar). Men vi har också sällat oss till skaran av tillrättalagd och korrekt musik. På gränsen till tråkig.

Självklart ska ni ställa upp igen Måns och John! Ni gör bra musik. Men just nu, just idag, behöver Sverige och Europa få skratta, tralla och sjunga med. Just nu behöver vi bara bada bastu!

Jerry Williams - Man måste få lira på Kulturens hus 3 februari 2017

Efter en tuff arbetsvecka är det kanske inte idealiskt att gå på konsert där man sitter i mjuka sköna stolar men så blev det i alla fall.

I fredags åkte vi hem till vänner för middag och lämnade sedan kvar solstrålen att leka med sin kompis hela kvällen medan vi åkte iväg på konsert. Inga tårar alls den här gången, bara vinka hejdå och så var det med det.

Hitta en parkeringsplats blev det stora utmaningen, det var en rejäl utekväll för Luleå i fredags, basket, såg ut att vara något i simhallen med och så skulle Luleås pensionärer (och vi) se Jerry Williams. För det var onekligen gott om gråa år och mer eller mindre kala skallar på Kulturens hus. Tyvärr tycktes de också ha badat i parfym och after shave, min stackars känsliga näsa var inte alls glad.

Johan hade hittat oss ganska så bra platser lite lagom mitt i salongen. Jerry Williams hade laddat uppe med ett åttamannaband vilket inkluderade gitarrist/sångare från The Boppers, Matte Lagerwall.

Nu var vi alltså här, mitt i pensionärshavet, och bara lite drygt tre år efter att vi såg "Jerry - The farewell show" på Coop Arena.. Rockfarfar vet verkligen inte hur man stannar upp. Den här gången fick musiken stå för en större del av showen, det var inte så mycket av det typiska Jerry-snacket men ändå fick vi förstås ta del av små nostalgiberättelser här och var som band ihop musiken.

Det enda riktiga minus med kvällen var det totalt misslyckandet av Kulturens hus i hur de skötte baren i pausen. Inte nog med att det var underbemannat, hon som skötte den bar/kassa vi köade i sprang dessutom iväg två gånger så det tog mer än halva pausen att ens få någon fika och då var det faktiskt en kort kö vi ställde oss i. Mycket tråkigt.

Själv hade jag också hamnat bredvid en pensionär som tillämpade massivt "manspread" så det var lite trångt för mig emellanåt i salongen.

Men turligt nog så gör musiken ingen besviken, Jerry Williams vet hur man levererar en bra show och det märks att det är just där på scen han trivs allra bäst.

Som liten extra kuriosa så har det faktiskt slumpat sig så att båda bebisarna fått gå på Jerry Williams-konsert när de legat i magen, solstrålen var dock extremt pytteliten när det var hennes tur men den här gången sparkades det och levde om rejält.

Jag är inte övertygad om att det här var sista gången vi sett Jerry Williams heller..

Orup - Viva La Pop i Coop Norrbotten Arena 21 oktober 2016

Redan när jag såg att Orup skulle ta sin scenshow ut på turné så visste jag att jag ville gå, men hur skulle det rent praktiskt gå till? Vi har inte direkt någon uppsjö av barnvakter som står redo att rycka in när föräldrarna vill ha en kväll ute så jag slog bort tanken. Fast sedan närmade det sig igen och jag började klura på om det verkligen inte skulle gå att lösa?

Det blev början till Den stora planen. Så steg ett, vi behövde en barnvakt, ingen barnvakt, ingen konsert. Men Emma har blivit mer kräsen, något vi lärt oss den hårda vägen i år. Ska det fungera med en barnvakt så måste det vara någon hon träffat en del på sistone som hon känner sig bekväm med. Nästa steg är förstås att hitta någon som också är okej med att ge upp sin fredags- eller lördagskväll för att passa ett barn. Det var då jag kom på det, man frågar någon som redan är hemma med ett barn förstås! Allra helst ett barn som Emma dessutom känner och gillar att leka med. Så en försiktig fråga och det lät som om det skulle fungera. Sedan blev det tyst, lite för tyst. Den som är desperat kan inte ha för mycket stolthet så jag frågade helt enkelt om och absolut! Det hade bara blivit bortglömt men självklart kunde Emma vara där över kvällen. Så jag lyckades hitta några restbiljetter ganska så mitt i på fjortonde raden. Inte så illa med tanke på att konserten då bara var tre dagar bort. Det var tisdag kväll och allt var bra!

Onsdag kom och jag var på ett strålande humör till strax efter lunch när telefonen ringde från förskolan. För en kort stund såg jag helvetesgapet framför mig, det finns ingen bra anledning att förskolan ringer upp mitt på dagen. Emma sjuk. Mer panik, jag såg kaskadspyor och massiva diarréer framför mig. "-Hon vill inte sova, tar sig för halsen och verkar ha ont." En förkylning alltså.. pulsen går ner något. Det här är okej, det här kan fortfarande lösa sig. Småbarn är småförkylda jämt, det behöver inte betyda något alls. De hade tagit hennes temp och den låg ytterst tveksamt på gränsen strax över 37 grader. Johan hämtade hem henne och bäddade ner henne i soffan med "Flygplan" och hon somnade strax. Allt var väl. Allt kan bli bra.

Trodde jag. Under eftermiddagen så utvecklade Johan någon form av blixtintensiv influensa. Det planerade besöket hemma hos barnvakten under eftermiddagen ställdes in, men vi lämnade hoppet öppet inför helgen. Men hur friska kan de bli på två dagar? Johan vabbade i sitt sjuka tillstånd och jag lämnade min familj för att jobba både torsdag och fredag. Redan under torsdagskvällen väcktes en strimma av hopp, både Emma och Johan var avsevärt piggare, kan det här liksom faktiskt på allvar bli av? De var hemma och myste fredag med för säkerhets skull men helt plötsligt var båda riktigt pigga.

Barnvakten var med på noterna! Vi kör! Jag hastade ihop lite efterrätt att ta med innan vi åkte bort för att äta middag tillsammans allihopa. Det var lite nervöst i början, nyvakna barn som trevade lite vid varandras närvaro. De har lekt ihop många gånger förut men aldrig på det här stället. Ett gemensamt intresse kring filmen "Bilar" verkade bygga lite broar. Vi gav oss av.

Det va faktiskt magiskt! På riktigt! Orup fick högsta betyg i Norrbottens-kuriren och det var välförtjänt. Både Johan och jag var barn när Orup slog igenom så vi har mer eller mindre växt upp med hans musik och jag har på något vis kommit den ännu närmare sedan jag lämnade Stockholm bakom mig. Men vi var helt klart ett yngre inslag i publikhavet. Platserna var precis så lagom bra som man kan våga hoppas på när man köper tre dagar innan. Det var fullt ös! Han hade med sig ett bra gäng med musiker/sångare/dansare. Slagverk, keyboard, trumpet, trombon, saxofon, fiol, gitarr och så förstås dragspel. Låtarna var blandat full scen och helt avskalat med bara Orup och hans gitarr. Han lät musiken tala den mesta tiden med vissa korta inslag av mellansnack.

När han försökte lämna scenen första gången så var det övertydligt att det var förväntade extranummer, det hade helt enkelt gått för kort tid. Och in kom han igen efter publikhavets rop. Självklart, inte lämnar man sin stora hyllningskonsert till sin egen musik utan att ha spelat Stockholm! Men det tog inte slut där heller. En omgång till med extranummer så vi fick höra godbitarna från GES-tiden med. Sedan vet alla vi som någon gång har stått på scen att det är svårt att kliva är när publiken är uppe i varv. Man måste varva ner så Från Djursholm till Danvikstull blev den absolut sista låten.

Efter konserten åkte vi tillbaka för att hämta hem Emma som nu körde fullt ös med sin lekkamrat. Det hade varit lite tårar och misär tidigare på kvällen men en exceptionellt bra storasyster som lekledare hade fått ordning på kvällen och det var en glad lite tjej vi hämtade hem. Som sa ett ordentligt hejdå till sin kamrat med både kram och puss. Väl hemma så slocknade den lilla ganska så snabbt och Johan likaså. Han skulle ju iväg till jobbet framåt natten.

Men på något vansinnigt vis fick jag ihop det! Vi kom iväg på Orup!

När rocken kom till Sveg i Lilla Salen på Kulturens hus 10 februari 2014

Genom ett tips så upptäckte jag att den här föreställningen skulle komma till Luleå, baserad på dokumentären som gick på SVT förra vintern (som jag dock tyvärr missade) så fick vi nu på scen ta del av denna historia om hur rocken tog plats i det lilla samhället Sveg 1956. Kingen & the Uppercuts blandade de bekanta klassikerna från 50-,60- och 70-talen med nyskriven musik i den sanna rockandan samtidigt som Kingen berättade historier från Sveg.

Antagligen kan man se historierna som typiska för många mindre samhällen och Kingen illustrerar bra hur anpassningen till den svenska musiktraditionen gick till. Jag har nog aldrig tidigare hört rock spelas på dragspel..

Tekniken användes också fiffigt under föreställningen, valet av mikrofon var uppenbart anpassat för att skapa känslan av att lyssna på en dåtida spelning. Jag gillade också tricket att med megafon imitera sången från en tidig skivinspelning.

Det roliga var förstås också att få höra nyskrivna låtar som tydligt påminner om dåtidens musik, jag har alltid vurmat lite extra för folk som fortsätter hylla den musikstilen jag själv aldrig släppt taget om.

Det enda som jag och Johan saknade var att det hade varit trevligt om det ingått en låtlista i programbladet, framför allt för att få med sig hem information om de nya låtarna som man inte kände till sedan tidigare.

Föreställningen glider i alla fall vidare genom Sverige i Riksteaterns regi så jag rekommenderar starkt att kolla in när just din ort får ett besök!

Jerry - The Farewell show på Coop Arena 16 november

Jag som har så pass udda musiksmak är inte direkt bortskämd med att få se artister jag gillar live, alldeles för många befinner sig faktiskt under jord sedan många, många år tillbaka.

Jerry Williams däremot är rockfarfar som aldrig ger med sig (att gå på hans Farewell show kan ju då tyckas konstigt men det ska tilläggas att han precis har förlängt den ytterligare...). Nu har jag faktiskt hört och sett Jerry Williams uppträda tidigare men man får ändå passa på.

Så redan tidigt i våras bokade jag biljetter till den här kvällen och oj vad jag och Johan har fått jobba för att inte bli dubbel- och trippelbokade. Det där var utan tvekan höstens populäraste helg, antagligen för att den ligger precis så där lagom innan julstöket och julkonserter tar över allting. Vi misslyckades.. Mycket gick att flytta undan men i slutändan fick vi avstå från andra roliga saker för att kunna gå på showen.

Så vårt andra besök till Coop Arena (ännu ingen hockey..) där det som alltid när det är föreställning var minst sagt oorganiserat kaos. Vi hade varit smarta i alla fall och tog bussen ner istället för att slåss om parkeringsplatser med alla andra från när och fjärran (evenemang i Luleå tenderar att locka till sig många från den kringliggande orterna).

I och med att jag köpte biljetter så tidigt som jag gjorde så hade vi rätt så bra platser på parkett tills folket framför oss dök upp. För de tre framför oss betedde sig som dampungar något gett alkohol till.. Allmänt störande alltså och naturligtvis hittade de mer alkohol i pausen..

Jag erkänner, jag har blivit gammal och tråkig och tycker fulla människor är störande. Framför allt när jag betalat 2 x 680 kr för att gå på show!

För det var inte bara konsert, det var ju en show. Första halvan bestod av historiska sketcher berättade av tre fiktiva Jerry-fans som följt hans karriär från innan han hade en musikalisk karriär. Även Jerry själv berättade många anekdoter från sitt långa artistliv och vi fick även höra en hel del låtar som influerade och formade hans karriär.

Efter den ännu mer kaotiska pausen när alla skulle dricka mer alkohol så drog mer renodlad konsert igång och många av hans klassiker avverkades. Nu blev publiken lite osäker på hur den skulle bete sig (framför allt som galningarna framför oss hetsade på folk). En del reste sig upp och en del satt kvar, några tog sig ut vid sidan av stolarna och dansade. Det blev lite rörigt helt enkelt.

Det här är baksidan med att ta en krogshow på turné, när det inte är krog där föreställningarna är så vet folk inte riktigt hur de ska bete sig.

Jag saknade dessutom några av hans första stora hits som jag väntat mig att få höra just för att de i så pass stor utsträckning ledde till att han fick den karriär han haft.

Men på det stora hela var det ändå en väldigt trevlig kväll med mycket bra musik. Jag fick i alla fall höra både min favoritlåt "Keep on" och min ursprungliga favoritlåt från när jag som ung tonåring upptäckte Jerry: "Did I tell you"

Luciatåg med Aurora LTU 13 december 2012

Ingen rast, ingen ro. Efter alldeles för få timmar sömn så klev jag upp lagom sent för att bli tvungen att i det närmaste springa till universitetet för studentkören Auroras sedvanliga luciatåg. För Johan hade ju väldigt generöst låtit sig dras med att bistå kören i luckorna på herrstämmorna. Så jag som trodde att man när man var barnlös slapp stressa vid Lucia ja tji fick jag. Har man en man som är med och sjunger lite varstans så står det både konserter och lussetåg på schemat.

Universitetet bjöd i vanlig ordning på glögg och pepparkakor och centrumrestaurangen var precis som alla andra år fullsatt, men trots min sena ankomst så hann jag både förse mig med lussefrukost och hitta mig en plats relativt nära scenen.

Aurora stod som vanligt för ett finstämt klassiskt Luciatåg med de vanligaste sångerna. Här har man inte överhuvudtaget försökt tona ner Kristendomen utan här var det gott om gamla klassiker. Johan och de andra pojkarna hade förstås gemensamt Staffan-solo och min man gjorde bra ifrån sig.

Det är så här man ska inleda Lucia-dagen.

Psst.. jag förstår att Aurora bad om förstärkning, förutom Tobias så har ju de där grabbarna riktigt många kör-år bakom sig, den manliga återväxten verkar inte riktigt ha fungerat.

Julkonsert med Snapsakademien och Kvinnokören Embla 12 december 2012

Så var det i vanlig ordning dags för Snapsakademiens årliga julkonsert och nu hade de bestämt sig för att samarbeta med den nystartade kvinnokören Embla.

Joakim Wennergren hade fått äran att vara konferencier och gjorde en mycket underhållande parodi av SVT:s julaftons-TV och allas vår Arne Weise. Lite synd bara att det var just Joacim som stod för det mest studentikosa av denna afton. Sångprogrammet var väldigt vackert och välrepeterat men det var mer jul än humor över det - vilket inte riktigt är så vi är vana att höra Snapsakademien. Embla visade sig vara tämligen traditionell damkör - mycket skönsång men inte så studentikost. Nu ska jag då erkänna att det här var första gången jag hörde och såg ett framträdande med Embla så jag vet inte hur deras ordinarie repertoar är.

Kvällens sånger var:

1. Carol of the bells (Snaps + Embla)
2. Deck the halls (Snaps + Embla)
3. Stilla natt (Snaps)
4. Midsjtnatzkin rådznjeff (Snaps)
5. Stad i ljus (Snaps)
6. Tärnans visa (Embla)
7. The Christmas song (Embla)
8. Pepparkaksgubbar (Embla)
9. Nature boy (Embla)
10. O come all ye faithful (Embla)
11. Far over the misty mountains cold (Snaps)
12. Bara jul (Snaps)
13. O helga natt (Snaps)

Extranummer:

1. Jul, jul, strålande jul (Snaps + Embla)
2. Staffanvisan (Snaps)

På det hela taget så tyckte jag inte riktigt lika mycket om årets konsert som jag uppskattade förra årets, visst gick man därifrån fylld av en härlig julkänsla men samtidigt lite snopen över de begränsade "underhållande" inslagen.

Vidare känner jag mig tvingad att nämna att biljettpriset var lite väl tilltaget för bara en akt och just avsaknad av pausfika gjorde också att konserten tappade lite i julstämning för nu uteblev ju helt det roliga och ständigt uppskattade pausminglet med Snapsakademien. Till min stora förvåning så blev jag också först stoppad från att plocka på mig ett programblad för tjejen i som stod och sålde biljetter skulle höra sig för om programbladen kostade något eller var gratis. Sedan när tar en studentförening betalt för programblad som är ihopvikta A4? Nu var de förstås gratis som vanligt men att ens ha tanken att de skulle kosta kändes bara girigt.

Så mycket som Johan varit borta och repat och extrarepat på sistone så hade jag väntat mig mer av konserten men visst fanns det flera tillfällen för skratt. Otur bara att stora delar av publiken saknar hyfs och dirigentkunskap och började applådera innan en låt tog slut. Man måste ju vänta tills dirigenten sänker ner armarna! Det känner väl ändå alla till!

ACCJA Mörkrostat 8 november 2012

Förra torsdagen så var vi på höstkonsert med vokalgruppen ACCJA som trotsade den stundande julen genom att hålla fast vid både sommar och höst med sin konsert Mörkrostat på Lillan i Luleå. Vi kom ganska så precis innan starten men plockade lediga stolar från två bord och skapade oss en egen sittplats mitt emellan.

I programbladet fick vi veta vad de skulle sjunga men inte i vilken ordning, de flesta låtarna var bekanta så det var ändå inte så svårt att hänga med trots att det mesta blev utan presentation. Jag som är lite småpedantisk numrerade allt eftersom.

I första akten fick vi höra:

1. Come together
2. Benen i kors
3. Jag är det fulaste som finns
4. Kristallen den fina
5. Bumblebee
6. My baby just cares for me
7. Baba Yetu
8. Hooked on a feeling

I pausen bjöds det på kaffe, te eller saft med olika små bakverk till. Johan lyckades till och med ladda upp med påfyllning innan föreställning fortsatte.

Andra akten bestod av:

1. Java jive
2. Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen
3. Dobbin's flowery vale
4. King of the road
5. Nine to five
6. Göta
7. Pippi-potpurri (Här kommer Pippi Långstrump, Mors lilla lathund, Sommarsången, Sjörövar-Fabbe, Lira Lara Loppan).

Johan blev lite småputt när jag kramade hans hand menande under Mors lilla lathund men den är ju bara så himla bra! Och stämmer rätt så bra in på Johan som är så väldigt duktig på att planera hur han ska hinna ha roligt och sen gör man det där tråkiga med tiden som eventuellt blir över. Pojkarnas lidande i Lira Lara Loppan var också helt underbart.

Givetvis gav sig inte publiken utan insisterade på ett extranummer men det kom jag tyvärr inte på vad det var..

ACCJA levererade helt klart en mycket trevlig musikkväll, låtarna framfördes med stor säkerhet och det märktes att de tränat på koreografin och även några små gyckel här och var. Lillan var en perfekt plats för en sådan här konsert, det kändes mycket som en trivsam hemmakväll - fast bättre!

Min absoluta favorit för kvällen blev ändå Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen men där är jag väldigt partisk, jag verkligen älskade den sången när jag var liten, jag kommer ihåg exakt hur bilderna såg ut i sångboken och hur mina lekisfröknar dummade sig när vi sjöng den. På vägen hem i bilen fortsatte musikupplevelsen när Johan och jag testade våra sångminnen och sjöng den på nytt. Johan sökte även runt efter Luhrarnes gamla arr för jo, den har vi faktiskt spelat och jag älskade det med!

Tack ACCJA för en underbar höstkväll och jag hoppas det blir fler chanser att se och höra er framträda!