Purpurfärgen

Jag minns inte när jag första gången såg den ursprungliga filmatiseringen från 1985, jag var uppenbarligen för ung att se den när den kom så det måste varit senare på TV. Kanske först efter jag flyttat hemifrån till och med. Jag hade den inspelad på VHS i alla fall. Jag köpte boken. På engelska dessutom så jag misstänker att jag gjorde det under någon av mina resor. Jag har köpt mycket böcker på engelska när jag rest. Den kan ha varit bland dem jag köpte i Portland för 20 år sedan. Lena tog med mig till en gigantisk bokhandel i flera våningar där begagnande och nya böcker fanns blandade om vartannat och jag köpte många böcker som jag sett dramatiserade.

När jag såg att det skulle komma en ny film så frågade jag tjejerna, mina gamla kollegor, om de ville gå. Vi hade pratat om att göra en tjejkväll igen och den här filmen kändes lämplig. Så kom det sig att vi gick på premiären igår. I väntan på att filmen skulle visas så upptäckte jag att den gamla filmen gick att se på HBO Max så den såg jag förra helgen. Nu har jag tagit ner boken med och börjat läsa. Det finns dessutom en dokumentär att se om den nya filmen - den har jag inte kommit till än.

Vad kan man då säga om Purpurfärgen?

Celie står i centrum, i början en ung flicka som vid 14 års ålder föder sitt andra barn efter att ha blivit våldtagen av sin far. Kärleken till systern Nettie som hon separeras ifrån och inte kommer återse förrän över 30 år senare. Det är tiden som delvis ligger hela berättelsen till last. Det är mycket intryck som ska avverkas på en relativt kort tid. Filmen från 1985 är ca 2,5 timma, den nya något kortare. Lång tid men ändå inte riktigt tillräckligt.

Den ursprungliga filmen har en del sångnummer medan nyinspelningen är baserad på musikalversionen som gått upp på Broadway.

Till saken hör nu detta, jag älskar musikaler! Jag älskar det totalt obegripliga att en handling leder till spontan sång och dans. Det är knasigt och ologiskt men ändå otroligt trivsamt.

Det jag ändå saknar i den nya filmatiseringen är att den inte känns riktigt lika personlig som den första för i den kommer vi närmare Celie, hon ÄR berättaren. Så är det också i boken. Berättelsen förs fram genom att Celie berättar om sitt liv i brevform, först riktat mot Gud och senare Nettie.

I den första filmen såg vi Whoopie Goldberg i rollen som Celie och det var roligt att se henne göra en liten cameo som barnmorska alldeles i början av den nya filmen. Den mest lyckade rollbesättningen är dock Sofias, ursprungligen spelad av Oprah Winfrey och nu av Danielle Brooks. Introduktionen av karaktären i båda filmerna är fantastiskt roliga men blir tydligast i den första när berättaren Celie just beskriver Sofia som en STOR flicka. Det ÄR en fysisk stor kvinna men det är framför allt en person som tar plats. Både Oprah Winfrey och Danielle Brooks gör fantastiska rolltolkningar som den färgstarka Sofia.

Men som sagt, det som brister är ändå den långa tidsrymden, handlingen hoppar och det kan vara svårt att hänga med ibland. Samtidigt är det här en känslosam resa. Det är våld, rasism, kvinnoförtryck blandad med kärlek, vänskap och också även botgöring. Jag håller inte med en del recensioner som säger att karaktärerna är förenklade till enbart goda och enbart onda i den nya filmen. Ja, de hade kanske lite mer variationer i den första filmatiseringen men det finns ändå i båda versionerna.

Det är ändå väl spenderad tid. Särskilt i sällskap av goda vänner.

Nu ska jag läsa färdigt boken och se dokumentären med.

Star Wars VII: The Force Awakens

Över nyår hade vi besök vilket förstås betydde barnvakt vilket förstås betydde gå på bio! Så några veckor efter alla andra kom vi slutligen iväg och såg den nya Star Wars-filmen. Vi visste förstås på förhand att den inte skulle vara lika bra som de första filmerna men vi visste också att vi ville se den.

Mirakulöst nog hade vi lyckats undvika att utsätta oss för en massa spoilers så vi gav oss av tämligen ovetande om vad vi hade att vänta oss på denna första dag på det nya året.

För er som inte sett den än så tänker jag inte heller avslöja en massa detaljerade innehåll. Mot slutet av filmen förbannade jag mig själv dock för min egen alldeles för bra analytiska förmåga när jag började förutse kommande scener i detalj. Jag har sett på tok för mycket film genom åren, jag överraskas sällan av filmer. Det är svårt att skapa något helt unikt och i en film i Star Wars-sagan så är man dessutom till viss del begränsad för man måste hålla sig inom ramarna för vad som definieras som Star Wars.

Men jag uppskattade verkligen balansen i filmen, att få se den 30 år in i framtiden där förra filmen slutade. Att få återse gamla karaktärer men så förstås också möten med nya. Att bara få veta enstaka ledtrådar om vad som har hänt sedan sist. Det lämnar givetvis massor med utrymme för små sidospår i handlingen i de två kommande filmerna. De två kommande filmerna som jag misstänker att jag inte heller komma tycka är lika bra som de första filmerna men likväl kommer vi självklart gå och se de filmerna med.

Vi är förutsägbara vi fans. Jag hånskrattade när jag hörde någon påstå att dess barn släpat med den att se den nya filmen. Seriöst? Du hade gått i alla fall. Vi går ju allihopa i alla fall. Vi kan helt enkelt inte låta bli!

Jurassic World

Bio är inte ett vanligt nöje för oss längre då det innebär att en barnvakt måste trollas fram, men ibland så dyker det upp en film man gärna vill se för man tror den gör sig bäst på bio och på något magiskt vis så går det att kombinera barnvaktens schema med våra aktiviteter och vips så har Johan och jag fått en egen kväll tillsammans!

Jag är vetenskapligt lagd men jag gillade Jurassic Park när den kom, jag gillade den så pass mycket så när 3D-versionen kom för två år sedan så gick jag och Johan och såg den på bio - igen! Skillnaden var förstås att 20 år tidigare hade vi sett den i annat sällskap för det var ett antal år innan vi lärde känna varandra.

Jurassic World var absolut värt både tid och pengar att se. Det var en härlig kombination av parodi på temaparker (utan att bli löjligt utan endast härligt underhållande), fin action (visserligen på sina håll förutsägbar men om man inte ser lika mycket film som jag och vet hur film "funkar" in i minsta detalj så kanske man kan bli lite mer överraskad) och många fina detaljer i replikerna som verkligen lyfte filmen. Det var också kul att se hur snyggt de knöt an till de tidigare filmerna.

Handlingen är precis vad man förväntar sig, människan leker Gud, dinosaurier går inte att kontrollera och därför vinner alltid naturen i slutändan. Men det är fin underhållning på vägen! 3D-effekterna var precis lagom med, de dominerade inte filmen utan förstärkte bara.

Sedan ska väl tilläggas att jag och Johan uppenbarligen inte är riktigt som alla andra.. vi skrattade högt på ställen där vi misstänker att tanken nog var att man borde blivit rädd. Och när stora onda dinosaurie lutar sig fram och kikar nedför vattenfallet efter sitt försvunna byte.. ja då tyckte vi att den påminde om Emma när hon tappat något från sin barnstol och försöker se var det tog vägen.

Så den här filmen rekommenderas varmt!

Hobbit del 3: Femhäraslaget

För en vecka sedan kom jag och Johan så iväg på vårt första biobesök på över ett halvår. Med ankomsten av Litens farmor inför julen så fanns det en mycket villig barnvakt tillgänglig så vi slog till!

Dock valde vi en tidigare föreställning för att dels öka chanserna att vi själva inte skulle somna men också så att vi skulle vara hemifrån på så bra tider som möjligt. Det visade sig innebära att det var ungefär 10 personer på plats i biosalongen..

Jag har ju genomgående när det gällt Hobbit-filmerna varit något förvirrad, jag har läst boken men det är så pass mycket som är tillagt att det inte riktigt har hjälpt mig att veta vad som ska hända. Nu inför sista filmen insåg jag dessutom att jag nog skulle behöva läsa om boken för det är en hel del jag inte riktigt kommer ihåg.

I alla fall, det var en riktigt pampig storfilm, 3D-effekterna hade fått mindre utrymme i den här filmen och var på mer lagom nivå och fungerade nog faktiskt bäst hitintills i trilogin genom att förstärka filmen snarare än dominera den.

Det är inte den bästa filmen jag sett men den kändes bra och knöt på ett fint sätt ihop med Sagan om Ringen-filmerna. Vi gick ifrån bion mycket nöjda med vår bioupplevelse. Inför biobesöket hade vi dessutom sett om de två tidigare filmerna i sina förlängda DVD-versioner. Och nu efter julhelgen har vi börjat se om Sagan om Ringen-triologin. Bara för att man kan förstås!

Barnvaktstunden fungerade också ganska så bra. Vi var lite oroliga för matningen för Emma har inte velat ta flaska på sistone men det hade löst sig till slut. Vi får se när nästa tillfälle ges för biobesök.

X-Men: Days of future past

Såå, varit lite dåligt med biobesök för oss i år. Delvis kan det förklaras med att vi inte tyckt det varit speciellt många intressanta filmer som gått upp på bio men också att vi faktiskt varit dåliga på att ta oss iväg på kvällsaktiviteter. I torsdags öppnade dock upp för en perfekt biodag i och med att Johan hade ledigt fredag. Tydligen tänkte vi exakt samma sak förra året för då var vi också på bio 5 juni.

Snäll som jag är så lät jag Johan få sin vilja igenom så det blev den nya X-Men-filmen. Nu har jag visserligen redan gått med på att se en hel drös av X-Men-filmerna och hade jag inte tyckt att de varit värda min tid så hade jag förstås sagt stopp för länge sedan. Så jag skyller inte helt på Johan.. tycker bara det är synd att vi missat att komma iväg på annan film i vinter som jag gärna hade velat se.

I alla fall så så är den här filmen en klassisk tidsloop, framtiden har blivit mörk och svår och för att rätta till det så ska ett fel åtgärdas i det förflutna. Populärt knep i den här genren då man samtidigt öppnar upp för en reboot och kan göra massa mera film! Men Johan som är mer påläst än jag upplyste mig förstås om att handlingen i filmen faktiskt baseras på existerande seriealbum så det var inte så mycket nytänk bakom det.

Självklart är det just Wolverine som måste göra tidsresan då han är den enda som skulle kunna överleva resan. Då vi alla vet att Wolverine inte åldras så ser han ju förstås likadan ut åter på 70-talet fast de andra mutanterna istället spelas av yngre förmågor. Väl tillbaka i tiden så måste han ta hjälp av både professorn och Magneto i en tid då de står långt ifrån varandra för att gemensamt stoppa Mystique från att orsaka den förödande tidslinjen som de i nuläget befinner sig i.

Nåväl, min behållning av filmen som inte är inbitet fan av X-Men är ändå att det var en bra actionfilm med en hel del specialeffekter. Vi såg dessutom filmen i 3D då den 3D-fria visningen gick för sent på kvällen. Hur mycket själva 3D-effekterna tillförde filmen vet jag inte riktigt, kan inte påstå att det kändes som om det gjorde massiv skillnad för upplevelsen.

Något som verkligen fascinerar mig dock är att dagens biobesökare inte har lärt sig än att filmmakarna gillar att slänga in lite bonusmaterial efter eftertexterna! Så fort eftertexterna börjar rulla så reser sig folk och går och kvar sitter vi inbitna filmfantaster (den här gången förutom Johan och jag också två killar som om jag ska göra den ytliga bedömningen uppfyllde absolut vartenda kriterium för att vara supernördar..) och väntar på den där extra minuten av filmmaterial som givetvis inte tillför handlingen något (filmen är ju slut..) men som ibland är en ledtråd inför en kommande uppföljare eller bara i allmänhet något roligt.

Så sitt kvar! Det finns extramaterial efter eftertexterna!

Hobbit: Smaugs ödemark

Så igår kväll så var vi på bio, vi hade för ovanlighetens skull köpt biljetter i god tid och därmed fastställt att igår skulle vi vara sugna på biobesök. Det här innebar förstås att vi dessutom var på bio i stora salongen och den var tämligen väntat knökfull.

Jag har ju redan sedan jag hörde talas om filmatiseringen klurat över hur Peter Jackson skulle lyckas smeta ut handlingen i en liten barnbok till tre rejäla långfilmer. Svaret ligger förstås sedan tidigare fastställt i att peta in saker i filmerna som inte finns med just i boken.

Det var en mäktig filmupplevelse men jag kände ändå mig inte riktigt tillfredsställd när jag gick ifrån biografen, brytningen var inte lika bra gjort som efter första filmen så det kändes verkligen oavslutat när man gick därifrån. Så de här filmen måste jag som väldigt många andra tvåor i planerade trilogier konstatera inte riktigt bär sig som egen film. Tvåor känns oftast som en övergångsfilm och denna var inget undantag.

Återigen tyckte jag att Peter Jackson inte heller riktigt utnyttjar 3D så bra som han skulle kunna, när sällskapet flyr i tunnorna så verkade det till exempel lovande att man fick följa färden från en tunna men ett ögonblick senare så klipptes vi ut till en distansvy. Annars var det ju mest insekter och avhuggna orchhuvuden som flög ut i publiken.

Sedan kanske det bara är jag... Men problemet med att göra filmer i fel ordning blir ju att man inte kan hindra skådespelare från att åldras och Orlando Bloom var väldigt ung när Sagan om Ringen-trilogin spelades in, de flesta män går igenom en kroppslig förändring vid 25-30 år när den pojkaktiga spinkigheten försvinner.. att vara Hollywood-skådis är liksom inget undantag..

Men det var fortfarande en bra film, men mest av allt lämnades mersmak och längtan efter den avslutande delen. Efter den här filmen var jag lite mer osäker på vad som verkligen är med i boken och vad som är tillagt, kanske faktiskt läge att plocka fram boken igen.

Gravity

Johan och jag har inte haft så stor framgång med bio i år, vi bokar massa besök men på grund av sjukdom och framför allt trötthet så kommer vi inte iväg. Därav att de allra flesta av våra biobesök blir i salong 3 där vi sitter på åttonde raden som har ett balkongräcke och extra benutrymme. Alltså salongen som storfilmerna flyttas ned till när de gått ett bra tag. Men vi gillar som sagt vad den salongen och våra favoritplatser på rad 8.

I fredags lyckades vi så slutligen komma iväg och se Gravity, en film jag varit sugen på direkt när den kom men som också genomgående fått väldigt bra kritik.

Jag måste instämma med recensenterna, det här är utan tvekan den film jag sett som bäst utnyttjat 3D-effekterna för att verkligen förstärka filmen. Man har varit smart nog att inte låta specialeffekterna ta över handlingen. Det häftigaste är alla gånger vi får se utifrån Sandra Bullocks karaktärs ögon, inklusive rundningen av hennes hjälm och ljusreflektioner.

Själva handlingen då? Ja, som de flesta astronautfilmer så är de mer eller mindre orealistiska, överlag så tror jag på faktumet att man är relativt körd vid olyckshändelser utanför atmosfären men det gör sig inte lika bra på film som en osannolik historia. Nu känner vi alla visserligen till Apollo 13 och att det är både teoretiskt och praktiskt möjligt med osannolika rymdräddningar. Men jag är en trogen pessimist..

I vilket fall som helst så var det en himla häftig bioupplevelse!

Berättelsen om Pi

Ännu en perfekt inprickad biodag där det verkade som om hela Luleå bestämt sig för att gå på bio samtidigt. Som pricken över i så var den ena biomaten trasig så kön ringlade lång både till den enda fungerande biomaten samt de tre bio/kioskkassorna. Dock så låg vår bokning kvar i systemet fastän vi inte lyckades få ut våra biljetter förrän 15 minuter innan filmen skulle börja.

För en av våra julklappar var just biopengar från svärmor så vad passar bättre att göra än att faktiskt använda dem på bio?

Kvällens film var Berättelsen om Pi som är baserad på en tydligen väldigt känd bok som jag aldrig har läst eller egentligen hade hört talas om innan trailern för den här filmen började rulla. 

Filmen hade knappt kommit igång med olika scener och närbilder av olika exotiska djur zoomades in i 3D och jag insåg snart att det här vankar obehag. Naturligtvis borde jag insett detta redan i förväg då jag visste att filmen handlade om sonen till en zoo-ägare men det var först då det till fullo gick upp för mig - snart kommer det dyka upp en orm i 3D! Något jag såg fram emot ungefär lika mycket som när jag såg min första film på Cosmonova som handlade om djuren i djungeln..

Nåväl, jag hann mentalt ställa in mig och förbereda mig för det innan den dök upp i alla fall och kunde därmed avvärja risken för mardrömmar. Det här är en fråga om tankekraft, jag styr ofta mina drömmar genom att välja vad jag tänker på innan jag ska sova, ofta tar jag någon av mina berättelser jag har i huvudet och "jobbar" med den innan jag somnar (den här metoden är perfekt för bearbetande av historier men usel så till vida att jag inte får något nedskrivet..). Vikten av att göra det kommer just av en horribel återkommande mardröm jag hade som liten där jag befann mig i en slags ormfabrik och ormar roterade på band (likt löpband) och jag låg på dessa band och därmed inte kunde komma undan ormarna. Så jag började träna min hjärna i att koppla in "rätt" tankar innan jag somnar. Viktigast av allt är helt enkelt att aldrig ha en orm på hjärnan minuterna innan sömn infaller.

Okej, det var en liten parentes.

Filmen var annars uppbyggd på mitt favoritsätt, den återberättas bit för bit senare i livet av huvudpersonen Pi. Så man vet på en gång att han kommer överleva men man vet inte riktigt hur vägen dit har gått till. Pi har i alla fall blivit uppsökt av en författare med skrivkramp som desperat behöver en ny historia och får tipset om Pi. Det är för den författaren som Pi nu berättar om hur det gick till när hans familj skulle resa från Indien till Kanada med en del av sina djur på en fraktbåt.

När skeppet förliser så hamnar Pi så ensam ute på öppet hav i en livbåt - tillsammans med en bengalisk tiger vid namn Richard Parker. Vi får sedan följa med hur Pi hanterar sitt öde tills dess att han slutligen når land.

Jag tänker inte berätta för mycket om vad som händer till havs för det behöver ni själva uppleva när ni ser filmen. Men upplägget är en härlig kombination av humor och drama. I livbåten finns till exempel bland nödutrustningen en slags handbok för nödsitationer som blir helt absurd att tillämpa när ens sällskap vid skeppsbrottet är en utsvulten bengalisk tiger..

Sedan så är det jag som då är hopplös i filmsammanhang och lägger märke till de mest idiotiska sakerna. Jag retar mig fortfarande på den uppenbara namedroppingen av att Luke Perry är listad som typ femte namn i Femte elementet trots att han bara är med i inledningsscenen. Berättelsen om Pi slår detta med en helt egen absurd listning av skådespelare. Som typ fjärde-femte namn dyker Gérard Depardieu upp (i sig visserligen en briljant skådespelare) men han är ju bara med i två korta scener i hela filmen!! Kom igen?!?!?

Hobbit: En oväntad resa

22 december hade jag och Johan samma briljanta idé som i stort sett hela Luleå - vi gick på bio!

Till skillnad från med Sagan om ringen-trilogin så hade jag faktiskt läst den här boken. Visserligen för 10 år sedan men jag ansåg mig ändå ha skaplig koll på handlingen. Nu visste jag dock på förhand att Peter Jackson petat in lite saker från trilogin för att fylla ut och faktiskt få till tre filmer av en enda liten ungdomsbok. Det här ledde till att trots att jag läst boken var jag bitvis smått förvirrad.

Nu hade Jackson också tagit steget till 3D men det kändes som om han inte gick till överdrift utan använde tekniken lagom mycket. Jag har dock inte riktigt vant mig vid 3D-glasögon än, de sitter inte helt bekvämt ovanpå vanliga glasögon.

Precis som i de andra filmerna så var det förstås stora kontraster, det lilla stillsamma lugnet i Fylke mot den stora, stökiga och krigiska världen utanför. Även här förekommer det tydliga konflikter mellan alver och dvärgar.

Jag tänker inte avslöja för mycket av handlingen för den som vare sig läst boken eller sett filmen, men Gandalf mer eller mindre lurar Bilbo att följa med 13 dvärgar på äventyr för att återta sitt forna hem från draken Smaug.

När den första boken slutar har sällskapet precis blivit räddade av jätteörnarna, men innan dess har ett väldigt viktigt smycke gjort sitt inträde i berättelsen - nämligen ringen! Bilbo hittar den i samband med sitt möte med Gollum och tar sig levande därifrån i en gåtgissartävling. Den här biten av filmen gillade jag verkligen, jag tänker knappast hävda att jag minns allt från en bok jag läste för 10 år sedan men jag kunde i alla fall svaren på alla frågor!

Det var i alla fall en mycket trevlig bioupplevelse som var väl värt att trotsa kylan för (det var -29 denna kväll) och ännu bättre att bilen faktiskt ville starta när vi skulle hem igen. Naturligtvis så krängde biografen massa Hobbit-prylar och det fanns en specifik Hobbit-meny där man fick en samlarmugg. Vi köpte dock inget sådant men när vi lämnade biosalongen bland de allra sista så fanns det en mugg kvarlämnade ytterst på vår rad så Johan plockade med den. Figuren på locket var löstagbar och även om Gandals hatt gick sönder när Johan tappade muggen på marken på väg till bilen så ser den rätt så fin ut i bokhyllan (duktig fru har limmat ihop trasig hatt!).

Ett år till nästa film..

The Twilight Saga

Jag förstod aldrig riktigt hetsen och uppmärksamheten när den första filmen dök upp, jag hade inte läst böckerna, jag hade inte ens hört talas om dem. Så då vi sällan går på bio så ignorerade jag bara hela grejen.

Men så för några månader sedan visade SVT första filmen (Twilight) och jag tänkte att jag kan väl se den i alla fall och se om jag förstår vad alltihopa handlar om. Jag upplevde den första filmen mest som en ganska så tafatt tonårsfilm med rätt intetsägande dialog. Måttligt imponerad med andra ord.

Så poppade nästa film (The Twilight Saga: New Moon) upp i TV-tablån och Johan och jag tänkte att vi ser väl även denna film för att se om det klarnar. Nu blev det lite roligare, vargarna gjorde sitt intåg på allvar och triangeldramat blev lite mer intressant - även om jag fortfarande tyckte att tonårsdialogen var lite väl stel och oinspirerande.

Lagom till den sista filmens bio-premiär körde kanal 5 så en Twilight-vecka med tidigare filmer vilket öppnade för att se tredje filmen (The Twilight Saga: Eclipse). Jag fortsatte egentligen att inte riktigt förstå drivkraften bakom filmerna, men det kanske är i det svåra för mig att se en 18-åring som så självklart vill ge upp en stor del av sig själv och sitt liv för en killes skull. Karaktären Rosalie var egentligen den mest begripliga för mig för hon var den enda som visade lite äkta vett.

Så i helgen när vi var och hälsade på Johans mamma så hade hon planer på att se sista filmen på bio och ville gärna ha sällskap och efter att ha diskuterat saken med Johan så stod det ju klart att vi bara saknade en film och hon råkade just ha alla dvd:erna hemma i lån just för stunden. Så på lördag eftermiddag såg vi The Twilight Saga: Breaking Dawn - Part 1. Det här var egentligen den första filmen där Bella visade lite vett genom att välja att skjuta upp sin omvandling - även om konsekvenserna av det beslutet inte blev riktigt som hon tänkt sig. Här dyker också ett klassiskt inslag i Fantasy/Science Fiction upp - besvärliga halvblods-graviditeter där fostret själv aktivt motarbetar att låta omgivningen lägga sig i. Jag tänkte själv närmast på V när jag såg det. Mer och mer drama smög sig också in i och med den nya situationen och vargarnas inställning. Även om slutet av filmen gav minst sagt lite obehagskänslor med prägling av nyfödd bäbis.

Efter middag så gav vi så oss av till Västervik för att gå på bio och se den avslutande delen The Twilight Saga: Breaking Dawn - Part 2. Denna lördag några veckor efter premiären visade det sig att den stora salong 1 på Biostaden endast skulle vara fylld med sju biobesökare men en riktigt härliga biograf var det med sköna stolar och gott om benutrymme. Äntligen fick man se lite fart och fläkt och riktigt starka känslor från Bella där hon inledningsvis bokstavligt talat sparkar skiten ur Jacob! Det här var utan tvekan den bästa filmen av de alla, den komplexa handlingen och en dramatisk upplösning som utspelar sig delvis på riktigt och dels i Alices visioner lurar effektivt biobesökaren i vad som sker och vad som inte sker. Samtidigt kändes filmen emellanåt väldigt tillrättalagd och förklarande, nästan som en historiebok som med stora pekpinnen talar om för publiken exakt hur saker och ting ligger till. Det är ett tydligt avslut, något annat kan man inte säga om filmen.

På det stora hela så kan jag förstå hur Twilight-fenomenet har blivit så stort som det är men det är inte riktigt för mig. För mycket tafatt tonårsdrama över alltihopa - vilket förstås förklarar varför jag gillar de sista filmerna bättre då karaktärerna har fått mogna lite mer och växa upp lite grann.

Men det är vackra filmer, mycket stilistiska landskapsvyer och det finns trots allt en underliggande komplexitet över dramat - jag önskar bara man låtit bli övertydligheten som gått gå på högvarv lite väl ofta. Som att Bella inser sin graviditet på exakt 14:e dagen efter sin bröllopsdag, hur många 18-åringar har egentligen en så superexakt menstrationscykel?

Men för all del, den som vill se tonårsdrama, action och en tolkning av fantasy kommer förstås ha stor behållning av filmerna.