Gravity

Johan och jag har inte haft så stor framgång med bio i år, vi bokar massa besök men på grund av sjukdom och framför allt trötthet så kommer vi inte iväg. Därav att de allra flesta av våra biobesök blir i salong 3 där vi sitter på åttonde raden som har ett balkongräcke och extra benutrymme. Alltså salongen som storfilmerna flyttas ned till när de gått ett bra tag. Men vi gillar som sagt vad den salongen och våra favoritplatser på rad 8.

I fredags lyckades vi så slutligen komma iväg och se Gravity, en film jag varit sugen på direkt när den kom men som också genomgående fått väldigt bra kritik.

Jag måste instämma med recensenterna, det här är utan tvekan den film jag sett som bäst utnyttjat 3D-effekterna för att verkligen förstärka filmen. Man har varit smart nog att inte låta specialeffekterna ta över handlingen. Det häftigaste är alla gånger vi får se utifrån Sandra Bullocks karaktärs ögon, inklusive rundningen av hennes hjälm och ljusreflektioner.

Själva handlingen då? Ja, som de flesta astronautfilmer så är de mer eller mindre orealistiska, överlag så tror jag på faktumet att man är relativt körd vid olyckshändelser utanför atmosfären men det gör sig inte lika bra på film som en osannolik historia. Nu känner vi alla visserligen till Apollo 13 och att det är både teoretiskt och praktiskt möjligt med osannolika rymdräddningar. Men jag är en trogen pessimist..

I vilket fall som helst så var det en himla häftig bioupplevelse!

Uppdaterad bucket list!

Det har visserligen hunnit gå ganska så lång tid sedan de annonserade årets Nobelpristagare i litteratur men jag har inte kommit mig för att uppdatera min bucket list än. Så en tillkommen och en avbockad... behöver nog öka lästakten något..

Så fet stil lästa och kursiva osäker.

1901) Sully Prudhomme, Frankrike

1902) Theodor Mommsen, Tyskland

1903) Bjørnstjerne Bjørnson, Norge

1904) Frédéric Mistral, Frankrike / José Echegaray y Eizaguirre, Spanien

1905) Henryk Sienkiwicz, Polen

1906) Giosue Carducci, Italien

1907) Rudyard Kipling, Storbritannien

1908) Rudolf Eucken, Tyskland

1909) Selma Lagerlöf, Sverige

1910) Paul Heyse, Tyskland

1911) Maurice Maeterlinck, Belgien

1912) Gerhart Hauptmann, Tyskland

1913) Rabindranath Tagore, Indien

1914) -

1915) Romain Rolland, Frankrike

1916) Verner von Heidenstam, Sverige

1917) Karl Gjellerup, Danmark / Henrik Pontoppidan, Danmark

1918) -

1919) Carl Spitteler, Schweiz

1920) Knut Hamsun, Norge

1921) Anatole France, Frankrike

1922) Jacinto Benavente, Spanien

1923) William Butler Yeats, Irland

1924) Wladyslaw Reymont, Polen

1925) George Bernard Shaw, Storbritannien

1926) Grazia Deledda, Italien

1927) Henri Bergson, Frankrike

1928) Sigrid Undset, Norge

1929) Thomas Mann, Tyskland

1930) Sinclair Lewis, USA

1931) Erik Axel Karlfeldt, Sverige

1932) John Galsworthy, Storbritannien

1933) Ivan Bunin, statslös (Ryssland)

1934) Luigi Pirandello, Italien

1935) -

1936) Eugene O’Neill, USA

1937) Roger Martin du Gard, Frankrike

1938) Pearl Buck, USA

1939) Frans Eemil Sillanpää, Finland

1940) -

1941) -

1942) -

1943) -

1944) Johannes V. Jensen, Danmark

1945) Gabriela Mistral, Chile

1946) Hermann Hesse, Schweiz (Tyskland)

1947) André Gide, Frankrike

1948) Thomas Stearns Eliot, Storbritannien

1949) William Faulkner, USA

1950) Bertrand Russell, Storbritannien

1951) Pär Lagerkvist, Sverige

1952) François Mauriac, Frankrike

1953) Winston Churchill, Storbritannien

1954) Ernest Hemingway, USA

1955) Halldór Kiljan Laxness, Island

1956) Juan Ramón Jiménez, Spanien

1957) Albert Camus, Frankrike

1958) Boris Pasternak, Sovjetunionen

1959) Salvatore Quasimodo, Italien

1960) Saint-John Perse, Frankrike

1961) Ivo Andric, Jugoslavien

1962) John Steinbeck, USA

1963) Giorgos Seferis, Grekland

1964) Jean-Paul Sartre, Frankrike

1965) Michail Sjolochov, Sovjetunionen

1966) Samuel Agnon, Israel / Nelly Sachs, Sverige (Tyskland)

1967) Miguel Angel Asturias, Guatemala

1968) Yasunari Kawabata, Japan

1969) Samuel Beckett, Irland

1970) Alexander Solzjenitsyn, Sovjetunionen

1971) Pablo Neruda, Chile

1972) Heinrich Böll, Tyskland

1973) Patrick White, Australien

1974) Eyvind Johnson, Sverige / Harry Martinson, Sverige

1975) Eugenio Montale, Italien

1976) Saul Bellow, USA

1977) Vicent Aleixandre, Spanien

1978) Isaac Bashevis Singer, USA (polen)

1979) Odysseus Elytis, Grekland

1980) Czeslaw Milosz, USA och Polen

1981) Elias Canetti, Storbritannien (Bulgarien)

1982) Gabriel García Márquez, Colombia

1983) William Golding, Storbritannien

1984) Jaroslav Seifert, Tjeckoslovakien

1985) Claude Simon, Frankrike

1986) Wole Soyinka, Nigeria

1987) Joseph Brodsky, USA (Sovjetunionen)

1988) Naguib Mahfouz, Egyptien

1989) Camilo José Cela, Spanien

1990) Octavio Paz, Mexiko

1991) Nadine Gordimer, Sydafrika

1992) Derek Walcott, St. Lucia

1993) Toni Morrison, USA

1994) Kenzaburo Oe, Japan

1995) Seamus Heaney, Irland

1996) Wislawa Szymborska, Polen

1997) Dario Fo, Italien

1998) José Saramogo, Portugal

1999) Günter Grass, Tyskland

2000) Gao Xingjian, Frankrike (Kina)

2001) V. S. Naipaul, Storbritannien

2002) Imre Kertész, Ungern

2003) J. M. Coetzee, Sydafrika

2004) Elfriede Jelinek, Österrike

2005) Harold Pinter, Storbritannien

2006) Orhan Pamuk, Turkiet

2007) Doris Lessing, Storbritannien

2008) Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike

2009) Herta Müller, Tyskland

2010) Mario Vargas Llosa, Peru

2011) Tomas Tranströmer, Sverige

2012) Mo Yan, Kina
2013) Alice Munro, Kanada

J. M. Coetzee - Disgrace

För några veckor sedan sökte jag i min bokhylla efter en ny bok att läsa och siktet var förstås i första hand inställt på något jag ännu inte läst. Sådana böcker har jag en hel del av, därav att jag försöker tillämpa köpstopp på nya böcker tills dess att de jag redan har är lästa - totalt misslyckande! Jag har köpt massa nya böcker i år!

Men nu skulle jag ändå läsa en bok jag redan hade och bestämde mig för att göra slag i saken och beta av på min litterära bucket list så valet föll på J. M. Coetzee och hans bok Disgrace som jag inhandlade för ett antal år sedan (antagligen när alla nyutgåvor kommit efter att han fått Nobelpriset). Att den var en lagom tjock pocket skadade inte heller då jag skulle ut och resa.

Coetzee är en författare som uppenbarligen inte låtit sig skrämmas av att ha fått Nobelpriset utan har fortsatt ge ut böcker sedan dess och nu är högaktuell med den nya boken Jesus barndom.

Jag läste i alla fall Disgrace, i vilken vi får följa den medelålders professorn som efter att ha orsakat skandal genom att ha en affär med en student blir avskedad och flyr ut på landet för att bo hos sin dotter på hennes lilla blomsterfarm.

Det är en ganska dyster tillvaro som Coetzee målar upp, det ligger som ett fult skimmer över hela boken men man dras in i denna tragiske figur och hans svårigheter att ha vettiga relationer med andra människor. 

Med tämligen stor säkerhet så vågar jag säga att det är den hitintills enda boken jag läst som utspelar sig i Sydafrika, ett land som jag egentligen inte vet mer om än från skolans geografi-lektioner och nyhetsrapporteringarna. Så vad jag vet om hur vardagen ser ut för de människor som bor där är lika med noll. På sina håll så kryper det i boken in reflektioner, att det finns en komplicerad relation mellan landets vita och färgade landsmän är tydligt. Vi träffar på några raka exempel om den maktobalans som råder men också att saker är på väg att ändras.

Motiveringen till J. M. Coetzees Nobelpris löd:

"som i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet"

Jag kan inte annat än instämma.

Jerry - The Farewell show på Coop Arena 16 november

Jag som har så pass udda musiksmak är inte direkt bortskämd med att få se artister jag gillar live, alldeles för många befinner sig faktiskt under jord sedan många, många år tillbaka.

Jerry Williams däremot är rockfarfar som aldrig ger med sig (att gå på hans Farewell show kan ju då tyckas konstigt men det ska tilläggas att han precis har förlängt den ytterligare...). Nu har jag faktiskt hört och sett Jerry Williams uppträda tidigare men man får ändå passa på.

Så redan tidigt i våras bokade jag biljetter till den här kvällen och oj vad jag och Johan har fått jobba för att inte bli dubbel- och trippelbokade. Det där var utan tvekan höstens populäraste helg, antagligen för att den ligger precis så där lagom innan julstöket och julkonserter tar över allting. Vi misslyckades.. Mycket gick att flytta undan men i slutändan fick vi avstå från andra roliga saker för att kunna gå på showen.

Så vårt andra besök till Coop Arena (ännu ingen hockey..) där det som alltid när det är föreställning var minst sagt oorganiserat kaos. Vi hade varit smarta i alla fall och tog bussen ner istället för att slåss om parkeringsplatser med alla andra från när och fjärran (evenemang i Luleå tenderar att locka till sig många från den kringliggande orterna).

I och med att jag köpte biljetter så tidigt som jag gjorde så hade vi rätt så bra platser på parkett tills folket framför oss dök upp. För de tre framför oss betedde sig som dampungar något gett alkohol till.. Allmänt störande alltså och naturligtvis hittade de mer alkohol i pausen..

Jag erkänner, jag har blivit gammal och tråkig och tycker fulla människor är störande. Framför allt när jag betalat 2 x 680 kr för att gå på show!

För det var inte bara konsert, det var ju en show. Första halvan bestod av historiska sketcher berättade av tre fiktiva Jerry-fans som följt hans karriär från innan han hade en musikalisk karriär. Även Jerry själv berättade många anekdoter från sitt långa artistliv och vi fick även höra en hel del låtar som influerade och formade hans karriär.

Efter den ännu mer kaotiska pausen när alla skulle dricka mer alkohol så drog mer renodlad konsert igång och många av hans klassiker avverkades. Nu blev publiken lite osäker på hur den skulle bete sig (framför allt som galningarna framför oss hetsade på folk). En del reste sig upp och en del satt kvar, några tog sig ut vid sidan av stolarna och dansade. Det blev lite rörigt helt enkelt.

Det här är baksidan med att ta en krogshow på turné, när det inte är krog där föreställningarna är så vet folk inte riktigt hur de ska bete sig.

Jag saknade dessutom några av hans första stora hits som jag väntat mig att få höra just för att de i så pass stor utsträckning ledde till att han fick den karriär han haft.

Men på det stora hela var det ändå en väldigt trevlig kväll med mycket bra musik. Jag fick i alla fall höra både min favoritlåt "Keep on" och min ursprungliga favoritlåt från när jag som ung tonåring upptäckte Jerry: "Did I tell you"

Hanne Kjöller - En halv sanning är också en lögn

Så kom jag slutligen över den här väldigt omskrivna och på sina håll ifrågasatta boken. Det fanns flera skäl till att jag ville läsa vad Hanne Kjöller hade att säga, dels för att jag finner hennes artiklar intressanta men också för att jag själv retat mig på de uppenbara snyftartiklarna som skrivs regelbundet och hur utelämnad fakta ändrar en hel historia.

Ibland är informationen som utelämnats extremt uppenbar, det var ett snyftfall för några år sedan i Aftonbladet som jag tyckte lät lite väl konstigt men då journalisten varit snäll nog att bistå med namn och ort på offret så fanns mer information att hämta bara några google-klickningar bort, varav det mest intressanta var hennes personliga blogg (denna blev snabbt nedstängd då jag inte var den enda läsare som hittat den och därmed ifrågasatte hennes historia). Jag tvivlar inte på att hon verkligen hade ont och försökte hålla skenet uppe och inte ville skriva om sin smärta i bloggen. Jag själv hur det är att leva med kronisk värk och att inte vilja tala om den varje dag. Men jag skulle heller aldrig komma på tanken att gråta ut som ett offer i en nationell tidning.

Kjöller bryter ner offerjournalistiken i beståndsdelar och med olika exempel från media under de senaste åren illustrerar hon tydliga luckor i berättandet. Hur journalister istället för att granska en berättelse utifrån en neutral frågeställning hjälper den som känner sig utsatt att bli ytterligare identifierad som ett offer genom att utelämna saker som skulle kunnat minska offerdelen. Många läsare köper det också rakt av och allmänna upprop startas omedelbart men samtidigt finns det som jag kritiska läsare som då blir påhoppade för att vi ifrågasätter det här stackars "offret".

Regelbundet så krävs det att folk hellre än att följa lagen ska fatta sina beslut utifrån känslor. Försäkringskassan är ond som inte godkänner en sjukskrivning trots att det är läkaren som totalt missat att förklara för försäkringskassan vad det är som motiverar en sjukskrivning och tvingar Försäkringskassan att fatta ett beslut utifrån bristande underlag.

Mest intressant var jämförelsen kring den norska sjukskrivningslagen. I Sverige är man som sagt vad dödssjuk så fort man fått en cancerdiagnos - oavsett om sjukdomen upptäcktes under en rutinkontroll och du inte känner dig det allra minsta sjukare efter läkarbesöket som du gjorde innan så har du nu fått en diagnos som naturligtvis berättigar dig till att gå hemma och grubbla över din sjukdom fram tills behandling setts in. Fastän det som sagt vad kan vara först långt senare, under behandlingen som du i själva verket är arbetsoförmögen. Kjöller använder sig även av begrepp som trygghetsnarkomanernas land. Kanske har hon läst samma bok som jag läste i somras.

Så även om det nu påtalats åtskilliga brister även i Hanne Kjöllers bok så rekommenderar jag att folk läser den. Jag ser regelbundet på Facebook det ena uppropet efter det andra där mina vänner och bekanta hakar på en folkstorm som just bygger på offerjournalistik, där stora delar av sanningen saknas, sanningar som skulle få oss att ifrågasätta "offret".

David Eberhard - I trygghetsnarkomanernas land

I somras när vi skulle flyga hem så blev vi försenade och strosade därför lite på Arlanda i väntan på att planet skulle lyfta. Efter lite bläddrande i pocketshoppen fick vi med oss den här boken hem. Tanken var att Johan skulle läsa den men det var jag som inte släppta taget om den förrän den var utläst.

Nu har förstås boken några år på nacken men det är ändå mycket som är högaktuellt och otroligt tänkvärt. I jakten på trygghet och det något absurda odödlighet så hävdar Eberhard snarare att vi skadar samhället och dess medborgare. Minsta vardagssituation som kan tänkas vara farlig ska elimineras.

Ett intressant exempel som lyfts fram är undersökningar som gjorts kring hur farliga gåstolar är och ett fall i Kanada lyfts fram specifikt då man förbjöd gåstolar helt och hållet där. Anledningen? Ett barn travade iväg med sin gåstol mot en trappa, trillade ned och bröt lårbenet och mamman konstaterade krasst: "Med facit i hand skulle vi aldrig ha skaffat en gåstol." Att problemet var att barnet obevakat kunnat ta sig till trappan och därmed antagligen trillat ner oavsett finns inte med. Men gåstolar är givetvis inte det vanligaste som barn trillar ned ifrån. Långt vanligare är vanliga stolar, sängar, trappor, soffor, människor, höga barnstolar, skötbord, barnvagnar och bord. Jag man ständig trygghet så måste givetvis allt detta också förbjudas i närheten av små barn.

Jag har inte enorm erfarenhet av att passa barn men de är små, snabba jävlar som onekligen kan göra illa sig på de mest fascinerande sätt. Systersonen fastnade under en säng, han stängde in sig själv i en pappkartong och när jag skulle lägga honom ner i sängen så blev han så sur att han kastade sig handlöst baklänges och slog huvudet i byrån bredvid.

Hur ska man egentligen kunna skydda barn från att skada sig och bör man verkligen göra det?

Jag håller helt med Eberhard om att för mycket trygghet är farligt, om inte annat för att man berövar de små från att lära sig gränser. Jag hoppas att syrrans lille vid det här laget lärt sig att slänger man sig bakåt så gör det ont, håller man fast locket över sig själv i en kartong så kommer man inte ut (hur han fastnade under sängen fattar jag fortfarande inte men förhoppningsvis har han lärt sig att inte göra om det..).

Eberhard maler visserligen på ganska fanatiskt emellanåt men han har en bra poäng. Överbeskyddade barn blir trasiga vuxna. Människor som bryter ihop vid minsta motgång, som tar med mamma eller pappa på jobbintervjun, förväntar sig att universitetsprofessorn ska förstå att den där dead-linen inte funkar utan att just den här studenten behöver en speciallösning.

Det gör ont att växa upp och det behöver göra ont, inte för att vi nödvändigtvis måste testa allt själva men en del behöver man faktiskt upptäcka själv för att förstå att det där gör jag bäst i att inte göra om.

Som ett bevis på trygghetsnarkomanin presenteras förstås den ökade mängden svenskar som mår psykiskt dåligt, för trots att vi har ett allt säkrare och tryggare samhälle så mår fler och fler dåligt. Kanske just för att vi blir allt sämre rustade för att på egen hand bemöta en motgång?

Jag som ofta är ute på långa bilresor har tydligt märkt att desto säkrare bilarna blir - desto sämre bilförare får vi! För man litar ju blint på att tekniken ska kompensera för den egna bristande uppmärksamheten.

Och det klassiska är förstås att om något verkligen vore farligt eller för den delen olämpligt att göra, då skulle det ju vara förbjudet i svensk lag. Därmed att folk fortsätter med att skriva och läsa (!) sms i bilen - för det är ju inte förbjudet!

Det sunda förnuftet är i det närmaste helt och hållet borta, ersatt med lagar och människor som inte kan tänka. Jag blir mörkrädd! Min stilla förhoppning är att det svenska samhället inte är riktigt så nattsvart som David Eberhard målar upp det.

Poppy Bell - Krya på dig

Ännu en sådan där liten gullig bilderbok för vuxna med korta fraser och supersöta bilder. Den fyller sitt syfte i alla fall..

Mamma skickade den till mig nu när jag kämpar mot min dödliga förkylning.

Kan klart rekommendera den som gåva till andra sjuklingar. Man blir lite gladare och piggare!