För bara några dagar sedan hände det ofattbara (igen), två flickor blev skjutna av sin pappa. Händelsen i Lekaryd påminner om så många andra fall. Orosanmälningar fanns. Skilsmässa. Våldstendenser. Fler saker kommer säkerligen komma fram när utredningen är klar. Flashback har redan hittat en hel del. Än så länge lever flickorna och gärningsmannen är död.
Jag läser till mig att 3-5 barn dödas i Sverige varje år av en förälder. Det skrämmande är att den siffran är tämligen statisk. Trots nya lagar som Lex Bobby, Lex Lilla Hjärtat och så senast - Lex Tintin. Trots en ökad medvetenhet om vilka riskfaktorer som finns så dör fortfarande barnen och i de flesta fall finns det en känd problematik hos familjen.
En del fall berör oss mer än andra. För oss är det Tintin. För även om vi hade flyttat ifrån Luleå när han mördades så var han dels jämngammal med Emma men han dog också i ett hus vi passerade nästan dagligen. Bara lite längre ner på gatan där vi bodde. Vi bodde vid krysset och Tintin mördades i ringen. Det gör det hela ännu mer obegripligt men nära på samma gång.
I höstas köpte jag boken Tintins mamma Sanem Gharaee har skrivit tillsammans med Sofia Rutbäck Eriksson. Jag har så klart inte tid att läsa den. Fullt upp med studier och livet. Men med en sommarförkylning. Med Lekaryd ännu i nyhetsflödet. Jag lyssnar även på ett inslag från Kaliber när jag ligger i badet.
Igår tog jag upp boken och började läsa. Paus för mat men jag läste hela dagen. Till de sista hjärtskärande kapitlen. Hur en mamma tvingas skicka iväg sitt barn till en våldsam förälder - för att annars är det HON som inte samarbetar och riskerar att bli av med vårdnaden. Jag läser till allra sista sidan. Jag vet precis hur lägenheten ser ut som Tintin dog i. Alla lägenheter i området följer samma struktur. Jag har själv bott där och besökt ännu fler. Redan första hösten i Luleå hade jag vänner i en lägenhet på Assistentvägen. Jag läser boken och inser att i efterhand hade förstås Sanem kunnat se hur illa det var långt tidigare. Men där och då. Så mycket svårare. Jag läser om de tydliga varningssignalerna i Tintins beteende som samhället borde tagit på större allvar. Hur hela hans kropp reagerade på det påtvingade umgänget med pappan men hur han ändå, precis som så många barn före honom, ville ha en fungerande relation med sin pappa. Det är det svåraste som finns, hot och våld i nära relationer, för där går hat och kärlek hand i hand.
Jag tänker på flickorna i Lekaryd. Letar efter uppdateringar. Kollar in Flashback. Hoppas på det allra bästa. Barn ska inte dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar