Loups-garous (Varulvsnätter)

Okej, hur kom det sig att hela familjen avslutade lördagens film-mys med en fransk varulvsfilm? Det blir lite snårigt och vi får först hoppa tillbaka i tiden. För drygt ett år sedan knäckte Alice läskoden. Det var ganska väntat att det skulle ske rätt snabbt efter att hon började skolan men ändå kom det som en överraskning för oss när hon helt plötsligt började läsa saker och ting. Sedan gick det ännu snabbare. Hon läste allting som virvlade förbi henne och i våras kunde vi sätta henne på att hjälpa Emma med engelska-glosorna då Alice utan problem kunde läsa de svenska orden (ja, hon började förstås även snappa upp de faktiskt glosorna med så nu rullar det även på med engelska). Med båda barnen läsandes öppnades möjligheter. Undertexter! Vi var inte längre bundna till att se filmer med svenskt tal. Under påsklovet rev vi av samtliga Harry Potter-filmer. Star Wars blev nästa serieomgång. Ja, vi tar fortfarande hänsyn till åldersrekommendationer och låter inte barnen se precis vad som helst. Monte Python gick också hem.

Sedan började barnen upptäcka egna filmer (då har vi ändå tagit bort Youtube från TV:n eftersom de missbrukade privilegiet och kollade på en hel del mindre lämpliga klipp), dels från kompisar men också från trailers som ändå dyker upp ibland (självklart har de barnkonton på streamingtjänsterna men då vissa, särskilt äldre, filmer och serier blockas på grund av till exempel rökning så använder vi ibland vuxenkonton). Tidigare i höstas började de efterfråga att se Godzilla. Det var lite oklart för oss exakt vilken av alla enorma mängder Godzilla-filmer de åsyftade men vi lyckades reda ut det. Godzilla minus one är en japansk film som är 2 h och 18 minuter lång. Jag uttryckte viss tveksamhet kring detta men Alice bara sa: "Men det finns väl undertexter?" Okej, visst, vill barnen se en japansk spelfilm en fredagskväll så gör vi väl det.

Inför Halloween ville de rimligen se läskiga filmer. Jag gjorde mitt jobb och hittade Hotell Transylvanien 1-3 vilka alla gick hem. Men vad skulle vi se härnäst? Johan och jag kom att tänka på Familjen Addams-filmerna och tänka sig, båda två från 90-talet låg på Netflix. Jag visade trailern för barnen och de taggade till. I samma veva gjorde Netflix reklam för Loups-garous. Jag hade redan sett den trailern och bestämt mig för att jag ville se filmen med Johan. Nu snurrade trailern fram och barnen blev intresserade. Så de fick se trailern ordentligt och var sålda! Så efter dubbla familjen Addams avslutades vår lördagskväll med en fransk varulvsfilm med Jean Reno i en av huvudrollerna. Detta har nu öppnat fantastiska möjligheter! Jag som älskar fransk film ska nu gräva i min samling efter lämpliga filmer att se med barnen.

 

Loup-garous förresten? Se den om ni har Netflix. Den är väl värt tiden. Påminner om Jumanji men som vi alla vet så är allting lite mer här i Europa. Det gäller särskilt i film och TV. Vi tar ut svängarna lite mer än Hollywood. Så väl värt det. Om inte bara för att få se Jean Reno! För min del var det ett tag sedan jag såg något som han var med i.

Ghostbusters: Afterlife

Okej, så här ligger det till. När jag var och såg Purpurfärgen på bio så visade de trailern för den nya Ghostbusters-filmen. Den inleddes som en katastroftrailer och påminde faktiskt en hel del om The Day After Tomorrow (också en mycket trevlig katastroffilm). Men det var ju inte ren och skär katastrof, det var Ghostbusters! Sedan upptäckte Johan att Ghostbusters: Afterlife låg på Netflix men snart skulle försvinna därifrån. Så den ville han se. Men jag påtalade det rimliga att vi faktiskt behövde se om de andra filmerna först. Inte för att vi inte minns handlingarna utan för att det liksom faktiskt hör till att göra så. Till exempel så har vi alltid sett om alla Jurassic-filmer inför att en ny har kommit, samma sak med Indiana Jones, The Hobbit med flera. Det är bara så man gör!

Sagt och gjort, vi försökte tippa barnen i säng i rimlig tid så vi kunde se filmerna i fred och avrundade tidigare i veckan med Ghostbusters: Afterlife. Vad kan man då säga? Första och andra filmen påminner trots allt väldigt mycket om varandra, de är ifrågasatta i början, de blir hjältar i slutet men förstör typ halva New York när de gör det.

I Ghostbusters: Afterlife har man tacksamt nog låtit tiden få gå på riktigt. Vi får följa familjen som blir vräkt och måste flytta ut till den ödsliga gården där pappa/morfar bott under många år. Barnen återupptäcker både spöken och utrustning. Men frukta inte! Våra gamla hederliga hjältar dyker upp i biroller för vad vore Ghostbusters utan de riktiga Ghostbusters? Nästan i alla fall, Harold Ramis som spelade Egon Spengler finns inte längre med oss men det blev en fin hommage till både honom och hans karaktär. Snyggt jobbat måste jag säga.

Den nya skocken av huvudkaraktärer följer tydligen med in i den nya filmen som har premiär snart. Det skulle vara roligt att se en Ghostbusters på bio. Jag var för liten när de första filmerna kom (Johan såg faktiskt tvåan på bio) och Ghostbusters: Afterlife kom som så många andra filmer i kläm av pandemin. Vi får se hur det kan utveckla sig.

Men vänta inte med att se Ghostbusters: Afterlife, sista veckan på Netflix nu!

Pressure (2015)

Jag älskar katastroffilmer. Punkt. Jag njuter av misär, ond bråd död och ett enstaka överlevande. Egentligen letade vi efter Gremlins 2 när vi snubblade över Pressure. Jag är extra förtjust i den utsattheten en katastroffilm får i rymden eller under ytan. Dessutom är jag dykare, jag har förvisso inte dykt på många år, jag har endast varit nere på 19,5 meters djup och inte gjort en slimmad nöduppstigning sedan uppdyket (tror den var från typ sju meters djup). Jag älskar dock vatten och längtar efter djupet igen - och jag ser gärna på katastroffilmer från under ytan.

Så vi såg fyra dykare bli fast i en dykarklocka på 200 meters djup. Det här är inte den bästa filmen i genren. De hade kunnat ta ut svängarna mer. Men det var ändå en trevlig katastrof. Jag fick min kvot av ond bråd död uppfylld. Jag fyllde på min lista med fler lämpliga katastrofer för en annan dag. Ni hittar Passage just nu på HBO Max.

Purpurfärgen

Jag minns inte när jag första gången såg den ursprungliga filmatiseringen från 1985, jag var uppenbarligen för ung att se den när den kom så det måste varit senare på TV. Kanske först efter jag flyttat hemifrån till och med. Jag hade den inspelad på VHS i alla fall. Jag köpte boken. På engelska dessutom så jag misstänker att jag gjorde det under någon av mina resor. Jag har köpt mycket böcker på engelska när jag rest. Den kan ha varit bland dem jag köpte i Portland för 20 år sedan. Lena tog med mig till en gigantisk bokhandel i flera våningar där begagnande och nya böcker fanns blandade om vartannat och jag köpte många böcker som jag sett dramatiserade.

När jag såg att det skulle komma en ny film så frågade jag tjejerna, mina gamla kollegor, om de ville gå. Vi hade pratat om att göra en tjejkväll igen och den här filmen kändes lämplig. Så kom det sig att vi gick på premiären igår. I väntan på att filmen skulle visas så upptäckte jag att den gamla filmen gick att se på HBO Max så den såg jag förra helgen. Nu har jag tagit ner boken med och börjat läsa. Det finns dessutom en dokumentär att se om den nya filmen - den har jag inte kommit till än.

Vad kan man då säga om Purpurfärgen?

Celie står i centrum, i början en ung flicka som vid 14 års ålder föder sitt andra barn efter att ha blivit våldtagen av sin far. Kärleken till systern Nettie som hon separeras ifrån och inte kommer återse förrän över 30 år senare. Det är tiden som delvis ligger hela berättelsen till last. Det är mycket intryck som ska avverkas på en relativt kort tid. Filmen från 1985 är ca 2,5 timma, den nya något kortare. Lång tid men ändå inte riktigt tillräckligt.

Den ursprungliga filmen har en del sångnummer medan nyinspelningen är baserad på musikalversionen som gått upp på Broadway.

Till saken hör nu detta, jag älskar musikaler! Jag älskar det totalt obegripliga att en handling leder till spontan sång och dans. Det är knasigt och ologiskt men ändå otroligt trivsamt.

Det jag ändå saknar i den nya filmatiseringen är att den inte känns riktigt lika personlig som den första för i den kommer vi närmare Celie, hon ÄR berättaren. Så är det också i boken. Berättelsen förs fram genom att Celie berättar om sitt liv i brevform, först riktat mot Gud och senare Nettie.

I den första filmen såg vi Whoopie Goldberg i rollen som Celie och det var roligt att se henne göra en liten cameo som barnmorska alldeles i början av den nya filmen. Den mest lyckade rollbesättningen är dock Sofias, ursprungligen spelad av Oprah Winfrey och nu av Danielle Brooks. Introduktionen av karaktären i båda filmerna är fantastiskt roliga men blir tydligast i den första när berättaren Celie just beskriver Sofia som en STOR flicka. Det ÄR en fysisk stor kvinna men det är framför allt en person som tar plats. Både Oprah Winfrey och Danielle Brooks gör fantastiska rolltolkningar som den färgstarka Sofia.

Men som sagt, det som brister är ändå den långa tidsrymden, handlingen hoppar och det kan vara svårt att hänga med ibland. Samtidigt är det här en känslosam resa. Det är våld, rasism, kvinnoförtryck blandad med kärlek, vänskap och också även botgöring. Jag håller inte med en del recensioner som säger att karaktärerna är förenklade till enbart goda och enbart onda i den nya filmen. Ja, de hade kanske lite mer variationer i den första filmatiseringen men det finns ändå i båda versionerna.

Det är ändå väl spenderad tid. Särskilt i sällskap av goda vänner.

Nu ska jag läsa färdigt boken och se dokumentären med.