Lite kostymdrama till samlingen.

Även Johan gav mig faktiskt en namnsdagspresent, han hade turen att få paketet i brevlådan precis rätt dag. En något mer otippad present i form av den kompletta samlingen av TV-serien Nord och Syd - som jag inte sett. Men han tänkte att jag gillar ju kostymdraman så varför inte? Bara att hoppas vi hinner se den mer.. Vi har rätt mycket som vi tänkt se men som bara blivit liggande.

My Family

Vi har ett TV-paket från comhem, när allt skulle bli digitalt så ordnade vår hyresvärd ett avtal så alla i området får en grupprabatt. Johan och jag bestämde oss efter en första prova-på-månad för att medium 8 favoriter var lagom för oss. Vi kunde plocka ihop de TV-kanalerna vi ville se på och det blev inte ett vansinnigt stort antal kanaler som man ändå aldrig har tid med. Överlag har vi haft de flesta kanaler samma från början. Det var den åttonde kanalen vi bytt ett par gånger då kanal vi haft har försvunnit eller vi velat pröva något annat. Vid senaste bytet så gjorde vi misstaget att pröva BBC Entertainment. Misstag så till vida att vi numera dag för dag har förälskat oss i ännu ett skumt brittiskt program. Brittisk TV och brittisk humor är klart beroendeframkallande.

På den vägen började jag se serien My Family. En helt vanlig komediserie om en helt vanlig familj, med helt vanliga problem som var helt vanligt absurt urkul! Efter att ha upptäckt att alla säsonger inte visades så gick jag min vana trogen ut på nätet för att se vad som fanns att få tag i. Så blev jag ägare till en gigantisk DVD-box som jag hittade till ett överkomligt pris brittiska Amazon.

Den gigantiska lådan..

Så vid det här laget har alltså en TV-kanal jag inte tidigare kände till lett till inköpet av 11 säsonger brittisk komedi samt två bonusskivor med 9 julspecialepisoder. Någonstans utmed vägen måste jag kanske erkänna att det inte var så himla praktiskt att skaffa BBC Entertainment - framför allt inte om man vet att man är svag för brittisk humor..

..som gömde en hel massa skivor..

 Så bit för bit under våren har jag sett igenom mina 11 säsonger med tillhörande julspecialavsnitt. Turligt nog består de flesta brittiska komediserier inte av så hiskeligt många avsnitt.

Men i alla fall, My Family är faktiskt väldigt underhållande om en bitter tandläkare gift med en hemmafru som inte kan laga mat alls och som under seriens gång hinner pröva på en hel del olika yrken. De tre barnen, den äldsta som vägrar flytta hemifrån och bli vuxen och när han slutligen gör det tillämpar massa olika knep för att fortsätta få pengar från föräldrarna. Killtokiga dottern som beger sig iväg till universitet, blir gravid (vägrar tala om vem pappan är förrän han dyker upp många säsonger senare), blir utsparkad från universitet och också prövar på det ena jobbet efter det andra. Intelligente yngste sonen som hinner gå igenom en hel del faser på sin väg mot vuxenlivet. Ett vuxenliv ingen av de riktigt tar sig an till fullo då de fortsätter att belägra föräldrarnas hus säsong efter säsong.

Vid sidan av det så dyker den vimsiga kusinen upp, tandläkarkollegan som bara vill vara vänner, "vännen" till äldste sonen som dyker upp en jul och sedan blir kvar i ett par säsonger. Alltså, en helt normal familj - typ!

Jag gillade i alla fall serien, fast det måste sägas att det inte känns som om den fick ett riktigt avslut. Sista avsnittet var inte direkt något speciellt men det skulle knappast vara den första serie som bara tagit slut.

Harry Potter

När sista filmen gick upp på bio förra sommaren visste jag att det bara var en tidsfråga tills det skulle komma en Harry Potter-box på dvd med alla filmerna och mycket riktigt, lagom till julhandeln fanns den att få tag i. Så jag köpte boxen och planerade för många filmkvällar framöver.. Det skulle dröja ett år innan vi slutligen tog itu med att se filmerna och häromdagen så bockades den sista filmen av.

Jag har inte läst någon av böckerna alls och effektivt undvikit en stor del av hysterin, fram till de senaste veckorna hade jag överhuvudtaget inte sett de sista filmerna alls heller. Lite nyfiken på att läsa böckerna har jag faktiskt blivit då det blev uppenbart för mig att en hel del måste ha blivit utelämnat ur filmerna (detta visste jag visserligen sedan tidigare genom intervjuer och artiklar jag läst om filmatiseringarna) men det blev mer än tydligt i främst Harry Potter och halvblodsprinsen. 

En sak som blivit mer än tydligt genom de här filmerna är att min avsky gentemot ormar är fullt naturlig, i flera filmer är det onda just specifikt en orm och att kunna prata med ormar är förknippat med mörk magi. Tss.. folk pratar om fobi när det uppenbart är det mest naturliga i världen att akta sig för de där eländiga slingriga sakerna. För är det något som återkommer i Harry Potter-filmerna så är det en salig röra av riktiga och animerade (mer eller mindre verklighetstrogna) ormar. Bland det sista som händer så är det just en orm som ska förgöras för att besegra ondskan!

Det som jag upplevde som riktigt roligt med Harry Potter är faktiskt alla likheter med de brittiska internatflickböcker som jag läste som yngre (och äldre.. läste om alla böckerna härom året..). För min del var det främst St Clare-böckerna av Enit Blyton som gällde. Det är tydligt att J.K. Rowling har hämtat en stor del av sin inspiration från den världen.

Jag uppskattar också att hon stod på sig och insisterade på i huvudsak brittiska skådespelare för den brittiska charmen hade knappast funkat med amerikanska accenter hos skådespelarna.

Dock måste jag säga att den romantiska aspekten i berättelsen, den där krångliga tonårskärleken, den uppenbarar sig nästan lite väl sent. Även om man bortser från det faktumet att England har en extremt hög andel tonårsgraviditeter så borde vi oavsett ha fått se lite mer av pirrande känslor under tidigare år än det dök upp i filmerna. Men det kanske presenterades annorlunda i böckerna, vad vet jag?

Föga förvånande så är det den sista filmen som sticker ut ur mängden, men så är det oftast. Filmen som avslutar en serie är den som känns bäst just för att den är slutet. Men ändå tycker jag att alla filmerna bär sig själva fristående. Med undantag av halvblodsprinsen då som jag upplevde som oavslutad. Men det var mer min åsikt än Johans så det är väl som det brukar vara att jag ställer högre kvalitetskrav. Johan har också läst några av böckerna och det kan ju tänkas att man upplever det olika med tanke på skillnaden i bakgrunden.

Hur som så var det en trevlig filmserie (bortsett från de där eländiga återkommande kräldjuren då förstås) även om det nog kommer dröja ett tag innan jag ser filmerna igen. Men det beror förstås mycket på att jag har en hel del annat att både se och läsa!

Julfilmer - Die Hard

Fjärde advent firades med en härlig gammal klassiker från den tiden då Bruce Willis fortfarande hade hår! Man kan lätt missta denna film för en ren actionrulle men den har faktiskt de viktiga elementen som julfest och julmusik med. Som alltid med action så får man inte gräva ner sig för mycket i vad som är realistiskt och vad som inte är det för det går aldrig vägen. Men en sak är säker, hamnar man i ett gisslandrama i en skyskrapa så är det John McClane man vill ha till hands - och hoppas att man slipper vara den som städar upp i eländet efteråt!

Det som verkligen utmärker den här filmen som en julfilm är förstås när eftertexterna börjar rulla och de återkommande tonerna återigen ljuder: "Let it snow, let it snow, let it snow"

Fast i Kalifornien snöar det mest papper från sprängda skyskrapor förstås..

Serier från förr!

Två TV-serier gjorde stort intryck på mig under främst mellanstadiet (sedan gick de trevligt nog i repris många många gånger om). Det bästa med dessa två serier var att jag och mina syskon gillade de och därmed undveks onödiga TV-bråk (när jag var liten hade de flesta familjer bara En TV).

Den ena var The Young Riders (gick i Sverige under namnet Ponnyexpressen) och ja, en av anledningen till att jag följde serien hade förstås mycket att göra med de söta pojkarna. Under tiden som jag växte upp så skiftade målet för mina drömmar från den snälle rare till den mer rebelliska. Jag var givetvis helt förkrossad efter avsnittet när Ike dog! Hur kan man bara göra så??

När så slutligen första säsongen släpptes på DVD i England så beställde jag snabbt hem den och plöjde drömskt hela säsongen i ett svep (med stenkoll på det läskiga avsnittet när Buck går igenom sina indianska ritualer och ska ta sig förbi alla ormarna).

Jag är alltjämt förbannad att de andra två säsongerna inte blivit släppta, när det handlar om serier som har några år på nacken, varför inte släppa allt på en gång? Det handlar ju ändå bara om tre säsonger totalt!

Det andra objektet jag såg varje avsnitt av var förstås Tour of Duty (Pluton B i Vietnam), den här serien hade ju bara allt! Killarna, dramatiken, musiken, allt! Femman har flitigt repriserat den och de sista åren jag bodde hemma så häckade jag och brorsan uppe på vinden och den andra TV:n där vi borta från mammas kritiska ögon kunde se vår favoritserie ifred.

Den här kom faktiskt ut på DVD redan för många år sedan, men fansen gick i taket! TV-bolaget hade inte velat betala för att få ha med originalmusiken i DVD-utgåvan! Flera gjorde väl upptäckten att serien kanske inte var så bra som man trott utan musiken..

Men så surfade jag runt nu precis innan jul efter något att spendera min namnsdagsrabattkod på och där var den, och bilden antydde att det var rätt musik den här gången. Misstänksam som jag är så gav jag mig genast ut på Amazon för att kolla fansens dom och jojomen, det här ska vara den äkta vara.

Idag på denna ljuva, kalla lördag hade brevbäraren våldat ner inte bara två paket utan också en bunt julkort i vår brevlåda (han måste varit stressad i kylan för annars så brukar de faktiskt ringa på när det handlar om paket som bara nästan går ner. Så min fina julklapp till mig själv är här!

Lite kuriosa, en av mina favoriter från The Young Riders har faktiskt gästskådespelat i ett avsnitt av Tour of Duty.

Julfilmer - Tomten är far till alla barnen

Då våra fikagäster avvek så pass tidigt på kvällen så gick vi vidare med att klämma ännu en julfilmsklassiker. När den här filmen gick upp på de svenska biograferna lurade jag med mitt ex på bio. Även om det inte direkt gjorde under för en infekterad relation så uppskattade vi båda filmen. Hans favoritscen var förstås den med groggen - vilken även Johan gillar så det kanske är en killgrej.

För mig betydde filmen vid första intrycket att mina gamla familjejular kanske inte var så farliga när allt kom omkring. Den har sedan blivit en mysig tradition, fast totalt orealistisk förstås! Jag menar, vem firar sån där jättejul egentligen? Svaret visade sig nästan 10 år senare vara Johans släkt - med den stora skillnaden att folk var glada och avslappnade då förstås.

Men det här en äkta härlig svensk julfilm, fylld med rapp dialog och bra skådespelare. För att komma ihåg att varva ner i julstöket, varför inte se en komedi om en äkta mardrömsjulafton?

Julfilmer - Love Actually

I brist på julpyntande så inledde vi årets julfirande med att börja beta av våra favoritjulfilmer. Först ut blev Love Actually från 2003. Förutom att det är en härlig julfilm späckad med bra skådespelare och massa små subplots som vävs in i varandra så är det än tvättäkta feelgood-film. Det finns så många härliga karaktärer som möts i den här filmen men min favorit är och förblir det gulliga paret som träffas på filminspelningen där de är stand-ins. Deras scener visar prov på riktigt härligt manusskrivande.

Det här är i alla fall en julfilm jag varmt rekommenderar, en mysig romantisk komedi som får en att komma i stämning inför den stundande högtiden.