En bok om orientering, inte så vanligt förekommande överhuvudtaget. Överlag lyser ofta orienteringen med sin frånvaro i kulturen. Jag såg för ett antal år sedan en dansk film där huvudpersonen hade orientering som hobby och vi faktiskt fick se några klipp från skogen.
Men orientering finns även i kulturen, när jag var yngre så fanns det till exempel på O-ringen de flesta år en uppsättning från IF Spexarna, ett orienteringsspex där en klassisk saga/film/berättelse fick ny tolkning om det istället skulle ha handlat om orientering.
Själv var jag som liten också med i många teaterföreställningar på orienteringstemat då norrortsklubbarnas höstavslutning alltid firades med prisutdelning samt valfritt uppträdande av de deltagande klubbarna. Min klubb satte alltid upp en pjäs. Sista året vi fick göra sådant skrev och regisserade jag pjäsen ihop med mina kompisar.
Men en skönlitterär bok om orientering? Där har det gapat tomt men så kom då Sverker Tirén och skrev den här delvis självbiografiska boken. Mamma gav den till mig i julklapp och hela våren kämpade jag med att få ihop tid för läsning på ett fungerande vis. I somras försökte jag på nytt och när jag skadade mig så blev boken min nya följeslagare (tillsammans med de eländiga kryckorna). Måste här vara tydlig med att jag läste faktiskt ut boken för två månader sedan men skrivande har i höst gått otrooooligt segt!
Jag hade dessutom hoppats få träffa Sverker och få min dedicerad men han var ju inte på plats i sportaffären på O-ringentorget på den utsatta tiden och tjejerna i kassan fick inte tag i honom när de ringde heller. Så jag gav de mitt telefonnummer och vi begav oss iväg för mat och andra ärenden och jag glömde helt bort herr Tirén - tills min telefon ringde långt senare på kvällen när vi redan var åter i Luleå.
Så jag fick inte min bok dedicerad men dock en trevlig pratstund med Sverker. När han frågade hur tävlingarna gått och jag berättade om skada så frågade han lite oroligt "jag tänkte väl inte sluta med vår förbannade idrott?". Jag har ju min orienterande Johan nu mera så självklart ingen risk för det.
Det intressanta här var just samtalet med Sverker, vid det laget var jag ungefär halvvägs genom boken men jag kände igen väldigt mycket av berättarstilen i vårt telefonsamtal. För det är så han skriver, lättsamt och pratigt på gränsen till svammel.
I boken får vi i alla fall träffa veteranen Torne, som medicinerar sin sovande cancer och envist fortsätter med sitt orienterande samtidigt som han är nostalgisk om fornstora dagar. Berättelsen hoppar mellan nutid och dåtid och det är Tornes dagbok som är grunden. Hans yngre fru Mona tjuvläser hans anteckningar och vi får i vartannat kapitel följa hennes analyser och funderingar kring vad hennes grubblande make tar sig an.
På sina håll smyger också sonen Mikael sig in i handlingen, den lovande junioren som Torne hade stora drömmar för men som tröttnade på orienteringen. Orienteringen, den stora familjeidrotten som Torne nu ensam åker på. Redan i första kapitlet kommer den första klockrena beskrivningen av orientering som så tydligt förklara varför inte alla förstår sig på oss.
"Idag kom jag iväg till tävling, medeldistans, bara 2750 meter, 26 startande i H65, Herrar 65-69 år, och det åker man två gånger fem mil för att avverka."
Här uppe i Norrbotten är det dessutom oftast ännu längre än så vi får åka..
I nutid så utspelar sig boken över ungefär ett års tid men med återblickar får vi följa med ända tillbaka till Tornes barndom och den allra första egna kompassen. Den härliga fanatismen kring orienteringen följer med, som jakten på den perfekta sportstugan (inte sommarstuga - sportstuga) liggande i det ultimata området. Hur en fin stuga blir ratad på grund av sitt nära läge till en misslyckad 10-milainsats för många år sedan. Den enorma glädjen när sonen överaskar vid julen genom att ha köpt starter till hela familjen till sommarens O-ringen.
För oss insatta orienterare så känner man igen sig på flera ställen i de personer som passerar genom berättelsen, de original som har glidit igenom vårt idrott. Och så den stora sorgen förstås, att inse att man aldrig kommer få springa i 90-klassen (så långt vågar jag själv inte tänka än dock).
Men Sverker har inte bara skrivit en bok om orientering av en orienterare för orienterare utan det är också en berättelse om att grubbla över sin identitet och när livet inte alltid blir som man tänkt sig.
Trots de många humoristiska inslagen så tänker jag ändå vara tydlig med att det är inte en munter och lättsam bok. De mörka inslagen är många men jag rekommenderar ändå till läsning. Framför allt om man råkat ut för en partner som är fast i den där konstiga skogsidrotten orientering. För vi är ett ganska intressant och säreget släkte som måste bemötas med stort tålamod. Och jag vill påminna om att det göms en liten orienterare i de flesta av oss som bara väntar på att lockas fram. Johan är ett levande bevis som gick från frusen och blöt publik (som sökte skydd i markan och dess utbud) till inbiten orienteringsfantast och detta på kortare tid än ett år..
Så nej, inte ens när rehabträningen känns som mörkast så överväger jag att sluta med min förbannade idrott!
Jag gillar Zelda. Så enkelt är det. Jag vet att det är supermodernt att alla ska kalla sig feminister och jag har mina skäl att inte sälla mig till den skalan.
